Av IVO HOLMQVIST
Köpenhamnsutflykterna i min barndom följde oftast samma rutin: först överfart med den flotta färjan Malmöhus, sedan in från Frihavnen till Hovedbanegaarden i ett tåg draget av ånglok vars gamla vagnar hade soffor klädda i halkig svart läderimitation. Jag kan fortfarande känna den inbitna doften av cigarr som blandades med kolröken. Och så vandrade vi förbi Raadhuspladsen längs Strøget fram till Kongens Nytorv och Magasin du Nord, den gången fortfarande ett varuhus elegantare än alla andra, förutom det ännu förnämare Illum, där handlade de kungliga. Mängden pälsklädda parfymdoftande damer var tät. I Magasins svängdörr lärde jag mig att man inte ska gå in i samma snurrande fjärdedel som en av dem. Jag trampade henne på bakhasorna och fick mig en rejäl utskällning.
Och så rulltrappan upp till leksaksavdelningens djur i någon sorts hårdplast, och vidare till Zoo på Frederiksberg. Ibland tog vi utgångspunkt från Hesten, ryttarstatyn på Kgs Nytorv, och gick norrut längs Bredgade. Om man gick vidare kom man till Amalienborg där Kong Frederik och Dronning Ingrid huserade, och längre bort kajplatsen för båtarna till Oslo. Men vi stannade vid halvtrappan ner till källaren på nr 37, Kay Bojesens forretning, lätt att hitta med de två vaktparadssoldater i trä, färgglada och i naturlig storlek, som stod på var sin sida dörren. Där nere träleksaker, fat och bestick i silver, svarvade teakskålar, barnmöbler i rotting – ett himmelrike.
Den stängde redan 1990, så synd, men man kan fortsätta längre fram på gatan och gå inom Kunstindustrimuseeet, där finns mycket av hans verk. Affären stängde, men produktionen fortsätter under ledning av ett barnbarn, Susanne Bojesen Rosenqvist. Priserna på hans saker har rakat rejält i höjden, särskilt de med några år på nacken som auktioneras som moderna antikviteter och samlarobjekt, men också de nygjorda.
Den roliga apan i teak och lönn vars runda griphand från början var tänkt som en klädhängare har alltid funnits att få. När vi köpte den som studenter på sextiotalet var den ännu överkomlig, liksom den runda lilla björnen i ek, och hästen med stilig man som var nästan vackrast omålad (den finns också som zebra).
Dessutom förekom i menageriet en roligt klumpig flodhäst, en elefant, en kanin… Min far som var lärare i slöjd vid seminariet i Lund och på sommarkurserna på Nääs intervjuade Kay Bojesen någon gång mot slutet av trettiotalet. Det blev till en artikel i en nordisk slöjdtidskrift, och han köpte (fast med tanke på hur generös Bojesen brukade vara fick han den nog) en lastbil som lätt kunde tas isär i sina beståndsdelar och lika enkelt sättas samman igen, lika lekvänlig som hans andra alster. Den hade min bror och jag roligt med. Dessutom hade vi hemma en uppsättning av hans vänligt funktionalistiska bestick fast förstås i stål, inte i silver.
Kanske såg jag Kay Bojesen själv skymta bak i butiken där han hade sin verkstad, en rund man med hornbrillor och klädd i vit rock. Det minns jag inte, jag vet inte om han fanns där ännu på femtiotalet, han dog 1958. Han var född 1886, pappa var den levnadsglade förläggaren Ernst Bojesen. Man bodde i en vacker villa i Holte i norra Köpenhamn där klunketidens danska författare gärna samlades till uppsluppna fester samman med det bättre borgarskapet. Efter några år i handelslära hamnade Kay Bojesen som lärling hos silversmeden Georg Jensen och förkovrade sig som sådan under några år i Tyskland och Frankrike.
Georg Jensens tidstypiska slingor från Jugend och Art Nouveau gjorde han sig kvitt mot slutet av tjugotalet, ungefär samtidigt som Poul Henningsen och Arne Jacobsen gick i bräschen för en nordisk funkis och Gregor Paulson propagerade för den både på Stockholmsutställningen 1930 och i programskrifter.
Hos Kay Bojesen blev det en mjuk variant, han ritade sina bestick så att de låg rätt i handen (de mest kända, från 1938, fick Grand Prix på Triennalen i Milano tretton år senare), och leksaker som tålde hårdhänt bruk. Han var också en av medstiftarna 1931 till Den Permanente, utställningen och försäljningen av danskt konsthantverk på Vesterbrogade nära Hovedbanegaarden (dessvärre borta sedan länge), ett annat återkommande utflyktsmål samman med Illums Bolighus vid Højbroplads.
Kay Bojesen var en kort tid knuten till Bing & Grøndahl och ritade ett trevligt spisestel till barn, med klockans timmar kring kanten på den flata tallriken, så kunde man lära sig tiden med hjälp av kniv och gaffel, och en djup tallrik med alfabetet längs brämen. Det var en engångsproduktion. Men det mesta annat han skapade, med grund i gediget hantverk och säker känsla för form och material, finns fortfarande. I en trevlig liten bok om honom som Viggo och Henrik Steen Møller skrev för snart tjugo år sedan sammanfattar de hans särart:
”Han var funktionalist i god forstand, men ogsaa en af sin tids bedste individualister. Han var det i kraft af sit talent, sin vilje, og sin tro paa faglig frihed. – For ham var det en fryd at arbejde. (…) Kay Bojesens arbejder blev så naturlige. De virker så naturlige. De skulle ikke tegnes, de skulle laves … Han elskede ordet håndværk, Det var ikke design … hans måde at tænke på, og det var jo deraf tingene hentede deres præg, var den enkle og naturlige, som vi ofte finder hos barnet. Han fasthold denne barnlige evne og kultiverede den … Han forventede af sine ting, at de skulle fungere, være til at holde ud at se på, at give glæde…” Och när han var klar med en av sina första leksaker sade han, profetiskt: ”Fra nu af skal ingen børn kede sig.”