Jutta Person – Esel

August Macke (1887–1914) - Eselreiter. Beskuren (Wiki commons)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 134 kr, ingen frakt)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 134 kr, ingen frakt)

Av MARTIN LAGERHOLM

I århundraden har dumdryga narrar gärna utrustats med åsneöron. Fler än den tyske läkaren, naturfilosofen, målaren och Goethe-vännen Carl Gustav Carus har betraktat just långörade djur — harar, fladdermöss, åsnor — som förståndsmässigt lägre varelser. För den stackars åsnan har detta över lag förvärrats av mindre attraktiva egenskaper som indolens, avsaknad av stridslystnad och en benägenhet att helt enkelt bli stående.

Men samma karaktärsdrag kan under andra betingelser tvärtom beteckna stoisk värdighet och styrka. ”Det förment dumma djuret har åtminstone i vissa historiska perioder också blivit hyllat som en lärd varelse; det finns lovsånger över åsnan, fabler om och bilder av glasögonprydda åsneakademiker.” Så skriver den tyska kulturvetaren, kritikern och författaren Jutta Person i sin charmanta lilla bok Esel.

Den illustrerade skriften är ett slags åsnans kultur- och naturhistoria i fickformat, och samtidigt ett personligt och kärleksfullt porträtt av det säregna tamdjuret. Lärt, underhållande och stilistiskt elegant skriver hon åsnans karakterologi, där särskilt dess stora öron och ögon och den underdåniga blicken historiskt sett alltså förknippats med särskilda (mänskliga) egenskaper. Alltsedan antiken har åsnan figurerat i pseudo-aristoteliska fysiognomiska skrifter, där den stillsamma växtätaren (och dess kongeniala motsvarighet bland människotyperna) ofta framställts som en smula apatisk och trög. Denna bild, berättar Person, har sedan överförts till västerländska naturforskare och filosofer som genom seklernas lopp byggt vidare på åsneklichéerna.

Pietro Lorenzetti - Intåget i Jerusalem. 1320 (Wiki Commons)

Pietro Lorenzetti – Intåget i Jerusalem. 1320 (Wiki Commons)

Efter en övergripande karakteristik av åsnan, och ett matnyttigt biologiskt kapitel om det saktmodiga djurets taxonomiska tillhörighet och dess olika underarter, följer en rad korta men kulturhistoriskt pregnanta kapitel om olika perspektiv på åsnan i konsten, litteraturen och tankehistorien. Det kan handla om kristna åsneryttare (en rättfärdig och ödmjuk konung som Jesus, skriver Person, behöver just ingen stridshäst när han rider in i Jerusalem) eller om åsnefigurer hos Shakespeare (En midsommarnattsdröm), Cervantes (Don Quijote) och Milne (Nalle Puhs svårmodige och filosofiske vän Ior). Vi får läsa om åsnans idé hos tänkare som Machiavelli, Nietzsche och Derrida, och njuta av en essä om åsnevännen och landskaps- och porträttmålaren Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, vars självbiografiska konstnärsroman bär namnet Eselgeschichte (Åsnehistoria).

För den rent zoologiskt intresserade läsaren avslutas boken med ett litet illustrerat porträttgalleri med tillhörande faktarutor om elva vilda eller domesticerade åsnearter, där American Mammoth Jackstock bär det mest respektingivande namnet och den zebrarandiga zonkeyn den snyggaste kostymen.

3 kommentarer

  1. peter landelius says:

    För att inte tala om Platero, den spanske nobelpristagaren Juan Ramón Jiménez ojämförliga vän. Eller hemlängtans åsna hos den store César Vallejo som svalt och led i Paris: ”Det var söndag i min åsnas ljusa öron, min peruanska åsna i Peru (ursäkta dysterheten).”De är mina favoriter i åsnebranschen, vid sidan av La Fontaines stackars åsna som till slut blir buren–bunden på en stång– av sina båda enfaldiga, vankelmodiga och lättövertalade ägare.

  2. peter landelius says:

    Ännu en oförglömlig representant för arten är påvens åsna, hon som sparade sin spark i trettio år (Alphonse Daudets berömda skröna i novellsamlingen Lettres de mon moulin). Det minnesgoda djurets revansch vann både författarens och min egen sympati, men nu har jag blivit tveksam. Blir man kanske mer fridsam med åren? Själv har jag aldrig lyckats handla i den åsnans anda– men hunnit motta en och annan åsnespark.

    Klicka här för att läsa den på Gutenberg.org (scrolla ner ett par berättelser så dyker La mule de Pape upp

    Eller lyssna på den på Dailymotion genom att klicka här

  3. Ivo Holmqvist says:

    Jutta Person nämner säkert både Apulejus och Åsnebrygga men lika säkert inte Karlssons klister. Och apropå zonkeyn: Köp inte en zebra, nej nej…

    Om åsnor i Andalusien skrev jag en gång så här, efter att ha varit i Mijas:

    På de spanska sedlarna återfinns litterära storheter som Pérez Galdós och Juan Ramón Jiménez, han som fick Nobelpriset 1956 för sin lyriska diktning som “bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet.” Då passade man på att försvenska hans kanske finaste bok, “Silver och jag”, prosadikterna om åsnan Platero. “Silver är liten, len i huden, långhårig; så mjuk att ta på att man kunde tro att han vore av bomull och inte hade några ben i kroppen…” Riktigt sådana är inte åsnorna i den andalusiska bergsbyn Mijas, men berömda är de. På alla vykort finns de med, de välkända “Burros-taxis”. Åsnorna drivs in i staden varje morgon, vackert behängda med färggranna betsel och remmar. Och så får de trava mellan de vita husen med turister på ryggen, längs de smala och backiga gatorna och gränderna. Men mest står de bundna i tålmodig väntan på nästa tur. De är raggiga och strävhåriga men en sak har de i alla fall gemensam med sin berömda litterära föregångare: de hörs på långt håll. Åsneskriet skallar över hustaken och skär genom märg och ben. Fast om man är på rätt humör låter det just så poetiskt som Jiménez har beskrivit det: “Då hörs plötsligt i stillheten Silvers ljudliga trumpetande… Hans skri ljuder inte längre högmodigt utan innerligt, inte längre vardagligt utan himmelskt sublimt.”

Kommentera: