Kiwi Compañeros

Bild 183-H25224

Guernica

Av IVO HOLMQVIST
Litteraturen om spanska inbördeskriget är enorm. Redan de skrivande ögonvittnena är otaliga, från George Orwell (”Homage to Catalonia”), Arthur Koestler (”Spanish Testament”), Stephen Spender (vissa sidor i hans självbiografi ”World Within Worlds”), Gustav Regler (”Das grosse Beispiel”), Alfred Kanotorwicz (”Spanisches Kriegstagebuch”) till Hemingway, Dos Passos, Martha Gellhorn och en uppsjö andra.

Hugh Thomas monumentala översikt ”The Spanish Civil War” kom för snart femtio år sedan, kompletterad 2006 av Anthony Beevors ”The Battle for Spain” som redovisar mängder av ny forskning. Den svenska närvaron liksom sympatiyttringarna för den republikanska sidan där Eyvind Johnson spelade stor roll (i sin roman ”Soldatens återkomst” lät han huvudpersonen återvända med erfarenheter från både spanska inbördeskriget och finska vinterkriget), sammanfattade Åsa Risberg redan 1986 i sin avhandling ”Diktarnas krig”.

jonvinge_picadorer

Torsten Jovinge - Picadorer

Här hemma har framför allt Rolf Yrlid, specialist på dokumentära romaner i både teori och praktik, ägnat många sidor åt flera av de skandinaver som befann sig på den iberiska halvön åren kring 1936 och som bevittnade kriget där, ett experimentalfält för tyskar och italienare inför ett ännu större. I ”Vägen till Gandesa” (1982) sätter han i centrum den danske modernisten Gustaf Munch-Petersen som avled därnere (dock inte i strid), och i ”Till Madrid” som kom för tre år sedan rekonstrueras tre svenskars närvaro under det spanska inbördeskriget, bland dem romanförfattaren Peder Sjögren (reportagen i ”Bar Barbar”, 1937) och journalisten Barbro Alving som rapporterade till Dagens Nyheter om kriget, under sin kända signatur Bang. Vidare finns Marika Jovinges bok om fadern,  konstnären Torsten Jovinge, som drogs in i en tilltrasslad spansk härva och mördades. Det är en fascinerande berättelse med en bra titel: ”Vem vill byta en gentleman mot en röd hund?” (1991).

Fältet är alltså väl utforskat vad gäller engelsmän, skandinaver och amerikanerna i Lincoln Brigade, säkert också i fråga om fransmän, italienare och andra nationaliteter, mest förstås om dem på den republikanska sidan som var frivilliga i de internationella brigaderna mot de upproriska generalerna under Franco. Orwell räknade 1938 upp en brokig skara folk på den andra fronten i det ideologiska kriget, de som sympatiserade med fascismen, alltifrån Hitler och Pétain, Frank Buchman och tidningskungen William Randolph Hearst, till Muftin av Jerusalem, stålkungen Thyssen, undergångsprofeten Oswald Spengler, Marinetti, Jean Cocteau, Ezra Pound:

When one thinks of all the people who support or have supported Fascism, one stands amazed at their diversity. What a crew! … all into the same boat! But the clue is really very simple. They are all people with something to lose, or people who long for a hierarchical society and dread the prospect of a world of free and equal human beings.”

kiwi_companeros

Köp boken här

Nu har med avsevärd fördröjning också den nyazeeländska närvaron i detta krig kartlagts, i ”Kiwi Compañeros”, redigerad av Wellington-historikern Mark Derby (Canterbury University Press, 2009). Han och andra skriver om kombattanterna (knappt femtio listas på slutet) men också om läkare och sjuksköterskor vid frontavsnitten.  På ett par undantag när var de alla anhängare av republiken, och de som försvarade Franco tycks ha gjort det av djup religiös överygelse, som djupt troende katoliker. Amerikanen Lawrence Jones, emeritus professor i engelska vid The University of Otago i Dunedin och specialist på nyazeeländsk litteratur, har haft en otacksammare uppgift än Åsa Risberg hade. Ett drygt dussin sidor räcker till för honom att sammanfatta ”the almost invisible literary response” på Nya Zeeland på vad som försiggick i Spanien. Till dem som dock hördes och syntes var Greville Texidor, med en handfull noveller från inbördeskriget, bland dem en om ”Home Front”.

Hennes bakgrund var brokig. Hon var född i Wolverhampton 1902, med en mor som flyttat från Auckland för att studera konst vid Slade i London där hon och senare dottern umgicks med bl.a. D. H. Lawrence och målarna Stanley Spencer och Augustus John. Sedan turnerade Greville världen runt som dansös, gifte sig i Buenos Aires, kom till Barcelona, inledde ett förhållande med en mycket yngre tysk anarkist på spanska sydkusten, skilde sig och gifte för att han skulle få engelskt medborgarskap om sig med honom. De tog hand om föräldralösa barn först i Spanien och sedan i början av kriget i England när de väl släppts ur ett interneringsläger (Augustus John var till nytta). 1940 kom de till Nya Zeeland, också där till en början internerade, sedan slog de sig ner på North Shore i Auckland där de umgicks med Anna Kavan under hennes korta nyazeeländska period under kriget. Av Greville Texidor finns ett outgivet manuskript på Aucklands universitetsbibliotek: ”Notes of a Militia Woman”.

Den unge tyske lärare som hon hade ett stormigt förhållande med tills hon drog vidare till Australien 1948 (hon begick självmord i Blue Mountains väster om Sydney 1962) hette Werner Droescher, född i Karlsruhe 1911, död av hjärtslag i Auckland sextioåtta år senare. Han var tjugotvå när han lämnade Tyskland vid Hitlers Machtübernahme, kom alltså till spanska sydkusten, stred sedan liksom Orwell med POUM milisen vid fronten i Aragón, och träffade Lorca (som hans hustru översatte).

Han förblev anarkist livet ut, och stannade på Nya Zeeland sedan han väl kommit hit 1940. Under sina sista år levde han i en commune på Coromandel, halvön sydöst om Auckland, av tradition tillhåll för dem som gillar en alternativ livsstil. Under tre år på sjuttiotalet var vi kolleger med denne framstående germanist, en lång och kraftig man som var mycket mera spansk än tysk, särskilt när han tog på sig baskern. Så många frågor jag skulle ha ställt om jag då vetat lika mycket som nu!

Ivo Holmqvist

Kommentera: