Jutta Person – Esel

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 134 kr, ingen frakt)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 134 kr, ingen frakt)

Av MARTIN LAGERHOLM

I århundraden har dumdryga narrar gärna utrustats med åsneöron. Fler än den tyske läkaren, naturfilosofen, målaren och Goethe-vännen Carl Gustav Carus har betraktat just långörade djur — harar, fladdermöss, åsnor — som förståndsmässigt lägre varelser. För den stackars åsnan har detta över lag förvärrats av mindre attraktiva egenskaper som indolens, avsaknad av stridslystnad och en benägenhet att helt enkelt bli stående.

Men samma karaktärsdrag kan under andra betingelser tvärtom beteckna stoisk värdighet och styrka. ”Det förment dumma djuret har åtminstone i vissa historiska perioder också blivit hyllat som en lärd varelse; det finns lovsånger över åsnan, fabler om och bilder av glasögonprydda åsneakademiker.” Så skriver den tyska kulturvetaren, kritikern och författaren Jutta Person i sin charmanta lilla bok Esel.

Den illustrerade skriften är ett slags åsnans kultur- och naturhistoria i fickformat, och samtidigt ett personligt och kärleksfullt porträtt av det säregna tamdjuret. Lärt, underhållande och stilistiskt elegant skriver hon åsnans karakterologi, där särskilt dess stora öron och ögon och den underdåniga blicken historiskt sett alltså förknippats med särskilda (mänskliga) egenskaper. Alltsedan antiken har åsnan figurerat i pseudo-aristoteliska fysiognomiska skrifter, där den stillsamma växtätaren (och dess kongeniala motsvarighet bland människotyperna) ofta framställts som en smula apatisk och trög. Denna bild, berättar Person, har sedan överförts till västerländska naturforskare och filosofer som genom seklernas lopp byggt vidare på åsneklichéerna.

Pietro Lorenzetti - Intåget i Jerusalem. 1320 (Wiki Commons)
Pietro Lorenzetti – Intåget i Jerusalem. 1320 (Wiki Commons)

Efter en övergripande karakteristik av åsnan, och ett matnyttigt biologiskt kapitel om det saktmodiga djurets taxonomiska tillhörighet och dess olika underarter, följer en rad korta men kulturhistoriskt pregnanta kapitel om olika perspektiv på åsnan i konsten, litteraturen och tankehistorien. Det kan handla om kristna åsneryttare (en rättfärdig och ödmjuk konung som Jesus, skriver Person, behöver just ingen stridshäst när han rider in i Jerusalem) eller om åsnefigurer hos Shakespeare (En midsommarnattsdröm), Cervantes (Don Quijote) och Milne (Nalle Puhs svårmodige och filosofiske vän Ior). Vi får läsa om åsnans idé hos tänkare som Machiavelli, Nietzsche och Derrida, och njuta av en essä om åsnevännen och landskaps- och porträttmålaren Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, vars självbiografiska konstnärsroman bär namnet Eselgeschichte (Åsnehistoria).

För den rent zoologiskt intresserade läsaren avslutas boken med ett litet illustrerat porträttgalleri med tillhörande faktarutor om elva vilda eller domesticerade åsnearter, där American Mammoth Jackstock bär det mest respektingivande namnet och den zebrarandiga zonkeyn den snyggaste kostymen.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!