Vissa böcker kan inte översättas – Dinge, die wir heute sagten är en. Språket står mer i centrum än själva handlingen.
När personerna framträder en efter en är det inte i beskrivningarna av dem, utan med deras egna monologer de får färg. Den äldre generationen talar plattyska och tydliga spår av hur tyska språket färgades av DDR-regimen, den yngre en högtysk tevetyska, med inslag från MTV och internet. I långa passager måste jag läsa texten högt, för att förstå. Men när jag hör texten inser jag att den träffar mitt i prick.
Handlingen utspelar sig i Bresekow, en by i Vorpommern. När Anna Hanske dör, kommer hennes dotter Ingrid med man och son till begravningen.
Familjen bor numera på Irland. Det är ett märkligt återseende med den gamla hembygden. Ingrids far Theo flydde till väst och senare flydde även Ingrid själv till Irland, där hon gifte sig och fick en son. När hon kommer tillbaka väcks bybornas minnen till liv om hur det egentligen var förr i gamla DDR. Det blir smärtsamt tydligt att det de talar om inte är det som håller samman byn, utan det som förtigs. ”Hemligheter” uppdagas långsamt utifrån de enskildas vittnesmål och tankar.
Tristessen i byn är gräslig – och gräsligt väl beskriven. Här stannar ingen som måste – samtidigt som alla som lämnat Bresekow föraktas.
– Se ett videoklipp med en presentation av Zander här: