Karl den store – tro, våldsmakt och kunskapstörst

AV TOMMY ANDERSSON

Den 28 januari i år ringde kyrkklockorna i Aachen för att högtidligt påminna om Karl den stores dödsdag 814, och för att inleda det så kallade Karlsåret som är vigt åt det 1200-åriga minnet av frankerkejsaren och hans gärning. I Aachen har man länge och grundligt förberett firandet och kan nu både glädjas åt resultatet och se fram emot den 19 juni då president Gauck inviger utställningen Karl Charlemagne der Grosse, som också står under beskydd av presidenterna i Frankrike och Italien. Utställningen, som består av de tre delarna Makten, Konsten och Skatterna, utgör navet i en rad evenemang under hela 2014, både i Aachen och i andra städer med anknytning till den frankiske kejsaren.

Att det är dödsåret, och inte födelseåret, som högtidlighålls beror på att ingen vet när Karl föddes. Visserligen brukar årtalet 748 antas – och mycket tyder på att det stämmer – men uppgifterna om Karls person i allmänhet, och hans barndom i synnerhet, är knapphändiga och ofta motstridiga. Därför kan inte heller hans födelseort utpekas, även om många ser belgiska Herstal som den troliga platsen. Men allting är inte inriktat på traditionella utställningar under detta jubileumsår; musik- och familjeevenemang eller pilgrimsvandringar med anknytning till helgonet Karl bland mycket annat erbjuds också, och tyska vinodlare har till och med lanserat ett spätburgunder med namnet Carolus.

Många frestande punkter står alltså på programmet, men har man inte tillfälle att följa firandet på plats kan man i stället med fördel fördjupa sig i Karl den stores liv och tid genom läsning i den nyligen utkomna biografin Karl der Grosse. Gewalt und Glaube av professorn i medeltidshistoria Johannes Fried. Det är ett verk av yppersta vetenskapliga kvalitet, som tack vare sin omfattning och akribi kommer att kunna försvara sin position som standardverk åtminstone intill nästa hundraårsjubileum, men det är också en bok som inbjuder den allmänintresserade till en lustfylld och informativ läsupplevelse, och som i slutkapitlet anknyter till vår tid genom en diskussion om spåren efter Karl i dag. En annan tilltalande sida är att Fried, när urkunderna sviker, ofta släpper det strikt biografiska, för att med stöd i andra källor teckna en fängslande bild av medeltidens värld, och i de fall där forskningen står svarslös rikta frågor till läsaren, som därigenom uppmanas att tänka vidare kring problem som många medeltidshistoriker möter. Ironiskt nog är nämligen deras källor ofta knapphändigare än antikforskarnas, vilket är en paradox som delvis beror på just Karl den stores omfattande bildnings- och traderingsinsatser.

Det mest slående med den värld som här beskrivs är hur den avviker från vår. Livet var mycket jordnära och ingen – inte ens kejsaren – släppte någonsin helt kontakten med myllan, vilket var avgörande för människors världsbild som präglades av detta och av en andlig överbyggnad som sällan var mer än ett hopkok av folktro och en mer eller mindre snedvriden variant av kristendomen. Karl besteg tronen i en tid då det mesta av det antika vetandet var bortglömt och skolastikens spetsfundiga resonemang ännu låg långt fram i tiden. Detta styrde förmågan till abstrakt tänkande: resonemang utifrån kategorier och principer var främmande för de allra flesta, också för många furstar vilka – likt Karl – ändå kunde ha långtgående härskarambitioner. Rumsuppfattningen var luddig och kartor saknades. Ingen herre visste hur många undersåtar han härskade över och uppfattningen om andra folk var vanligtvis dimmig, vilket dels berodde på hinder i kommunikationerna, dels på avsaknad av abstraktioner som ”folk” och ”nation”. Men trots de stora svårigheter som ett sådant informations- och kommunikationsvakuum innebar för många makthavare, lyckades Karl ändå grunda ett av de största och mest framgångsrika väldena i europeisk historia. Hur var det möjligt?

Svaren på den frågan färgas ofta av den person som Karls måste ha varit. Som helt avgörande för Karls framgångar betonar Johannes Fried dennes personliga bearbetning av mötet med Rom och katolska kyrkan, i kombination med de tidiga militära framgångarna mot saxare och langobarder. Tack vare kyrkan fick Karls realpolitiska projekt en ideologisk överbyggnad som inte bara matchade hans djupa kristna tro, utan som i sin konkreta administrativa manifestation också erbjöd en handfast struktur som kunde användas till att bygga upp både det egna riket och den förfallna kyrkoorganisationen i världen utanför Rom. Därigenom etablerades också en koppling till Medelhavsområdet och de antika förebilder som stod modell för Karls ”nya Rom”. Men drivkrafterna var inte bara real- och religionspolitiska, Karl hade också en genuin kunskapstörst som blev central för den karolingiska renässansen och avgörande för Europas fortsatta utveckling. Hemligheten bakom Karls framgångar var i korthet tron, kunskapstörst och våld, samt förstås tur, en järnhård vilja och ett långt liv.

Ett bestående intryck av boken är Frieds hisnande lärdom och förmåga att effektivt utnyttja de källor som ändå står till buds. Han beskriver mästerligt förhållandet mellan Karl och Leo III, trevarna mot Bysans, ideologin bakom Karls byggprojekt och debatterna mellan Alcuin och andra tänkare, och minst lika upplysande är resonemangen kring den språkliga stötesten som Karls hela projekt först snubblade över. Frankiskan var ett ypperligt verktyg för meningsutbyten om svinavel och andra vardagsfenomen, men uttrycksförmågan på religionens och filosofins område var begränsad. Karl tog konsekvenserna av det uppenbara behovet av ett mer allsidigt språk genom att införa en särskild språkpolitik – och därmed en ny kvalitet i den medeltida maktutövningen – för att kunna förverkliga sina politiska och religiösa ambitioner.

Efter kejsarkröningen år 800 blev Karl alltmer angelägen om att som fridsfurste förvalta det romerska arvet. Visserligen var han ofta missnöjd med resultaten av sina ansträngningar, men ändå fortsattes arbetet med ett utspekulerat system för maktdelning mellan arvingarna för att säkra fredliga och trygga förhållanden i väldet. Detta raserades dock raskt när äldste sonen, Ludvig den fromme, tillträdde. Men på en punkt – som i historiens ljus är den viktigaste – blev hans insatser bestående: kultursatsningarna överlevde och växte vidare. Johannes Frieds bok är en hyllning till detta, och han själv är en lysande representant för det bildningsideal som Karl och de lärde vid hans hov lade grunden till.

För närmare uppgifter om jubileumsprogrammet klicka här

 

– En introduktion

– En serie i tre delar från TV-kanalen Arte: