Om jugonostalgin – längtan efter det forna Jugoslavien och efter de värden och idéer som fanns då – och om de jugoslaviska gästarbetarnas inflytande när de återvände till hemlandet, skriver här Milorad Pejic apropå en utställning på Jugoslaviens historiska museum
Jugonostalgi är ett sociologiskt begrepp av lite nyare datum. Det står för en längtan efter ett Jugoslavien, som inte längre finns, som demonterades på 1990-talet efter fem decennier och blodiga inbördeskrig. I nostalgin ryms också ett oupphörligt sökande efter de ideal och värderingar som fanns där en gång.
Idag, 25 år efter att det omoderna, auktoritära systemet ersatts med små, desorienterade kvasidemokratier, växer jugonostalgin till en folkrörelse. Det handlar inte längre om bara ett fåtal entusiaster som melankoliskt ser på gamla TV-serier och samlar på uttjänta socialistiska symboler utan om en politisk kraft med fokus på såväl ekonomiska och sociala frågor som det kulturella arvet från gamla tider.
För de korrupta, nationalistiska regimer som tog makten i de nybildade staterna efter splittringen av Jugoslavien, är jugonostalgin en bekymmersam stötesten, svår att hantera, särskilt när det handlar om litteratur, teater, film, musik och konst. Etablissemangen i Balkan driver statliga kulturprojekt som egna familjeföretag och för massproduktion av kitsch. De är duktiga på att närvara på folkmusikkonserter och på att inviga köpcentra men har svårt att förhålla sig till gamla, exjugoslaviska kvalitetsfilmer, legendariska teaterföreställningar, högklassig litteratur, originell musik och äkta konst. Istället väljer de att anklaga jugonostalgikerna för brist på patriotism. I den politiska kampen där ultranationalistiska och fascistiska inlägg blir mer och mer legitima i debatten, attackeras jugonostalgikerna häftigt och kallas för landsförrädare och folkets fiender för deras strävan att leda samhället tillbaka till det forna Jugoslaviens totalitarism.
Den är inte organiserad, jugonostalgin, det finns inga föreningar, medlemskap eller styrning, utan den frodas i de sociala medierna. I denna virtuella gemenskap samlas besvikna och desperata människor, som säger sig föredra Titos ”mjuka diktatur” från förr framför dagens misslyckade demokratier. Ibland tillåts ändå jugonostalgin att träda fram också offentligt, till och med genom statliga institutioner. Ett exempel på det är Jugoslaviens historiska museum i Belgrad (Serbien), som också har ett särskilt Memorial center, en speciell avdelning där den exjugoslaviske presidenten Josip Broz Tito ligger begravd. Att sådana institutioner fortfarande finns i Balkans postkommunistiska stater och att de dessutom får statliga bidrag för sin verksamhet kan bara förklaras med att de också drar många utländska turister och därmed betydande summor utländsk valuta till ländernas kassor.
I våras pågick en intressant utställning på just Jugoslaviens historiska museum under titeln ”Jugo, moja Jugo – gastarbajterske priče” . Den tog upp dåtidens jugoslaviska gästarbetare i Österrike och Tyskland efter 1966 då Tito ingick ett avtal om export av arbetskraft från det fattigare Jugoslavien till de två rika västländerna. Förutom offentligt arkivmaterial består utställningen av massor av privata bilder, filmer och många intressanta föremål från den tiden.
Utställningen visar hur gästarbetarna kom att få ett stort inflytande på det jugoslaviska samhället. De kom oftast från små, fattiga byar men hamnade i stora, industriella center i Västeuropa där de ändrade sina vanor och tog till sig nya traditioner och kulturer. När de kom tillbaka kom de att spela en viktig roll som socio-kulturella förmedlare mellan socialism och kapitalism, mellan öst och väst, Balkan och Europa.
Med nya idéer och kunskaper från utlandet, och med stark köpkraft, tog återvändarna regelbundet initiativ till olika förändringar i sina ekonomiskt svaga hemtrakter. Deras berättelser är oftast sagor med lyckliga slut men på utställningen kan man se att det också ibland var ett högt pris att betala för att lyckas. Genom bilder, texter, personliga föremål och autentiska intervjuer framträder gästarbetarnas liv i starka kontraster mellan lyx och sorg. Efter hårt arbete och stora uppoffringar utomlands kunde de visserligen unna sig det goda livet i ett eget slott hemma, men inte alltid utan problem:
Hela samhället i kommunen Negotin var i chock förra veckan när byggherre Milorad Gagić från byn Jabukovac började lägga tak på det nybyggda envåningshuset. Gagić markerar på detta sätt att han inte tänker följa en flera decennier gammal tradition som påbjuder att en gästarbetares hus måste ha minst två våningar.
En journalist som genast åkte till byn Jabukovac efter den otroliga nyheten konstaterade direkt på plats att huset inte bara saknade flera våningar utan också var ganska enkelt. Grannarna blev förbannade och berättar att de blivit misstänksamma redan när de sett den eländiga grinden: bara två stolpar och en anspråkslös metallgrind emellan. Inga stora lejon- eller svanfigurer att välkomna besökarna. Grannarna hoppas fortfarande att Gagić bygger huset i enlighet med traditionens bud, för bryts den kommer olycka att drabba alla gästarbetare från Serbien.
Även borgmästaren Petrašin Simić besökte byggplatsen i ett försök att rädda återvändarens heder, men misslyckades. Han försökte övertyga Gagić att bygga åtminstone två våningar till och installera minst tre djurfigurer eller egyptiska krukor men han ville inte alls lyssna. Man sade att Gagić sysslar med någonting skumt i Tyskland, någon design och hortikultur, och folk tror att just det var anledningen till hans konstiga beteende. Enligt den serbiske antropologen Nedeljko Živković är Gagić envåningshus ett brott mot gästarbetarnas hela livsfilosofi.
(Ur en artikel av Nenad Milosavljević i ”Njuz Net”, Belgrad, 2011.)
Efter inbördeskriget under 1990-talet flyttade nästan en miljon människor från hela det gamla Jugoslavien utomlands, mest till Västeuropa men många ännu längre bort, till USA, Kanada och Australien. De har idag blivit en andra generation gastarbajter med nya idéer och kunskaper. De har förstås tagit till sig andra traditioner och kulturer, men precis som sina föregångare från 1960- eller 1970-talet drömmer de alla om ett eget, stort hus i hemtrakten.
På utställningen ”Jugo, mitt Jugo” är det lätt att känna igen dessa moderna jugonostalgiker bland besökarna. De rör sig entusiastiskt mellan de olika föremålen och utstrålar optimism, starkt övertygade om att ett liv i broderskap och gemenskap som i forna Jugoslavien är möjligt igen. Men när så dessa egendomliga turister dyker upp i sina gamla byar igen möts de av misstänksamma blickar. Grannarna är redan på det klara med att dessa deras återvändande landsmän sysslar med någon sorts hortikultur utomlands och att just det förklarar deras konstiga beteende.