En av alla dessa centraleuropéer 
Om Karl Polanyi

Karl Polanyis klassiska verk The Great Transformation från 1944 (”Den stora omdaningen”), tillkom under en av de dystrare epokerna i mänsklighetens historia, men har nu nått kultstatus. Med industrialismens England i fokus utgår den från samma grundiakttagelse som Karl Marx hade gjort, om ekonomins separation från naturen och samhället i stort.  Men Polanyi trodde inte på någon våldsam systemförändring, utan lutade sig mot kristendomen, som skapat ett utrymme för personligheten i den historiska processen. Anders Björnsson skriver här om Gareth Dales biografi Karl Polanyi. A Life on the Left

 

 

Med de poetiska orden ”Resignation har alltid varit källan till mänsklig styrka och förhoppning” avslutas ekonomen Karl Polanyis klassiska verk The Great Transformation (1944; på svenska som ”Den stora omdaningen”, 1989). Tanken är i koncentrat att människan accepterade döden, men det fanns alltid någonting som var värre än döden. På den grundvalen skapade hon sig en frihet att handla. Den friheten kan gå förlorad, och det var vad som hände under 1800-talet och 1900-talets första decennier. Hon blev slav under marknaden.

Resignationen inför detta öde ger emellertid människan nytt mod, menar Polanyi:

”Så länge hon är sann mot sin uppgift att skapa en rikare frihet för alla behöver hon inte frukta att vare sig makten eller planeringen vänder sig mot henne och krossar den frihet som hon bygger med hjälp av dem.”

Detta är samtidigt en bekännelse till utvecklingsoptimism: att människor i samverkan kan styra det rådande systemet så att de sociala motsättningarna inte leder till allmän ödeläggelse. Boken tillkom under en av de dystrare epokerna i mänsklighetens historia, katastrofen före och under andra världskriget, med människors förintelse av andra människor. Den ensamme är inte stark, han går under. Men eftersom alla förr eller senare går under, måste tillvaron utformas så att lidandet minimeras. Detta kräver inte bara framsynthet utan också ordnade, civiliserade förhållanden, något slags kollektiv totaldisciplin.

Polanyis skrift, som sedan utgivningen, då den mottogs tämligen svalt, har nått berättigad kultstatus, kan utan vidare inrangeras i kretsen av 1900-talets mest tänkvärda skrifter – tillsammans med Max Webers om den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Joseph Schumpeters om kapitalism, socialism och demokrati, Karl Poppers om det öppna samhället och dess fiender samt, inom skönlitteraturen, Robert Musils systemkritiska Mannen utan egenskaper och flera av Joseph Roths böcker.

Det slår mig att alla dessa författare hade tyska till modersmål – tyskan har inte med orätt ansetts vara den moderna vetenskapens språk – och de var alla, på något undantag när, österrikare. Även tanklösa böcker utgavs givetvis på detta språk, exempelvis Mein Kampf av Adolf Hitler, också han österrikare. Huvudpersonen i Musils roman hade för övrigt som förebild Walther Rathenau, tysk industriman och utrikesminister, känd som den ”statsorganiserade kapitalismens” främste propagandist och mördad 1922 av ett gäng högerdrägg som skulle vara med om att föra just Hitler till den högsta makten.

Karl Polanyi (1886–1964) föddes i Wien, men familjen flyttade snart till Budapest och magyariserade sitt efternamn från det slaviska Pollacsek – Ungern och Österrike var vid den här tiden titulärnationer i ett gemensamt rike. Fadern, som gjort sig en förmögenhet som järnvägsbyggare, gjorde emellertiddunderkonkurs 1905. Sonen skaffade sig utbildning till advokat, tog en doktorsgrad 1912 men kom aldrig att praktisera något juridiskt yrke. Han drogs istället till artistiska och publicistiska miljöer i den ungerska metropolen och var under några omvälvande månader 1918–19 generalsekreterare i det radikala partiet, där reformsinnade vänsterliberaler hade samlats.

Sedan Béla Kúns kommunistiska rådsrepublik krossats, flyttade han till Wien – eftersom Kúns regering huvudsakligen bestod av judar hade han som judisk intellektuell lätt kunnat bli en syndabock för dess revolutionära excesser i det revanschistiska Ungern, en av första världskrigets förlorarmakter. I Wien försörjde han sig som journalist, läste in sig på ekonomisk teori och träffade sin hustru, en kommunist som verkade delvis underjordiskt i den nya alprepublikens alldeles för stora huvudstad. Röda Wien var under tjugotalet ett socialt och ekonomiskt experimentfält, till exempel på bostadsbyggandets område, där allt syntes möjligt men där snaran efter halvt annat decennium drogs åt och en klerikal-fascistisk regim etablerade sig.

Nu var inte heller Wien säkert för en man av Polanyis sort. Paret gick i exil till först Storbritannien, våren 1940 hamnade Karl på ett college för flickor i Vermont under några år – det var där han utförde grundarbetet för ”Den stora omdaningen” – innan de till sist nådde Kanada, som skulle bli deras slutstation.

Karl Polanyi

Gareth Dales biografi över Polanyi är överväldigande väldokumenterad. Det finns några saker som jag särskilt har fastnat för: hur snålt Polanyi behandlades av de fina akademiska etablissemangen i Storbritannien, där han aldrig fick någon fast tjänst, och hur självständig han var i förhållande till andra tänkare. Hans huvudarbete om den kapitalistiska omvandlingen av de mänskliga relationerna, med industrialismens England som fokusområde, vilar på samma grundiakttagelse som Karl Marx hade gjort, om ekonomins separation från både naturen och samhället i stort, även om Polanyi inte tror på någon våldsam systemförändring. Han lutar sig mot kristendomen, eftersom den har skapat ett utrymme för personligheten i den historiska processen: det är med sina själsegenskaper som individer förädlar och frigör sig själva. Men detta kan inte ske utan institutioner och inte utan statliga strukturer.

Den rena marknaden innebär barbariets herravälde, enligt Polanyi. Socialism är för honom inte ett abstrakt önskemål utan den logiska konsekvensen av en utveckling som den kristna religionen har satt i rullning. Dale tolkar Polanyis hållning: alla människor är likar, de kan inte agera utan referens till sin sammanlevnad med andra, därför är de samtidigt dömda att på makroplanet skapa en gemenskap där alla existerar i och genom sina medmänniskor. Det ekonomiska förnuftet (eller oförnuftet) måste tyglas, demokratin spridas. Att marknaden skulle vara självreglerande är för honom den riktigt stora utopin. Människor får inte betraktas som varor – som gurkor, säger han på ett ställe – ty ”i ett människovärdigt samhälle måste ekonomin underordnas hela samhällets behov”.

Polanyi inpräntade i sina studenter: ”Individualism leder till liberalism, liberalism leder till demokrati, demokrati leder till socialism.” Det var också därför som fascismen, i Österrike och annorstädes, såg som sin huvuduppgift att krossa demokratin, skriver Dale. Även här kom Polanyi den kristna tron till hjälp: evangelierna hade visat ”vägen till en högre livsform, över och bortom det personliga intresset”, de hade gett individerna kraft att handla ”med kompromisslös radikalism”, helt i Jesu anda.

Dales bok har få longörer, trots sin detaljrikedom. Min enda invändning är egentligen att den är satt med ett oelegant typsnitt som ett ansett universitetsförlag inte borde nedlåta sig att använda.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!