Katja Petrowskaja – Vielleicht Esther

Bland höstens översättningar till svenska återfinns Katja Petrowskajas hyllade debutbok Vielleicht Esther om hennes sökande efter den egna släktens rötter i nittonhundratalets Östeuropa, ett verk som då det utkom i Tyskland väckte mycket stor uppmärksamhet. Det intensiva intresset berodde främst på det starka innehållet, men också på att Petrowskaja skapat en ovanligt klangfull och nyansrik text, trots att hennes modersmål inte är tyska. Hon föddes 1970 i Kiev, växte upp i en ryskspråkig familj och kom först 1992 till Tyskland, där hon numera är verksam som författare och journalist, bl.a. med kolumnen Die west-östliche Diva i Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung. Valet av tyskan som litterärt språk har hon beskrivit både som en förutsättning för att kunna skriva en prosa fri från språklig slentrian och som ett uttryck för ett rent begär efter det språk som hon, trots dess ständiga gäckande, ändå älskar. År 2013 tilldelades Petrowskaja det prestigefyllda Ingeborg-Bachmann-priset.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I inledningen till Esther kanske, som den svenska titeln kommer att lyda, påbörjar Petrowskaja en resa från Berlins nya centralstation, byggd mitt i tomrummet efter de allierades bombräder för att stoppa det totala krig som en gång orkestrerades från den tyska huvudstaden. Tåget som för henne ut ur detta gapande sår i stadsmiljön är Warszawa-Express, resans mål ett sedan länge försvunnet Östeuropa. Undertiteln Historier förklaras delvis av att bokens tendens är dokumentär, och den just anträdda resan leder oss rakt in bland fragmenten av en trasig familjemosaik som tillåts ligga kvar på fyndplatsen för närmare undersökning, i stället för att omarbetas till en roman. Bit för bit lägger Petrowskaja sin släkthistorias pussel. Ett sjuttiotal kortare stycken inordnas i sex övergripande kapitel omslutna av en inledande upptakt och en avslutning med titeln Kreuzung – korsning – som formar en sammanfattande bild av Petrowskajas eget liv. Barndomens bostadskvarter i Kiev genomkorsades av två gator som båda – likt ett förebud om hennes fortsatta livsöde – bar namn efter tyskar: Friedrich Engels och Karl Liebknecht.

Petrowskajas färd från Berlin till Warszawa och vidare blir en resa genom familjehistorien, på jakt efter de människor som hon hört berättas om under årens lopp och efter den gåtfulla Esther. Temat är vittnesbörd: Vem kan vittna om vår sanna historia, hur berättar man vad man inte vet? När så mycket gjorts för att sudda ut alla spår, när både människor och platser för evigt är borta? Mot dessa utplåningsförsök ställer Petrowskaja upp ett rikt galleri av levnadsöden som i konkreta återspeglingar av den övergripande historien träder fram ur släktberättelser och den dokumentation som råkar finnas kvar. Resultatet är ett livligt myller, där vissa individer visar sig med större skärpa än andra, men där samtliga fått sina levnadsbanor formade eller avklippta av diktaturers arrogans för den enskilde, av krig, utrensningar och pogromer i Tyskland, Polen, Ukraina och Ryssland.

Mycket är ovisst i denna historia, och det ofta använda ordet »kanske« betonar de oklarheter som följer när makten utplånat spåren av människor och tvingar de efterlevande till ett liv bland plågsamma minnen och tabubelagda hemligheter. Inte ens det ursprungliga familjenamnet Stern kan så lätt vaskas fram, trots att det en gång förknippades med det barnhem som en anfader grundat i Warszawa och som utvecklades till en institution för dövstumma i flera europeiska länder. Så spreds den judiska släkten Stern, vars omsorger om just de stumma är av särskilt intresse här. Det ryska ordet för »stum« är nämligen besläktat med ordet för »tysk«, alltså någon som inte behärskar ryska, vilket är nog så talande mot bakgrund av den tystnad som alltjämt omsveper mycket av nittonhundratalets etniska rensningar. Namnet Stern »förstummades« sedan Judas Stern, en bror till Petrowskajas gammelfarfar, skjutit ned en tysk diplomat i Moskva 1932 och trots tecken på mentalsjukdom avrättats efter en av Stalins skenrättegångar. Brodern Semjon insåg då att det nog var säkrast att byta efternamn och valet föll på Petrowski. Men vad kan man veta om inte ens namnet längre är säkert?

 © Tomas Lundgren - Installationsbild (I). Studies on Degeneration, 2014. Olja på duk, 22 x 27 cm, 14 delar. Foto: Fredrik Åkum © © Tomas Lundgren - Installationsbild (I). Studies on Degeneration, 2014. Olja på duk, 22 x 27 cm, 14 delar. Foto: Fredrik Åkum ©Tomas Lundgren har sin ateljé på Konstepidemin i Göteborg. 2014 belönades han med Fredrik Roos stipendium, ett av Sveriges största. Klicka på bilden för att se fler av Lundgrens bilder.
Tomas Lundgren © – Installationsbild (I). Studies on Degeneration, 2014. Olja på duk, 22 x 27 cm, 14 delar. Foto: Fredrik Åkum ©

Kan vi veta vem Esther är, eller att hon ens hette så? Kanske, kanske inte. Hon är en av de många kvinnor och män som befolkar bokens historier, en gammelfarmor som blev kvar i det kaos som härskade när familjen måste fly Kiev efter föraningar om de annalkande massakrerna i Babij Jar. Lätt förvirrad hör hon två SS-män på gatan tala tyska och frågar då på jiddisch var hon ska inställa sig för »evakueringen«, vilket är täcknamnet för den väntande massavrättningen. Till svar skjuts hon »med likgiltig rutin« ihjäl. Sedan dess irrar hon runt i familjehistorien som ett undanträngt minne av kvarlämnande och svek till följd av ett krig som vanställt alla existentiella villkor.

– Detta är en enormt viktig historia. Jag ville berätta den. Den är en del av vår värld. Genom detta tyska språk blir denna »Esther kanske« så främmande. Det är inte min gammelfarmor. Alla får adoptera henne. För mig handlade det om att denna olycka måste adopteras, har Petrowskaja förklarat i en radiointervju.

Men kanske har Esther i egenskap av skyddsängel också adopterat Petrowskaja. När hon för första gången på mycket länge slutligen återbesöker Liebknechtgatan i Kiev tilltalas hon av en dam som – innan hon uppslukas av folkvimlet – liksom hemlighetsfullt antyder att de båda setts påfallande ofta på sistone. Ja, kanske. Under alla omständigheter är nog Esther den person som Petrowskaja mött allra oftast i sitt tankearbete med boken.

Utmärkande för hela texten är att Petrowskaja trots ämnet – våld och död, Förintelsen och Gulag, krig och förnedring – inte stupar under dess tyngd, att boken ändå andas glädje och lätthet. På flera ställen uppvisar den också samma stillsamma skönhet som ofta återfinns hos W. G. Sebald, vilket är ett intryck som ytterligare förstärks av de tyst uppfordrande fotografierna.

Det är en stor lycka att Vielleicht Esther nu ges ut på svenska, särskilt som översättningen skötts av Aimée Delblanc. Därmed kan vi vara säkra på att vårt språks hela potential tagits i anspråk för att återge originalets alla nyanser och särdrag.

 © Tomas Lundgren - Installationsbild (II). Studies on Degeneration, 2014. Olja på duk, 22 x 27 cm, 14 delar. Foto: Fredrik Åkum © Lundgren arbetar i sin konst bla just med minnet av andra
Tomas Lundgren © – Installationsbild (II). Studies on Degeneration, 2014. Olja på duk, 22 x 27 cm, 14 delar. Foto: Fredrik Åkum ©
Tomas Lundgren har sin ateljé på Konstepidemin i Göteborg. 2014 belönades han med Fredrik Roos stipendium, ett av Sveriges största. Klicka på bilden för att se fler av Lundgrens bilder.

 

  • Klicka här för att läsa ett avsnitt ur boken
  • Klicka här för att komma till Adlibris och den svenska översättningen av boken
  • En intervju med Petrowskaja om boken
    Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).