När de colombianska knarkkartellerna under slutet av 80-talet och början av 90-talet förlamade landet med avrättningar och attentat, drabbades Medellín särskilt hårt och fick rykte om sig att vara en av världens farligaste städer. Efter att Medellínkartellens ledare Pablo Escobar dödats 1993 inleddes en fredligare utveckling. Fattigdomen i kåkstäderna är visserligen fortfarande utbredd, liksom problemet med desplazados, internflyktingar som tvingats lämna sina hem på landsbygden för att söka sig till städerna.
Men stadens mordfrekvens är numera bara runt en tiondel i jämförelse med tjugofem år sedan; låt vara att den fortfarande hör till de högsta i landet. Kulturlivet har vitaliserats och under perioder av progressiv politik har man försökt överbrygga gränserna mellan olika delar av staden; linbanan som förbinder centrum med den fattiga stadsdelen Santo Domingo har blivit något av en symbol för ett Medellín i förändring, med växande framtidstro.
De våldsamma åren satte djupa avtryck i den colombianska litteraturen under 90-talet och framåt; Medellínförfattare som Fernando Vallejo (född 1942) och Jorge Franco (1962) avlägsnade sig från den magiska realismen genom urbana, hårdkokta skildringar från hemstaden. En av de mest kända romanerna från denna period är Francos genombrottsroman Rosario Tijeras (1999), som också har filmatiserats. Titeln är identisk med namnet på romanens huvudgestalt, den kvinnliga yrkesmördaren Rosario Tijeras. Hon våldtogs när hon bara var åtta år och kastrerade några år senare en annan våldtäktsman; därav hennes smeknamn Tijeras, som betyder sax. Ingen av hennes vänner vet riktigt hur gammal hon är eller hur många liv hon har på sitt samvete – men hennes sätt att mörda sina offer medan hon kysser dem har gjort henne legendarisk i las comunas, de fattiga områdena på Medellíns kullar. På romanens första sida får vi dock veta att Rosario Tijeras själv just sårats av en kula. Den som berättar historien om hennes liv är vännen Antonio som alltid varit hemligt förälskad i henne och som våndas i sjukhusets väntsal medan hon svävar mellan liv och död.
Francos senaste roman heter El mundo de afuera (”Världen utifrån”, 2014) och belönades med förra årets Alfaguara-pris, vilket garanterar stor uppmärksamhet och höga försäljningssiffror i den spanskspråkiga världen. Den utspelar sig 1971 i ett Medellín där det storskaliga våldet ännu inte har brutit ut men där en tidig kriminalitet – bland annat några fall av kidnappningar – redan börjat sätta sina spår.
Romanens intrig kretsar kring en sådan kidnappning; kapitlen pendlar mellan den löst sammanhållna grupp brottslingar som håller en man vid namn Don Diego fången – och offrets välbärgade familj i en helt annan del av staden. Klasskillnaderna är centrala, och Franco har en skarp blick för dess markörer i vardagen, också de språkliga och kulturella; den finkulturellt intresserade Don Diego har vistats långa perioder i Europa, medan det kriminella gängets ledare El Mono citerar den folkligt förankrade poeten Julio Flórez.
Under den alltmer desperata väntan på en lösensumma som aldrig kommer, utvecklas Världen utifrån till en skickligt komponerad spänningsroman med filmiska kvaliteter. Det är knappast överraskande att Franco också är en erfaren manusförfattare. Samtidigt lider romanen av vissa brister. Det finns ett drömskt inslag som kretsar kring Don Diegos dotter, som lever ett isolerat liv i familjens stora hus. Ibland försvinner hon ut i trädgårdens trolska värld, där hon har stämt möte med en sorts fantasivarelser. Denna kombination av rå realism och fantasifull saga har föranlett en annan tongivande colombiansk författare, Laura Restrepo, att beskriva Francos roman som en korsning mellan bröderna Coen och bröderna Grimm.
Trots ett försök att förena dessa båda drag i intrigen, övertygar det magiska spåret ändå inte riktigt. Däremot har Jorge Franco skapat en levande skildring – med stor träffsäkerhet i de tidstypiska detaljerna – av ett Medellín där man redan kan ana konturerna av den annalkande laglösheten.