Deutscher Buchpreis 2016
Bodo Kirchhoff – Widerfahrnis

"Denna berättelse, som fortfarande gör hjärtskärande ont, som man säger, även om han inte skulle erkänna det, bara för en gång skull här, hur skulle han ha inlett den? Kanske med stegen utanför hans dörr och tvivlet på att det ens var steg utan igen bara något ur hans oro, som infunnit sig sedan han inte längre förbättrade andras kaos och gjorde en bok av det. Alltså: var det steg, på kvällen klockan nio, när ljusen redan släcktes här i dalen, eller var det något i honom? [… ]
 Jo, det var steg."

Så inleder den tyske författaren Bodo Kirchhoff (född 1948) sin senaste bok ”Widerfahrnis”, med vilken han vann årets största tyskspråkiga litteraturpris: Deutscher Buchpreis 2016.

Kirchoff kallar den 220 sidor långa texten en novell, vilket syftar mer på genren än omfånget. Goethe menade att en novell alltid måste innehålla en oerhörd händelse, något omvälvande. Det är precis vad Kirchhoff skriver om, då han beskriver hur tre människors liv korsas.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Titeln har brytt många recensenter. Det reflexiva verbet ”widerfahren”, betyder vederfaras, händas, drabbas: ”mir ist etwas widerfahren”, jaget utsätts för något. Som substantiv finns ordet egentligen inte, inte ens i ordboken Duden, ändå förstår man att det är något utifrån som påverkar och förändrar ett tidigare tillstånd. På svenska skulle titeln kanske vara ”Vederfarning.” Kärlek kan vara ett sådant tillstånd som drabbar oss och förändrar oss som människor. Frågan är sedan om vi vågar vara öppna nog för att låta oss utsättas för sådana händelser.

Berättaren Julius Reither är en före detta förläggare. Han har lämnat storstaden och flyttat till ett slags kollektivt äldreboende i det bayerska föralplandskapet. Han redigerar inte längre andras texter, ”andras kaos”, utan redigerar nu bara sitt eget liv. Så fort han ser eller upplever något, stryker han sina intryck och de egna beskrivningarna om de verkar kitschiga eller klichéartade.

I lägenhetskomplexet ”Wallberg-Apartements” bor även den något yngre Leonie Palm, som tidigare drivit en hattaffär. Även hon har gett upp sin profession, eftersom ”det saknas hattansikten numera”. Båda tillhör på sätt och vis en svunnen tid, de är inte riktigt behövda längre, och verkar inte heller behöva någon – så verkar i alla fall Reithers självuppfattning vara.

Leonie leder en bokcirkel, sammankomster Reither skyr som pesten. Bokbranschens tynande tillvaro kan enligt honom förklaras med att det idag finns fler skrivande än läsande personer. Även Leonie har skrivit ett manus hon vill ha läst. Och det är Leonies fotsteg han hör utanför sin dörr i novellens inledningsstycke och det är med henne han snart röker en av väldigt många cigaretter då han precis varit i färd med att korka upp det efterlängtade kvällsvinet. ”Vinet denna timme, den rogivande lasten, vilket avlägsnar en från världen med all dess elände, också det som sker utanför den egna dörren.”

Men den här kvällen fjärmas Reither inte från världen, utan börjar tvärtom tafatt närma sig livet. När Reither och Leonie bestämmer sig för att ta en kort tur med bilen, utvecklas den lilla utflykten till en spontan resa över alperna. Snart befinner det åldrade paret sig på Sicilien, likt två äventyrslystna tonåringar. Resan blir ett försök att relativisera minnen och allt svårt de gått igenom, en rörelse mot ett lättare nu, att våga leva trots allt, att ännu en gång utsätta sig för det ovissa.

Redan någon dag senare är Reither på väg hem igen. Även om novellen endast utspelar sig under några dagar, innehåller den stora känslor och stora händelser. Bodo Kirchhoffs tidigare romaner – som hans litterära genombrott ”Infanta” 1991 och hans senare hyllade romaner ”Die Liebe in groben Zügen” och ”Verlangen und Melancholie” – handlar ofta om kärlek. 
Själv säger han att ”kärlek består till stor del av längtan efter kärlek och av minnet av den.” Men Kirchhoff berättar inte bara en kärlekshistoria i ”Widerfahrnis”, även om den hade varit omvälvande nog. Det händer något med paret: de låter ett möte påverka dem. De börjar prata med en kringdrivande flicka. Och istället för att bara ge henne en slant, bjuder de flickan på mat vid sitt bord och låter henne sova i deras hotellrum. De blir delaktiga i en av vår tids stora händelser. De öppnar den där stängda dörren och ser vad som händer precis utanför, det som vi helst vill blunda inför. Litteraturens stora ämne, kärleken, möter det dagsaktuella politiska, flyktingkrisen.

Som läsare förvånas jag. Från att ha invaggats i tron att det jag läser är en ”coming-of-age” road-short story om ett åldrande par, en fin kärlekshistoria om att våga sent i livet, landar jag i ett brännande aktuellt ämne om vår tids migration och den enskildes ansvar och möjligheter att påverka. Leonies och Reithers romantiska längtan efter värme, kärlek och det idealiserade Italien, som styrt dem söderut, står i skarp kontrast mot flyktingarnas längtan mot norr, en annan längtan som inte gestaltats lika ofta i litteraturen.

Texten är vinglande, med många inskjutna bisatser, ibland överbelastad och nästan patetisk i sin svulstighet, men ändå (och kanske just därför) så drabbande. Den tillåter sig att vara känslosam, där det finns många känslor, den väjer inte för att ta i. Reither får personifiera motsatsen till känslosamhet. Det är lika underhållande som sorgligt när han redigerar sina upplevelser som en text; ”Torget redan fullt av liv, kvinnor med påsar och korgar. Män på väg med reservdelar, ett avgasrör, en fälg, kärror fulla av varor, kastruller, madrasser, frukt – vackert för ett öga, inte i en bok.” Så beskriver Reither vad han ser en morgon i Catania. Eller när han luktar på en barntröja: ”Den luktade säng, banan, hår. Liv. Men det hade han inte tagit med i någon bok: de stora orden skrivs så fruktansvärt lätt, legoord.”

Ofta berörs frågan om vad som kan och inte kan berättas. Kan stora känslor fångas i ord, utan att de blir kitschiga? Vad händer med en människa när hon redigerar bort de stora orden om känslor ur sin vokabulär? Och hur närmar vi oss varandra när det är just ord vi saknar? Reither kan inte tala med den lilla flickan, de delar inget språk. Romantik blir tragik, något som förläggaren Reither säkert hade tyckt var mer rättfärdigt att skriva om, för längtan efter kärlek och önskan att ”börja om”, hotas inte bara av Reithers och Leonies egna emotionella kappsäckar, utan även av flyktingarnas aktuella olycka. Och varför vill Reither och Leonie egentligen hjälpa flickan? Är det inte bara sig själva de vill rädda? Flickan själv har ingen talan.

Novellen kan liknas vid en litterär bearbetning av 70-talets slagord, att det privata är politiskt. Den egna lyckan kan aldrig skiljas från världen runt omkring, hur mycket vi än vill gömma oss bakom stängda dörrar.

Kirchhoff beskriver vad som kan hända när en till känslor oförmögen person drabbas av kärleken och om det är möjligt för någon att visa medmänsklighet, utan att egentligen vara god. Är denna förändring möjlig? Ja, om vi får tro Reither själv, när han peppar sig själv innan han kysser Leonie Palm: ”… var skulle vi vara utan någon självöverskattning, var och en i sin egen kapsel, på flykt från livet.”

Kirchhoff kommer inte med några enkla lösningar och pekpinnar, men hjälper oss med ”Widerfahrnis” att se verklighetens nyanser, omvälvande och överraskande som en sann novell.

_________

  • En intervju med Kirchhoff om boken:
  •  


    Margareta Flygt

    Margareta Flygt

    Kulturjournalist och översättare. Bloggar om böcker och läsning.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: