Casa por la Identidad -Försvunna från militärdiktaturens Argentina (Bild: Wikicommons)

Kan exilen gå i arv?
Om Julián Fuks roman A resistência

"Medan de vuxna dödade eller dog satt vi och ritade i ett hörn. Medan landet föll i bitar lärde vi oss att prata, gå, att vika servetter till båtar och flygplan."

Så uttrycker sig berättaren i den chilenske författaren Alejandro Zambras (född 1975) roman Vägar hem, som kom i svensk översättning förra året. I den unga spansk- och portugisiskspråkiga latinamerikanska prosan har det under de senaste åren dykt upp alltfler skildringar – ofta med starkt självbiografiska drag – som kretsar kring föräldragenerationens erfarenheter av politiskt förtryck och dess konsekvenser för familjen och barnen. Den brasilianska författaren Tatiana Salem Levy (född 1979) har i noveller och romaner skildrat arvet från landets militärdiktatur 1964-1985; en regim som inte brukar betraktas som riktigt lika brutal som dess motsvarigheter i vissa närliggande spanskspråkiga länder, men vars övergrepp på senare tid diskuterats alltmer öppet.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Hennes generationskollega Julián Fuks (född 1981) författarskap rymmer perspektiv på både den argentinska och brasilianska samtidshistorien, eftersom han är född i Brasilien av argentinska föräldrar som gick i exil i grannlandet till följd av deras politiska engagemang. I den engelskspråkiga tidskriften Grantas antologi The Best of Young Brazilian Novelists hörde Fuks novell ”O jantar(The dinner) till de mest läsvärda bidragen för några år sedan. Där besöker berättelsens brasilianske huvudperson sina släktingar i Argentina – och får under en laddad middag erfara hur landets ideologiska splittringar efter diktaturen skär tvärs igenom hans egen släkt.

I Fuks senaste roman A resistência (Motståndet) promenerar berättaren – som bär stora likheter med författaren själv – på gatorna i Buenos Aires och föreställer sig föräldrarnas liv i staden när de var unga. Han försöker övertala portvakten att få se lägenheten de en gång bodde i, med förevändningen att han skriver en bok ”om min bror, om smärtor och barndomserfarenheter, men också om förföljelse och motstånd, om terror, tortyr och försvinnanden” – den självbiografiska roman som vi nu alltså läser. Föräldrarna flydde undan landets diktatur på 70-talet, tillsammans med deras då sex månader gamla adopterade son – berättarens bror. ”Kan exilen gå i arv?” frågar berättaren sig när han ser tillbaka på sin egen barndom i São Paulo.

Vi får veta att den adopterade brodern har distanserat sig från resten av familjen. Under uppväxten isolerade han sig under långa perioder på sitt rum, för att ibland explodera i utsvävningar och hetsätande. Sorgen över avståndet bröderna emellan – och spekulationerna kring varför brodern varit så olycklig – genomströmmar hela romanen. Fuks tankar om uppväxten och familjebanden är ofta tänkvärda och intelligenta, låt vara att han tar en uppenbar risk med att i så hög grad förlita sig på resonemang snarare än gestaltning. Dessutom ger den ytterst självmedvetna prosan, som gång på gång stannar upp för att betrakta sin egen tillkomst, emellanåt ett lätt omständligt och manierat intryck.

De galna mödrarna, Madres de Plaza de Mayo, med sina vita schalar

Det hindrar inte att Julián Fuks är ett namn att lägga på minnet bland de författare födda på 70- och 80-talet som nu tar sig an det samhälleliga mörker de har ett indirekt förhållande till. Särskilt bränner det till när Fuks låter familjens historia dubbelexponeras med arvet från den argentinska diktaturen. Han besöker Mödrarna på Plaza de Mayo i den argentinska huvudstaden; föreningen för de mödrar vars barn rövades bort av regimen för att sedan adopteras bort. Kan den adopterade brodern vara ett av dessa barn?

Romanen mynnar ut i en minnesvärd passage där berättaren låter föräldrarna läsa det bokmanus som han skrivit om dem; av nödvändighet ett ”misslyckande“ eftersom han gissat sig fram och fyllt igen luckor på eget bevåg. De tillrättavisar honom milt. Slutscenen växer till en ömsint fantasi där berättaren föreställer sig hur han knackar på broderns dörr för att överlämna samma manus – i en förhoppning att det skrivna ska förmå krympa avståndet mellan syskonen och generationerna.

___________

  • Klicka här för att läsa Fuks översatta novell The Dinner i Granta

  • Klicka här för att läsa Jeana Jarlsbo om möjlig försoning efter folkmordet i Rwanda

  • Klicka här för att läsa Tommy Andersson om Vielleicht Esther, Katja Petrowskajas hyllade debutbok om hennes sökande efter den egna släktens rötter i nittonhundratalets Östeuropa

  • Fuks läser ur sin bok här:
  • Dela artikeln:

    Henrik Nilsson

    Henrik Nilsson

    Författare och essäist. Introduktör av bland annat spansk- och portugisiskspråkig litteratur.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: