Karl Marx – inne igen

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av SVEN-ERIC LIEDMAN

Nu är Marx inne igen. Särskilt efter krisen 2008 har fler och fler sökt sig till hans skrifter, och litteraturen om honom växer åter raskt (Marx är, väl att märka, redan en av de mest omskrivna personer som funnits). Även på Google är han stor; ingen annan intellektuell kommer i närheten av honom, inte ens Darwin, Einstein eller Freud.

Den senare uppgiften har jag hämtat från den digra volym med vilken den österrikisk-brittiske historikern Eric Hobsbawm krönte sin långa bana: How to change the world: Tales of Marx and Marxism (London: Little, Brown, 2011). Där berättar författaren också om sitt möte med George Soros, alla kapitalplacerares kung, som frågade Hobsbawm om hans inställning till Marx. Mån om att undvika gräl svarade Hobsbawm undvikande, varpå Soros replikerade: ”Den mannen upptäckte för 150 år sen något om kapitalismen som vi måste ta vara på.”

Hobsbawms bok handlar som titeln visar inte bara om Marx utan också om marxismen. Mycket är hämtat från ett äldre verk, det italienska Storia del marxismo som kom i flera band mellan 1978 och 1982. Men allt har uppdaterats, och därtill har Hobsbawm skrivit ett ytterst intressant kapitel om hur Marx snabbt förlorade sin tidigare ställning under 1900-talets sista decennier. Avgörande var förstås Sovjetunionens fall, men tillbakagången var lika påtaglig i andra delar av världen. Marx tycktes inte längre aktuell och studiet av honom en hobby för särlingar. Paradoxalt nog var det ur denna väldiga långkonjunktur för marxismen som Marx vid årtusendeskiftet oväntat steg fram som en praktfull Fågel Fenix. Befriad från sitt tyngande och skrymmande entourage kunde han med sin teori om kapitalismens logik framstå som – med Hobsbawms ord – ”en mycket bättre guide än de som tror på rational choice och marknadens självreglerande mekanismer”. Hemligheten med dagens Marx-renässans ligger säkert just där. Ekonomismens profeter må tilldela varandra all världens Nobelpriser av renaste kattguld – deras teorier befinner sig hjälplöst innanför det system som de tror sig kunna förklara. Marx har ett större grepp.

Hobsbawm hann aldrig vidareutveckla dessa tankar; han dog 95-årig år 2012. Men hans verk lever vidare, särskilt hans svit om de senaste århundradenas historia. Boken om Marx och marxismen kommer att inta en framskjuten plats i hans bibliografi. Han är en säker och skicklig vägvisare bland annat till Kommunistiska manifestet, Grundrisse och Antonio Gramscis hela tankevärld – ämnen som han ägnar särskilda kapitel i sin bok.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I denna oväntade högkonjunktur för en tänkare som nyss tycktes slutgiltigt förpassad till det förflutna måste naturligtvis ordningens bevarare reagera. Marx måste slungas tillbaka till det 1800-tal där han levde sitt liv och där alla hans idéer tog form. Jonathan Sperber, en amerikansk historiker, axlar rollen som renhållare med viss bravur i sin digra Karl Marx: a nineteenth-century life (New York & London: Liveright, 2013). Sperber, som tidigare bland annat skrivit om 1848-49 års revolutioner i Europa, har gjort ett gediget jobb och tröskat igenom lätt bortglömd sekundärlitteratur, gjort ett och annat fynd i arkiven och läst försvarliga mängder av Marx egna skrifter och brev. Han hör till den typ av historiker som helst målar grått i grått. Medan de flesta häpnar inför den bildningshunger som ständigt drev honom vidare liksom inför den sällsamma, färgsprakande och upphöjt tragiska i Marx livsöde, låter sig inte Sperber imponeras. Inte ens det osannolika äktenskapet med baronessan Jenny von Westphalen får honom att bli förundrad. Nej, hon var knapadel, och de många vittnen som talar om hennes skönhet, hennes intagande väsen och hennes klokhet finner han mindre trovärdiga. Hans skäl till denna slutsats förblir dunkla, men grått blir det åtminstone.

Detta är en detalj, men detaljen passar in i helheten. Marx litterära aptit som gällde allt från Aischylos till Balzac och Dickens ägnar Sperber en förströdd halvsida i slutet av framställningen. De meterhöga staplar av excerpter som Marx producerade under ett intensivt läsarliv och som nu är under utgivning i Marx Engels Gesamtausgabe, avlockar honom kommentaren att det var rysligt skräpigt i Marx arbetsrum med alla dessa oordnade anteckningar. Marx språkkunnighet skymtar i förbigående men är värd större uppmärksamhet: mannen läste obehindrat texter på, förutom tyska, latin och klassisk grekiska, franska, italienska, engelska, spanska och i tidernas fullbordan också ryska.

Marx politiska liv ägnas stor uppmärksamhet, och Sperber följer noga alla dess tvära svängar liksom de otaliga gräl som mer än något annat kännetecknade det. Revolutionerna i slutet av 1840-talet är som sagt Sperbers specialitet, och i skildringen av Marx öden under dessa år är han som bäst. Han följer också med viss ackuratess Internationalen (den som i efterhand kallats den första) i dess korta, dramatiska historia. Han är betydligt sämre när det gäller Marx författarskap. Pliktskyldigt gör han en genomgång av de ekonomiska teorierna sådana de framträder främst i Kapitalets första band; det finns inte ett uns av originalitet i den framställningen. Värre blir det när han ska fixera Marx position som vetenskapsman. Hans kunskaper i 1800-talets idé- och vetenskapshistoria är högst begränsade. Det han något känner till är Hegels filosofi och den positivism som Auguste Comte och Herbert Spencer utvecklade. Med en så sparsam möblering blir hans uppgift att placera Marx och Engels rätt nästan omöjlig. Engels är positivist, säger han, medan Marx vacklar mellan Comte, Spencer och Hegel med någon lutning åt Hegel till. Läsaren får ingen föreställning om vilka mödor som Marx och Engels ägnade åt att komma fram till vad det var för slags teori de utvecklade. 1800-talets vetenskapliga och filosofiska universum var stort och mångskiftande. Marx och Engels var oförtröttliga i att försöka orientera sig i det.

I en viktig passage avslöjar Sperber att han inte ordentligt läst Grundrisse, det stora, ofullbordade men djupt fascinerande manuskript som utgör det viktigaste förarbetet till Kapitalet och som spelat en avgörande roll i senare decenniers Marxforskning. Sperber hävdar nämligen att Marx enbart i den knapphändiga Kritiken av Gothaprogrammet avslöjar något av sin syn på det framtida, efterkapitalistiska samhället. Men Grundrisse har intressantare ting att säga därom!

Det är talande att Sperber inte ägnat samhällsteoretikern Marx samma uppmärksamhet som politikern med samma namn. Marx politiska insatser är med nödvändighet begränsade till 1800-talets värld. Det intresse som 2000-talet ägnar honom gäller i första hand den kritik av kapitalismen som man kan utläsa ur hans skrifter. Det är där som den Marx som Sperber vill förpassa till det förflutna åter dyker upp.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Sperbers gråmelerade Marx-bild kan med fördel kontrasteras mot en några år äldre biografi, den kände franske ekonomen, författaren och politiske rådgivaren Jacques Attalis ljusa, eleganta Karl Marx – l’esprit du monde (Paris: Fayard, 2005). Attali har sinne för det märkliga redan i Marx yttre öden. Med glädje följer han honom i 1840-talets Paris där salongerna hos Madame d’Agoult stod lika öppna för honom som de sjabbiga fik där den yttersta vänsterns upprorsmakare samlades till hemliga möten. Han skildrar hustrun Jenny med samma färger som så många i hennes samtid gjorde, och framför allt betonar han att centrum i Marx verksamhet var skapandet av en ”universell teori om samhället”. Marx var alltså inte ekonom eller socionom, historiker eller kulturvetare i våra dagars mening. Han sökte förena alla aspekterna i sin teori.

Attalis främsta förtjänst är att han på ett njutbart sätt ger rättvisa åt de många fasetter som utgör Marx liv och verk. Han lodar djupet i hans litterära intressen, han skildrar hur intensivt Marx följer den tekniska utvecklingen, han framhåller både journalisten och tänkaren. Han har också ett utvecklat sinne för säregna, fascinerande detaljer. Men trots allt är även detta en bok som mer handlar om livet än om verket. Framställningen bildar en vackert skimrande mångfald men ger inte riktigt någon föreställning om varför denne gamle tysk fortfarande skulle vara aktuell. Attali vill förvisso göra honom aptitlig för dagens människor, tonar ner de uppfattningar som kan verka stötande och tar fasta på uttalanden som antyder att Marx tänkte sig vägen till en bättre framtid via valurnorna. Men i så fall skulle det vara enklare att söka vägledning hos till exempel John Stuart Mill eller än hellre Thomas Hill Green. Men det är Marx som ständigt åter är på tapeten.
Ett annat negativt drag i Attalis verk är bristen på adekvata källhänvisningar. Hans noter pekar mot hela verk och inte mot bestämda sidor i dem. Den som vill söka ursprunget till en intressant uppgift måste alltså bläddra igenom hela böckerna, ett tidsödande företag.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Den som vill ha en verkligt inträngande introduktion till Marx liv men framför allt hans verk har anledning att söka sig till en något äldre bok som dock utkommer i ständigt nya, omarbetade och utvidgade upplagor: Michael Heinrichs Die Wissenschaft vom Wert: Die Marxsche Kritik der politischen Ökonomie zwischen wissenschaftlicher Revolution und klassischer Tradition (Münster: Westphälisches Dampfboot). Första utgåvan är från 1999, den femte från 2011.

Marx Kapitalet befinner sig i fokus för Heinrichs intresse. Däri sällar sig hans bok till en väldig, snabbt växande litteratur om just det verket (det finns förresten på svenska sedan våren 2013 en behändig Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet som Heinrich författat). Men Heinrichs grepp är större än brukligt; han följer hela Marx utveckling och hinner därmed också täcka det väsentliga i biografin. Heinrich är anhängare av tesen att Marx ändrade uppfattning på ett grundläggande sätt under 1840-talet. Däri liknar han Louis Althusser, den franske marxisten som spelade så stor roll på 1960- och 70-talen. Men Heinrichs gränsdragning är betydligt mer subtil; i själva verket räknar han med flera grundläggande förändringar i Marx teoretiska ansats från de tidiga så kallade Parismanuskripten (1844) och framåt. Men liksom Althusser hävdar han också att det finns rester – slagg – av Marx tidigare uppfattningar även i det han skriver senare. Heinrichs huvudtes är att Marx mogna teori inte är empiristisk; det utgör med andra ord inte en sammanfattning av en mängd iakttagelser utan ett teoretiskt ramverk varifrån man kan dra slutledningar som kan prövas mot verkligheten. Även om Heinrich inte använder uttrycket hypotetisk-deduktiv modell är det vad jag förstår något ditåt han avser. Hypotetisk-deduktiva modeller har varit dominerande i naturvetenskaperna sedan lång tid, och anledningen till att Heinrich undviker beteckningen är troligen att han menar att Marx teori inte har den formallogiska karaktär som utmärker sådana teorier alltsedan Newtons dagar.

Då och då sjunker Marx enligt Heinrich till en mer empiristisk ståndpunkt. Men detta gäller i mycket högre grad Engels. Det tydligaste tecknet på detta är den redigering som Engels gjorde av Kapitalets tredje band efter Marx död. Det är möjligt att numera i detalj följa detta arbete genom den kritiska utgåvan i Marx Engels Gesamtausgabe. I Engels händer blir teorin mycket mer en utvecklingsteori som pekar ut den väg som obönhörligen leder till revolution och ett nytt samhälle. Enligt Heinrich finns det inte någon sådan determinism hos Marx. Om han ibland kunde uttala sig så, var det bara ett uttryck för att han inte helt och hållet gjort upp med sin tidigare övertygelse.

Ett av de intressantaste avsnitten i Heinrichs framställning handlar om varufetischismen, ett tema som spelar en försumbar roll (om ens någon) hos Sperber och Attali. Varufetischismen innebär att det är varorna som framstår som de levande och aktiva storheterna i den kapitalistiska ekonomin, medan människorna tvärtom ter sig livlösa. Heinrich betonar att detta inte har med något ”falskt medvetande” att göra, alltså en vrångbild av verkligheten, utan att varufetischismen finns i själva de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Die Wissenschaft vom Wert är en kunnig och skarpsinnig bok. Den utgör däremot inte någon fulltonig biografi, därtill är den alltför fokuserad på Marx samhällsteori. Men givet den begränsningen har den förvånansvärt mycket att ge också när det gäller den Marx som ännu kan framstå som intresseväckande inte bara som historisk figur utan också som en oöverträffad kritiker av den typ av samhälle som vi fortfarande lever i.

Kommentera: