Av RUTH LÖTMARKER
Stolt och en smula förfärad stiger den unge Kevin Platon in i det stora företaget Cogitops reception. Han har lyckats få en plats som praktikant. Receptionisten ber honom vänta och slår numret till den som ska vara hans handledare. Denne, Jean-Claude Sokrates, visar sig vara grek liksom Kevin själv. Han vill visa Kevin runt på företaget. Det är en värld, menar han, som människor ofta har en mycket oklar bild av. Cogitop är ett konkurrenkraftigt företag men där man kan vara helt ”relaxed”. På fredagar kommer han själv till exempel alltid i toga.
Utanför personalchefens rum hörs dock upprörda röster: ”Okej. Lambert, du är avskedad, du har inte kommit med några nyskapande idéer på sista tiden.” Sokrates förkarar för den förskräckte Kevin att Lionel Nietzsche är en utmärkt personalchef. Han har inga moraliska skrupler med att göra sig av med svagpresterande medarbetare. Syftet med ett företag är ju ändå att det ska gå med vinst. Kevin måste läsa hans handbok ”Bortom god och dålig företagsledning”.
Under den fortsatta rundvandringen lägger Kevin märke till en tunna i ett av kontorsutrymmena. Den är nedlagd så den kan rulla runt. ”Ingenting att bry sig om, det är Diogenes som har litet svårt att anpassa sig till det öppna kontorslandskapet.”
När Kevin väl är installerad, kan han inte undgå att lägga märke till det surrande ljudet från en lampa i taket. När Spinoza råkade komma förbi, frågade han honom om det var brandlarmet. Nej, det är företagets ”öga”, videoövervakningen. Spinoza åtar sig att presentera Kevin för Michel Foucault, den ansvarige. Foucault lägger genast armen om den unge Kevin och visar honom sitt system. Han har för övrigt redan läst Kevins mejl. Plötsligt reagerar Foucault på något som kameran avslöjar. Han drar med sig Kevin, som tvingas lyssna på hans tirader: ”Hur ofta, Pascal, har jag inte sagt till dig att vadslagning på nätet under arbetstid är förbjudet!” Kevin känner sig generad över Foucaults bryska sätt men Pascal tar det lugnt. Han slår vad om att ingen har pratat med Kevin om Gud, Jean-Philippe Gud, företagets chef, som grundade företaget för evigheter sedan men som nu mest sköter det på distans..
Det skulle ju vara bra, tänker Kevin, med tanke på den rapport han ska skriva efter praktikperiodens slut, om han finge träffa chefen. Han undrar om fackrepresentanten, Thomas av Aquino, kunde hjälpa honom. Men det hela visade sig svårare än han hade trott. Thomas hade visserligen alltid gjort sitt bästa, när det gällde att etablera kontakt mellan direktören och hans personal men nu undrade han om inte Machiavelli, personalens styrelserepresentant, var rätt person. Nico i sin tur gjorde en uppgiven gest: ”Vet inte alla vid det här laget att sedan Therese d’Avila anställdes som sekreterare, har jag inget inflytande uppe hos direktionen.” Han gör i alla fall ett försök men utan framgång. Gud är inte anträffbar.
Andra gjorde däremot alltför mycket väsen av sig. På försäljningsavdelningen råkade Rousseau och Voltaire ofta i handgemäng. De kom aldrig överens, när det gällde idéer och försäljningsmetoder. Nu skulle Montaigne, som bara var anställd på försök men sedan många år, hjälpa Rousseau med att kopiera ett viktigt kontrakt. Det var bara det att kopiatorn aldrig fungerade sedan den där knepige Derrida alltid var i färd med att dekonstruera den. Tidigare, när det var en strukturalist som svarade för den servicen, var allting okej. Och nu kom naturligtvis den känslige men något paranoide Rousseau att tolka det hela som att alla var emot honom.
Kevin får också till slut vara behjälplig vid en avtackning. Det är Herakleitos som ska lämna företaget och det är Epikuros som ska sköta baren. Det blir ouzo för alla. Ett problem för kollegerna var att de hade ingen idé om present. Herakleitos hade ju redan allt. Det var den åttonde gången han skulle avtackas. Dels hade han själv en fix idé om att allt skulle förändras hela tiden, dels hade Nietzsche satt i system att Herakleitos skulle begära avsked för att återanställas veckan därpå. På det sättet skulle Nietzsches tes om det eviga återvändandet bevisas.
Under festens gång kommer Therese d’Avila ner från sjunde våningen. Med sig har hon en video som hon vill ska spelas upp. Det är en hälsning från Gud: ”Jag kan tyvärr inte vara med er ikväll men jag tar tillfället i akt att önska Herakleitos framgång i sitt nya liv men också att, när ni alla är samlade, tacka er för den lojalitet med vilken ni tjänar företaget. Vår slogan är ju ’En tjänst, flera hjärnor’ men Cogitop är också hjärtats intelligens.” Spinoza hördes mumla i bakgrunden: ”Vilka banaliteter.” Han hade aldrig haft någon särskilt hög tanke om Gud som chef för verksamheten.
Denna annars trevliga sammankomst slutar tyvärr i katastrof för Kevin. Han spiller ouzo på Nietzsches kavaj och letar febrilt efter något att torka av honom med. Det han i förvirringen råkar ta är originalet till det kontrakt med Kina, som just undertecknats och som det tagit fyra tusen år att säkra. Nästa dag traskar Kevin iväg till Arbetsförmedlingen. Han tror inte att Nietzsche har någon tanke på att återanställa honom.
Detta bara några nedslag i karikatyrtecknaren Juls seriealbum, Platon la gaffe, där kända filosofer passerar revy, hamnar i välkända situationer eller lyckas placera nyckelrepliker. Filosofen Charles Pépin utvecklar dessutom deras tankegångar i de textsidor som följer vare bilduppslag. Filosofi kan vara mycket underhållande.
– Klicka här för att komma till bokhandeln
– En intervju med Jul: