Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
På morgonen den 19 november kom grävskoporna till romernas läger vid via Rubattino i Milano. Och inte bara grävskopor utan också ett hundratal poliser och karabinjärer med full kravallutrustning, hjälmar och batonger. I lägret bodde 250 personer, varav många barn, och de hade den senaste tiden redan fördrivits från tre andra platser i stadens utkanter. Det tog ungefär en halvtimme att tömma barackerna och jaga bort de 61 familjerna.
Från kommunens sida motiverades aktionen med de undermåliga sanitära förhållandena i lägret och överflödet av sopor. Men man hade inget som helst alternativ att erbjuda, inga bostäder för familjerna, inga planer vad gäller integration. Det enda som planerats var att lägret skulle jämnas med marken och invånarna köras ut. Vilket också skedde, med resultatet att 36 skolbänkar denna morgon gapade tomma i skolorna i närheten.
När de andra eleverna i dessa skolor fick veta vad som hänt deras romska klasskamrater var det flera som grät, berättar en av deras lärare, Fabiana Robbiati vid lågstadieskolan Elsa Morante, för den italienska nyhetssajten PeaceReporter. De romska barnen var nämligen mycket omtyckta, både av lärare och kamrater, väluppfostrade och inriktade på att utnyttja den rätt till undervisning som tillkommer alla barn, även de vars föräldrar stämplats som icke-önskvärda.
Utrymningen av lägret vid via Rubattino är bara en av många. De senaste två och ett halvt åren har man i Milano företagit 184 liknande vräkningar av romer. Borgmästare i denna rika norditalienska stad är Letizia Moratti, tidigare minister i en av Berlusconis högerregeringar, och vice borgmästare är Riccardo De Corato från det postfascistiska partiet Alleanza Nazionale. Denne vice borgmästare yttrade till Milanotidningen il Giorno, efter det att grävskoporna gjort sitt vid via Rubattino:
”I Milano finns ingen plats för dem som ockuperar privat eller offentlig mark, lever av stöld och förorenar miljön genom tonvis med sopor. Vi kommer därför att fortsätta fördriva dem och jaga i väg dem från de platser som de ockuperar. Platser som nu i stället skall rustas upp, till fördel för staden.”
Romer är kända för sin starka familjesammanhållning och ”erbjudandet” att mödrar med barn under sju skulle få tillfälliga sovplatser långt utanför Milano och barn över sju helt skiljas från sina föräldrar och i stället placeras i särskilda ”centra” uppfattades därför närmast som ett straff. Det vore ju samma sak som att splittra familjerna.
Hellre sov då många av dem utomhus i kylan. Eller som fyrabarnsmamman Doriana uttryckte saken för tidningen la Repubblica: ”Hur ska jag kunna skiljas från min dotter? Alina är tio år och går i lågstadieskolan på via Pini. Hur ska jag våga skicka i väg henne ensam, utan mamma, pappa eller bröder?”
Även PeaceReporter har pratat med flera av de romer, de flesta från EU-landet Rumänien, som bodde i barackerna vid via Rubattino. En av dem är mamma till fyra barn, och hon berättar att hon och hennes familj bott i flera läger i Milanotrakten men gång på gång blivit bortjagade. Både hon och mannen har försörjt sig och barnen genom att arbeta, hon som städerska, han som byggnadsarbetare. Men de får bara jobba svart och kan inte få reguljära arbeten med anställningskontrakt, för det är inte i linje med den politik som den italienska regeringen driver och som snarare går ut på att göra Italien fritt från romer.
Vi minns väl alla sommaren 2008, då Italien beslöt att registrera alla romer i landet, även minderåriga barn, med hjälp av fingeravtryck och den opinionsstorm denna åtgärd väckte i omvärlden. Problemet är att protesterna inte gav resultat, vilket tydligt demonstrerades vid via Rubattino den 19 november. Ironiskt nog dagen före firandet av världsdagen för barns rättigheter enligt Barnkonventionen. Grävskoporna skadade ju heller inte enbart själva lägret utan också, och kanske ännu allvarligare, den integration som redan påbörjats i och med de 36 romska barnens skolgång.
Det nya och hoppfulla, hösten 2009, är dock att många enskilda Milanobor denna gång ställde upp till romernas försvar. Föräldrarna till de romska barnens italienska klasskamrater och även deras lärare protesterade, och flera katolska församlingar och privatpersoner i Milano erbjöd de fördrivna hjälp och tak över huvudet. I ett föräldrauttalande heter det:
”Nu har dessa barn förlorat allt och vi har förlorat möjligheten att visa dem att vi är ett demokratiskt land som klarar av att ta emot personer som har det svårt och att möta kulturer som skiljer sig från vår. Vi har förlorat möjligheten att visa våra egna barn att tolerans och medborgerlig samlevnad utgör grunden för ett demokratiskt samhälle och att olikheter bör bemötas och värderas som värdefulla tillgångar.”
Dessa föräldrar har, efter utrymningen av lägret vid via Rubattino, försökt organisera sig så att de ”i skift” kan hjälpa de skingrade romska barnen att ta sig till och från skolan.
Ärkebiskopen i Milano, kardinal Dionigi Tettamanzi, har också varit mycket skarp i sin kritik av kommunens behandling av romerna i staden. Vilket lett till vettlösa angrepp från det främlingsfientliga partiet Lega Nord som i sin tidning la Padania bl.a. anklagat kardinalen för att vilja öppna en moské i varje gathörn (vad det nu skulle ha med saken att göra!).
Det pinsamma är dock att inte ens vi i ”mönsterlandet” Sverige kan sätta oss på några höga hästar vad gäller humanitet och vanlig mänsklig anständighet. Tänk bara på misstänkliggörandet för en tid sedan av de svårt sjuka, apatiska, barnen och deras föräldrar och på Vellinge och de ensamkommande flyktingbarnen! Men detta faktum bör ändå inte hindra oss från att försöka påverka Italien och andra EU-länder som fortsätter att behandla romer som om de inte vore människor.
MARGARETA ZETTERSTRÖM
‣ Se ett inslag om händelserna från det italienska tv-programmet Che tempo che fa från den 28 november här: