Av IVO HOLMQVIST
När Thomas Mann tilldelades 1929 års Nobelpris var det enligt motiveringen från Svenska Akademien inte för den då aktuella och nydanande ”Der Zauberberg” utan för den mera traditionellt berättade familjekrönikan ”Buddenbrooks”, hans debutroman från 1901 om handelsfamiljens uppgång och fall i Lübeck. Kanske redan då kunde man konstatera att han fick priset för fel bok (hade det dröjt ännu längre borde ”Doktor Faustus” eller den väldiga Josef-serien belönats). Tills för några månader sedan hade det prestigefyllda Booker-priset undgått Julian Barnes, trots fyra nomineringar. Men så belönades i december den korta ”The Sense of an Ending” som i dagarna kommer på svenska.
Där kan man nog med lika stor rätt hävda att han borde ha belönats för en annan roman, den som kom för drygt tjugofem år sedan. ”Flaubert´s Parrott” är fortfarande hans bästa bok bland det tjog han hunnit med, tätt följd av den encyklopediska ”A History of the World in 10 ½ Chapters”, och kanske brottsberättelsen ”Arthur & George” från 2005 – Arthur är Sherlock Holmes skapare, Arthur Conan Doyle. Den nominerades till Booker, liksom tidigare boken om Flaubert och novellsamlingen ”England, England”. Men visst är ”The Sense of an Ending” både elegant hopkommen och läsvärd, och det var på tiden att han fick priset.
I en av novellerna i ”Pulse”, hans samling från i fjol, finns ett citat från Ford Madox Fords mästerliga roman ”The Good Soldier”. Det förekommer i en historia om hur den italienske frihetshjälten Garibaldi på sommaren 1839 förälskar sig i en brasiliansk skönhet: ”I just wanted to marry her.” Men den mest berömda repliken i Fords dystra historia om ett äktenskapsbrott och dess följder är den mening som inleder boken: ”This is the saddest story I have ever heard”. De orden kunde användas på ganska många engelska romaner på senare tid, alla skrivna av författare som börjar komma upp i åren och som allt oftare låter sina jämnåriga fiktiva figurer inse att livet inte blev som de tänkt sig.
Så är det i Ian McEwans korta roman ”On Chesil Beach”, om ett äktenskap som inte överlever bröllopsnatten, mest för att de båda inblandade är så förskräckande okunniga i sexuella ting (boken tilldrar sig några år före 1968, därefter var inget sig likt). I Julian Barnes nya bok handlar det likaså om en man som blickar tillbaka, till en början någorlunda nöjd med sitt liv, efter hand inte alls. På hundrafemtio inte särskilt tätt satta sidor berättas historien både framåt och bakåt. Ganska snart förstår läsaren – och med större fördröjning huvudpersonen Webster själv – att inget är som det tycks vara.
På gymnasiet begår en av hans kamrater självmord efter att ha gjort en flicka gravid. En ny pojke kommer i klassen, Adrian Finn, skarpsyntare och mera vuxen än de andra, och intellektuellt brådmogen. Under en engelsktimme ber läraren honom säga vad Ted Hughes dikt om en uggla egentligen handlar om. Han är snabb med svaret:
”Eros and Thanatos, sir. – Hmm, Go on. – Sex and death, Finn continued, as if it might not just be the thickies in the back row who didn´t understand Greek. – Or love and death if you prefer. The erotic principle, in any case, coming into conflict with the death principle. And what ensues from that conflict. Sir.”
Det som följer handlar om kärlek och död, också när ynglingarna kommit till Cambridge. Webster får en flickvän, Veronica. Förhållandet är svalt och upphör snart. Sedan förlovar hon sig med Adrian, som kort därefter begår självmord, oförklarligt och outrett. Fyrtio år senare får Webster ett brev från en advokat, och med det en sida ur Adrians dagbok. Så nystas den trassliga härvan av kärlek och död upp. Allt har varit annorlunda än han trott, inte minst hans egen roll i det hela. Boken slutar med ett par knalleffekter där det kanske hade räckt med en. Hursomhelst har Webster all anledning att känna ånger, men till ingen nytta: ”I knew I couldn´t change, or mend, anything now (…) There is accumulation. There is responsibility. And beyond these, there is unrest. There is great unrest.” Det är lika bittert obevekligt som hos Stig Dagerman ”att allting efteråt är för sent.”
Julian Barnes är bra på att växla mellan ljus och mörker, uppsluppen fars och dyster tragik. Som novellist är han ofta mycket rolig. I samlingen ”The Lemon Table” från 2004 (som borde översättas också den) finns en historia om en svensk hemmafru som längtar till Falun och faktiskt långt omlänge kommer dit. Barnes tycks ha rest runt i Dalarna med öppna ögon och anteckningsbok. Han är välbevandrad i svensk historia, alla årtal är riktiga, alla namn rätt stavade. ”The Story of Mats Israelson” är en rolig, lätt melankolisk historia som bland annat återberättar den märkliga historien om Fet-Mats, han som på 1670-talet nyförlovad försvann i Falu koppargruva.
När man efter många år fann honom i ett schakt hade hans kropp och ansikte bevarat sin eviga ungdom, tack vare arseniken. Hans fästmö, åldrad, rynkig, krokig och söndervärkt, hann se honom innan hon dog. Barnes är inte ensam om att låna den historien. Bo G. Jansson, nyutnämnd professor vid Högskolan Dalarna, har i den lika intressanta som innehållsrika ”Falu gruva i skönlitteraturen” (Högskolan Dalarna 2011) samlat de många exemplen på var och hur historien om Fet-Mats varierats i skönlitteraturen: hos E.T.A. Hoffmann, H. C. Andersen och Selma Lagerlöf, men också hos en uppsjö andra författare och tonsättare, som Hoffmansthal, Hawthorne, Auden, John Gardner, Wagner etc. Och sist i raden alltså Julian Barnes.