Trump är inte den enda potentat som kläcker grodor. Politikerna må vara kunniga eller ej, men det är inte alltid så väl beställt med deras bildning. Argentina har inte glömt 90-talspresidenten Carlos Menem, som på 90-talet fick applåder av elaka reportrar för sin referens till ”framstående författare som både Ortega och Gasset”.
José Ortega y Gasset – filosofiprofessorn, debattören och liberalen i republikens dramatiska 1930-tal (1883-1955) – förblir aktuell, polemisk och omstridd idag, inte bara inom det spanska språkområdet utan också i viss mån i det engelsktalande Amerika. Till svenska har bara några få men viktiga verk översatts: La rebelión de las masas (”Massornas uppror”, övers. Knut Ahnlund), El tema de nuestro tiempo (”Vår tids tema”, Karin Alin) och España invertebrada (”Det ryggradslösa Spanien”, Eva Alexanderson). Den här gången har ännu en ambitiös utgåva av hans samlade verk (Fundación Ortega y Gasset – Gregorio Marañón, Madrid 2017) föranlett El País ambitiösa kulturbilaga Babelia att ägna ett nummer åt Spaniens mest framstående 1900-talsfilosof.
”Ortega är en diskutabel författare”, fastslår kollegan Fernando Savater och skyndar sig att understryka att omdömet är positivt menat: filosofer som Heidegger inbjuder inte till diskussion – de kan bara accepteras eller avvisas. Ortega är däremot som gjord för att stimulera diskussion och har inte sällan kunnat beslås med självmotsägelser. Han var inte rädd för att tala och skriva om snart sagt allt möjligt, och just därför blev han en introduktör av den europeiska (särskilt den tyska) samtidens filosofiska strömningar i ett Spanien som just på det här området inte hade så värst mycket att visa upp. Ortegas eklektiska läggning blev därför en tillgång i den intellektuella debatten, särskilt som den förenades med en stor författarbegåvning. I republikens parlament blev den liberale individualisten en udda fågel.
”Jag är jag och mina omständigheter” är en ofta citerad sats som kan sammanfatta Ortegas kunskapsteoretiska ansats; själv hade han nog hämtat den från någon tysk filosof (jag minns inte namnet på rak arm) men den blir inte mindre giltig för den skull. Han kände att Kants rationalism måste kompletteras med en ”vitalism” i Nietzsches efterföljd och delvis släkt med Heidegger, som han dock snart blev osams med. Heideggers identitetsuppfattning präglas av den fysiska miljön medan Ortega uppfattar de omgivande händelserna – det historiska ”narrativet” – som en viktig nyckel till människans föreställning om sig själv.
Efter Francos seger flydde Ortega till Förenta staterna men återvände till hemlandet redan 1955. Kanske är det därför som han hamnade i medieskugga; efterkrigstiden kom att präglas av anglosaxiska och franska tänkare. Många i min generation upptäcker honom först i efterhand. Så exempelvis argentinska Beatriz Sarlo; jag tycker liksom hon att böcker som ”Vår tids tema” och ”Massornas uppror” har värdefulla insikter att förmedla. Hitler, Stalin och Mussolini bjöd snart nog på praktiska tillämpningar och idag är vi många som är bekymrade inför den återfödda populism som hotar Europa och Amerika med nya svårlösta konflikter.
Vem vet, kanske kommer Ortega framför allt att uppfattas som sociolog? Han var en rikt begåvad människa och kunde ha gjort Ralph Waldo Emersons visdomsord till sitt: ”Whatever attratcs my attention shall have it”. Under sin tid i USA fick han många nya impulser, och ett samtal med Gary Cooper lär ha gjort så stort intryck på Ortega att han gärna skulle vilja byta skjorta med den tidens stora Hollywoodstjärna. Han fick nöja sig med att de bytte cigarettändare med varandra. Visst ville han imponera, det ser man också på fotografierna, och det lyckades han med.