Av PETER LANDELIUS
Det var verkligen på tiden! Premio Cervantes instiftades 1976, ett år efter Francos död, och har vunnit prestige genom att på det hela taget utse värdiga pristagare i den spansktalande världen. Juan Goytisolo (född 1931, debut 1954) har i alla år varit den store frånvarande.
Det har till viss del haft politiska orsaker. Liksom sina bröder, poeten Agustín och romanförfattaren Luis, var Juan motståndare till diktaturen, och till skillnad från dem fortsatte han att leva i exil även efter demokratins återinförande. Från Frankrike, Förenta staterna och slutligen från Marocko gisslade han ofta och gärna sitt hemland och sin samtid, och dessutom var han homosexuell långt innan det var så pass accepterat som det är idag.
Men det var tydligen något med hans prosa som länge gnisslade i konventionella spanska öron: Juan Goytisolo hade frigjort sig från en hel del vedertagen retorik och skapat en modern syntax. Det är förstås just detta som borde ha belönats långt tidigare. Nu frågar sig den 80-årige författaren om priset kanske säger något besvärande om hans litterära kvalitet. Han undrar rentav om hans senaste bok, Ardores, cenizas, desmemoria, egentligen var nödvändig.
Men det var den säkert. Goytisolo, som så länge har utmärkt sig som romanförfattare, essäist och poet, har nu lämnat romanformen och intresserar sig för gränslandet mellan poesi och prosa. I en artikel i El País den 25 november diksuterar han ämnet och visar att han inte har tappat greppet.
Till svenska har med tiden fyra eller fem av hans romaner översatts av olika kompetenta översättare. Men de möjligen allra bästa, genombrottsromanen Señas de identidad (Kännetecken) och Juan sin tierra (Juan utan land), har ännu inte kommit ut hos oss. Det är aldrig för sent för det heller.
 
Se en intervju i två delar med Goytisolo här: