2006 fick Katharina Hacker Deutscher Buchpreis för ”Die Habenichtse” om en vilsen generation i Berlin och London.
Nu har hon skrivit en ny roman, första delen i en hel generationshistoria. Denna gång utgår hon från ett gäng fyrtioåringar som har flyttat från tyska småstäder till Berlin. Liksom Hacker själv har blivit äldre är hennes huvudpersoner inte längre unga vilsna som inte vet vad de ska bli.
Varje söndag träffas Alix, Anton och de andra barnlösa vännerna hos Alix föräldrar för att promenera runt Schlachtensee. Det är människor som står mitt i livet, plötsligt medvetna om sin ålder.
Det är skuld, skam och livsångest som för dem samman – den typiska generationsåkomman för dem som trodde att alla åldras utom de själva. Vad gjorde vi egentligen och vad vill vi? Alla mår de bra, men märker alltmer hur tomt deras liv ter sig.
Det är en elegant skriven roman, varje sida är delad i två spalter där en historia är berättad i den ena och samtidigt ett alternativt händelseförlopp skildras i den andra.
Det är modigt att beskriva sin samtid – och det är stort när en författare lyckas.