Idag på Förintelsens minnesdag skriver Kenneth Hermele om ett besök i det som var gettot i Łódź , som enligt Forum för Levande Historia inrättades 1940 och där som mest 164 000 människor tvingades ihop i en enorm trängsel med stor brist på mat, och vatten och utan avlopp. Sammanlagt bedöms omkring 205 000 judar ha passerat gettot på väg mot Förintelsen. Vid befrielsen i januari 1945 fanns bara 877 judar kvar vid liv, därav tolv barn.
 
När vi vandrar genom det som en gång var gettot i Łódź en regnig och småblåsig april tänker vi: här levde människor, på dessa gator gick de, här arbetade de, över 200 000 judar och 5 000 romer, det näst största gettot i ockuperade Polen.
Gettot i Łódź förstördes aldrig av nazisterna utan står mer eller mindre som det en gång var, husen, gatorna, fabrikerna, allt kan återfinnas med hjälp av kartor och modeller över gettot. Gettots fångar tillverkade uniformer och stövlar, ett inte obetydligt stöd till den tyska krigsindustrin, vilket medförde att gettot tilläts fortsätta så länge som det faktiskt gjorde, den sista transporten med fångar som skickades till Auschwitz för att dödas avgick så sent som i augusti 1944.
Det var ingen lätt situation som juderådet under ledning av den ökände Chaim Rumkowski hade att hantera: att producera förnödenheter för nazisterna skulle förlänga kriget, ja, men det kunde samtidigt rädda livet på åtminstone några fångar. Hur välja, hur veta vad som var rätt, hur ana hur det skulle sluta?
Det slutade förstås, som överallt i ockuperade Europa, med att gettots judar och romer föstes ihop på tåg till dödsfabrikerna. I Łódź avgick de från Radegaststationen alldeles norr om gettot. Där finns nu den viktigaste minnesplatsen för hela gettot, ett litet museum inrymt i den barack som alla dödsdömda tvingades igenom, ett tåg med boskapsvagnar håller vid dess ramp.
Åt öster ett minnesmärke, gravstenar i jätteformat med slutdestinationerna i frakturstil: Gross-Rosen, Sachsenhausen, Ravensbrück, Auschwitz. Åt andra hållet, västerut, har man byggt en lång tunnel som mynnar i en ugn med en murad skorsten över sig. Längs väggarna i illa belysta skåp finns listor och åter listor med namn på fångar, där allt som skulle göras noga bokfördes: vilka som just anlänt, vilka som skulle på tvångsarbete, vilka som skulle sändas iväg på den sista resan, en obegripligt noggrann folkbokföring utförd av dödens administratörer. Av gettots många fångar överlevde kanske 10 000, i själva gettot fanns vid befrielsen i januari 1945 bara 877 judar kvar vid liv, därav tolv barn.
Gettot i Łódź var det största i ockuperade Polen efter Warszawa – men till skillnad från Warszawa alltså intakt, husen står där de stod, bakgårdarna är lika förfallna nu som vi förmodar de var under kriget. Vi undrar hur det känns att bo här idag, gillar dagens invånare att gettot lockar till sig turister? Ingenting tyder på det, inga kaféer eller souvenirshoppar möter oss, bara en grupp turister som under ledning av en entusiastisk guide får veta var gränserna för det gamla gettot gick.
Men så ser vi en väggmålning, ett barn, en kvinna, här låg en skola i gettot, här fanns ett barnhem, en fabrik, stillsamma påminnelser som är lätta att missa om man inte ser sig omkring: ett minnesmärke vid sidan av trottoaren markerar gettomuren, ibland en rad betongstycken som visar var muren gick.
Att vi vet så mycket om gettot i Łódź beror på att det här fanns fångar, människor som mitt i eländet ansträngde sig att registrera gettots vardagsliv. En särställning har gettots fotograf Henryk Ross, som med hjälp av film han lyckades ”frigöra” – han hittade på ett sätt att fotografera många ansikten på varje ruta för de id-kort som behövdes i gettot och sparade på det sättet till sig film – kunde dokumentera alla aspekter av gettot, från vardagslycka och romantiska porträttstudier till svält och död. Jag minns starkast hans bilder av de kvinnor och män som tvangs tömma latrinerna: trots eländet, stanken och sjukdomarna som det motbjudande arbetet medförde poserar latrintömmarna leende framför hans kamera, som om de ville säga: vi lever trots allt, vår värdighet har inte nazisterna lyckats ta ifrån oss, vår stolthet, ja till och med vår livsglädje har vi kvar.
I gettots nordöstra hörn ligger den ”nya” judiska begravningsplatsen kvar, orörd som det verkar, förmodligen den största i hela Europa. Den grundades i slutet av 1800-talet när den gamla inte hade plats för fler gravar, och uppvisar idag den vanliga blandningen av små och stora gravar, några välvårdade, några nya, många förfallna, ofta med svårtydda huvudstenar, som det brukar vara på gamla judiska begravningsplatser i Centraleuropa i den mån de finns kvar. Kanske klarade begravningsplatsen kriget just för att den var en del av gettot: de som dog innan de skickats iväg till dödsfabrikerna måste ju begravas någonstans, och här har vad som idag är ett stort öppet fält inom begravningsplatsens murar blivit sista anhalten för de 45 000 judar som dog i gettot.
Det första vi ser när vi kommer in genom östra porten är ett imponerande (och ganska anskrämligt) mausoleum i nordisk stil, rest över textilmagnaten Izrael Poznanski och hans familj, det sägs vara en av de största judiska gravarna någonstans (om inte den största). Poznanski var vid förra sekelskiftet en av Łódź rikaste företagare (om inte den rikaste) och det här är hans sista skrytbygge. Mausoleet strider mot den judiska traditionen att alla är lika inför döden och att gravar inte ska smyckas, men Poznanski var uppenbarligen av en annan åsikt. Kanske var traditionsbrottet ett tack från församlingen för att Poznanski skänkt marken till begravningsplatsen.
Till skillnad från när vi vandrade genom gettot och var nästan helt ensamma, även på Radegaststationen, får vi här sällskap av israeliska ungdomar. Liksom vi går de stilla omkring bland gravarna, allt är nedskruvat, inga manifestationer, inga israeliska flaggor (som annars förekommer i Auschwitz), stämningen andas respekt och eftertanke. Över oss vajar nakna trädkronor och lägger de många gångarna i en orolig skugga.
Tillbaka i centrala Łódź stöter vi åter på Poznanski, hans slottsliknande bostad är nu ett museum samtidigt som hans söners palats förvandlats till musikhögskola respektive konstmuseum, faktiskt det första museet för modern konst i Europa om vi ska tro Łódź turistinformation. Men det slutar inte där: Poznanskis textilfabrik som låg vägg i vägg med hans hem har gjorts om till Łódź smartaste galleria och kulturkvarter, här vandrar hela Łódź, vad det verkar, helglediga och på humör att äta vaniljmunkar, en lokal specialitet.
Det är inget fysiskt avstånd att tala om mellan denna plats – Fabryka kallad – och gettot, ändå skiljer en hel värld. Om inte Poznanski haft turen att dö 1900 hade han gått samma öde till mötes som alla andra judar i Łódź – och då tvingats skåda sin fabrik och sitt ståtliga hem från gettots insida.
 
- Klicka här för att komma till Forum för Levande Historia
- ”Hur kunde Förintelsen ske?” Klicka här för att läsa Barbro Eberan om Timothy Snyders Black Earth
- Klicka här för att läsa fler artiklar under rubriken Minnesvägar