Om två uteblivna Nobelpris

Selma Lagerlöf 1908 (Carl Larsson)
Selma Lagerlöf 1908 (Carl Larsson)

Av IVO HOLMQVIST

I en kunskapsrik och välformulerad understreckare i Svenska Dagbladet häromveckan skrev Alan Asaid, redaktör för Hjärnstorm, om alla käppar i hjulet som den dåvarande ständige sekreteraren i Svenska akademien satte när ett Nobelpris till Selma Lagerlöf var på tal.

Carl David af Wirsén förde till och med fram Swinburne som en mera prisvärd kandidat, trots att dennes dekadens nog rimmat illa med testamentators ord om idealitet. Men det hade af Wirsén förstås inget för, hon fick sitt pris 1909, och kom också kort därpå att väljas in i De adertons krets. Och i en lika läsvärd understreckare dagen därpå räknade Asaid upp de många kvinnor som varit på förslag men som aldrig fick priset. Mest beklagligt är kanske att det aldrig gick till Karen Blixen, trots att hon funnits med på den korta listan flera gånger.

”As a Nobel Prize winner I cannot but regret that the award was never given to Mark Twain, nor to Henry James, speaking only of my own countrymen. Greater writers than these also did not receive the prize. I would have been happy – happier — today if the prize had been given to that beautiful writer Isak Dinesen. . . .”

Karen Blixen i Kenya
Karen Blixen i Kenya

Så vänligt formulerade sig 1954 års pristagare Ernest Hemingway, i en intervju i New York Times i november det året (i USA har Karen Blixen alltid varit mera känd under sin manliga pseudonym). Tre år senare var det nära ögat att hon fått pengar och diplom, så pass att både hon själv och andra var övertygade om att hon valts till 1957 års nobelpristagare i litteratur, som framgår av andra delen av Per Wästbergs underhållande och taktfullt skvallriga memoarer, ”Vägarna till Afrika”:

Förläggaren Lena Gedin, skriver han, ”kom från Karen Blixen som var förlamad av chock: Anders Lundebeck, Gustav V:s son, hade besökt henne och sagt att han från yppersta källa visste hon skulle få Nobelpriset. Så blev det Camus – sedan åratal livligt förespråkad av Bo Bergman – sedan Eyvind Johnson i slutröstningen ändrat sig.” Och sedan var det snart försent, fem år därefter var hon död.

Priset hade kanske blivit en kvarnsten också kring hennes hals: efter det skrev Hemingway föga av litterärt värde, och Camus som var den yngste pristagaren genom åren, jämte Kipling (och som var ett av de bästa valen, medges) körde nästan genast ihjäl sig. En annan bland de många kvinnor som varit på förslag men som aldrig fick priset var Henry Handel Richardson, född 1870 i Melbourne som Ethel Florence Lindsay Richardson och vars far var en utvandrad irländsk läkare, fast föga framgångsrik down under.

H H Richardson
H H Richardson

Hennes trilogi The Fortunes of Richard Mahony handlar om en sådan figur som det går illa för. Möjligen kan man sakna humor och lättsinne på de många sidorna, men det ska man nog inte begära av en obevekligt framskridande tragedi. Hursomhelst är det ett storverk, inte bara med australiska mått mätt, och särskilt sista delen, ”Ultima Thule”, kom att uppmärksammas stort när den var ny, inte minst i svensk översättning.

Då skrev en recensent i Stockholm att författaren vore värd ett Nobelpris, något som hennes ivriga förespråkare Netty Palmer snabbt fiskade upp och förmedlade till den sedan länge europeiserade H.H. (eller E.F.L.) Richardson som redan före förra sekelskiftet flyttat till Dublin och därefter vidare till London (där hennes man J. G. Robinson var den första professorn i tysk litteratur vid UCL).

Man kan följa hennes med tiden allt svalare förhoppningar om ett pris i de tre digra banden av hennes brev som Melbourne University Press gav ut för sex år sedan, i en mönstergill edition av Clive Probyn och Bruce Steele. Det är en bitvis sorgesam läsning som börjar med hennes ivriga tillskyndares notering i november 1931 att man sagt att ”Australia has an extraordinarily fine candidate in H.H.R. Has she been proposed?” Någon månad senare svarar HHR:  ”Like you, I too imagined it dropping like a ripe fruit into the recipient´s mouth. Whereas, it seems, innumerable strings have to be pulled.”

Och så engageras efter hand både konsuler, litteraturprofessorer och Australian Literary Society att dra i så många tåtar som möjligt, för den goda sakens skull, dock till  ingen nytta. I slutet av september året därpå har rönnbären surnat. Då har Nettie Palmer fått en lång lista på varför folket i Stockholm inte accepterat denna australiska kandidatur. HHR: ”To tell the truth … I´m glad. I don´t feel I could stand the awful publicity of the thing. I´d rather stay in the dark & my hiding, & go quietly on with my work.”

I ett brev från december 1933 konstaterar hon att priset gått till Ivan Bunin (”only a name to me”), och i februari året därpå nämns nobelpriset för sista gången i dessa nästan femtonhundra brev: ”Yes, Bunin walked off with the Nobel Prize. I knew – and still know – nothing of his work. My loss, no doubt.

Ja, det kan man väl hålla med om, den nu återupptäckte Bunin är en av de stora författarna, det är lätt att se efter bara några sidor av hans novell ”Mannen från San Francisco”. Men också Henry Handel Richardson är värd att läsa, alla nobelpris förutan, både för trilogin och annat: The Getting of Wisdom finns med i Penguins nya serie hållbara klassiker, och i konstnärsromanen Maurice Guest har hennes studier till konsertpianist i Leipzig satt sina spår, liksom musiken är ett huvudtema i hennes The Young Cosima som förstås handlar om Wagners hustru, Franz Liszts dotter.

Ivo Holmqvist

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).