Det är lika bra jag erkänner med en gång. Jag såg inte Porta a Porta igår. Denna massmediala superpropagandashow där både lakejen Bruno Vespa och den allsmäktige Chefen, även kallad El Caudillo, Silvio Berlusconi, i nästan tre timmar berömde varandra, är mer än mitt nervssystem klarar av.
Jag är inte ensam om denna självcensur. Faktiskt blev denna show, rapporterar tidningarna nu på förmiddagen, en flop. Trots att Ballarò i Rai3 och konkurrenten Matrix i Berlusconis direktkontrollerade Canale 5, sopats bort, blev det inga nya tittarrekord. Tvärtom.
Ändå var allt så fantastiskt väl organiserat. Ingen konkurrens från andra talkshows. Garanterat stora retoriska känslosvängar när jordbävningsoffren i l’Aquila fick nycklarna ur regeringschefens egen hand.
Som alltid i Berlusconis fall måste man dimensionera och väga in sanningen. Det var tre av 94 nya husägare som fick nycklarna igår. Tre familjer kunde ta sina nya hem i besittning bara fem månader efter katastrofen. Och vilka hem! Trevliga enplansvillor med gott om plats, bubbelvin på bordet, ett välpackat kylskåp med alla tänkbara förnödenheter, trevliga möbler och all annan inredning. Allt som behövs gratis till förfogande för jordbävningsoffren.
Samt en vänlig hälsning på bordet skriven av Superchefens egen hand: ”Med lyckönskningar om god hälsa och frid i ert nya hem.” Undertecknat: Presidente del Consiglio dei Ministri.
Vilka historier fanns det inte att berätta. Den underbara historien om Giulia Carnevale som förlorade livet under rasmassorna. Men i hennes dator hittade mamman projektet till en förskola Giulia ritat som examensarbete. Andra arkitekter tog hand om projektet och nu står skolan färdig och de första eleverna är redan i full gång.
Visst är det bra jobbat! Eller? Jo, det är bra att samtliga invånare i byn Onna som raserades fullständigt nu inom de närmaste veckorna kan flytta in. Berlusconi har flängt med blåslampan för att få fart på besluten. Och det är bra.
Men skall sanningen fram fick Onna sina bostäder först sedan en privatpension donerat marken där husen nu byggts. Röda Korset stod för fiolerna och landstinget i Trento i Alto Adige/Sydtyrolen byggde elementhusen i trä. (Men ordföranden i Trento blev inte ens inbjuden till Porta a Porta – ni kan få sitta i publiken, lovade man till slut. Ingenting skulle beslöja solen Berlusconi denna kväll).
Onnaborna själva konstaterar att hade de inte startat stora protester hade de varit bortglömda eftersom allt intresse första veckorna koncentrerades till centralorten. Men där, i själva l’Aquila, väntar man på lägenheter i trevåningshus. Dessa byggs enligt helt ny teknik på en väldig platta i armerad betong som vilar på socklar med vibrationsdämpare i gummi.
Men innan de lägenheterna blir klara är vi framme i november och vintern har för länge sedan slagit till i tältlägren. Till i december skall 34-35.000 personer ha fått en fast lägenhet, lovar Berlusconi. Totalt drabbades 67.000 personer av skalvet 6 april. 306 personer dödades direkt eller under de följande veckorna. Området som drabbades omfattar inte bara staden l’Aquila utan en stor del av regionen Abruzzerna, ända så långt bort som till Ovindoli.
Graden av förstörelse varierar oerhört. Där finns de som bara har en grushög kvar av sitt gamla hem. Andras är bara delvis skadade, men ännu bedömda som osäkra av experterna. Andra åter har redan lyckats reparera mindre skador och flyttat tillbaks.
Förutom de 30.000 i ett hundratal tältläger togs nästan 30.000 om hand i hotellen längs Adriatiska havet. Inte helt utan problem eftersom hotellägarna ville ha sina rum lediga för de vanliga turisterna när sommarvärmen anlände.
Ännu idag finns 11.000 i tältläger men dessa skall alltså inom september vara borta. Det är naturligt att första insatserna gjordes för att få ett någorlunda hyfsat tak över huvudena för de husvilla. Men om återuppbyggnad har ingenting sagts ännu. Mycket litet har hittills gjorts för att få ordning på universitetets lokaler trots att detta spelar en så stor roll för staden.
Det är dessutom helt klart att resultaten som uppnåtts till största delen beror på insatser från tiotusentals frivilliga. Är det någonting som karaktäriserar Italien och som är dess verkliga styrka när det gäller katastrofer så är det frivilligrörelsen som omfattar bortåt 7 miljoner aktiva. Någon borde en gång göra en kartläggning av denna otroliga verksamhet. Till stora delar kopplade till kyrkan men viktiga är också självständiga lekmannagrupper.
Hursomhelst, när det kniper och folk behöver hjälp, då kan man räkna med att det finns en frivilligorganisation som är beredd att gripa in. Det gäller inte bara jordbävningar, jordskred och översvämningar. Även skrämda och chockade båtflyktingar får sin första hjälp från någon frivilliggrupp.
Överallt vakar förstås Protezione civile, ungefär civilförsvaret. En organisation som föddes efter Friulijordbävningen 1976. Då var det en dynamisk kristdemokrat, Giuseppe Zamberletti, som började försöka organisera och samordna och i viss mån utbilda folk. Ett långt och ibland till synes hopplöst arbete. 2001 tog läkaren Guido Bertolaso över chefsskapet och omorganiserade ännu en gång. Numera ingår Protezione civile som ett departement direkt under ministerkonseljen, skall vi säga regeringskansliet på svenska. En klar fördel eftersom det krävs en fantastisk samordning av rader av ministerier och lokala organ för att det hela skall fungera.
Och att det fungerar fick några hundra svenska offer för Tsunamin uppleva. De första italienska hjälparna var på plats ännu medan många svenska ministrar undrade vad som egentligen hänt. Men det är en annan historia. Det finns egentligen bara en institution till i det här landet som jag har mer beundran för och det är det speciella kriskontoret i UD.
För att återvända till l’Aquila – resultaten är betydande. Liksom protesterna från alla dem som känner sig bortglömda eller har andra synpunkter på hur hjälpen skulle bedrivas. Som att de första husen är i trä – för alla andra än de som bor i norditalien är trähus det samma som baracker. Jag har inte lyckats övertyga någon om något annat.
Och baracker – det är hemska grejer som regeringarna tog till t ex efter jordbävningen i Belice på Sicilien 1968. Det lär finnas människor som fortfarande bor i dessa nödbostäder. Någonting Berlusconi aldrig försummar påpeka: andra regeringar har tagit 30-40 år på sig för att ta hand om jordbävningsdrabbade. Jag klarade det på fem månder!
Vad gör nu så denna Allsmäktige när han oemotsagd får sitta i timmar och berömma sig själv. Jo förklarar, att journalister, TV-kanaler och särskilt tidningen La Repubblica består av ”farabutti”, lexikonet översätter med skurk, skojare, bluffmakare, slyngel eller odåga.
Tänk er nu en Reinfeldt eller, vad vet jag, en Gordon Brown som i tre timmar berömmer sig själv och sedan kallar pressen, Tv-kanalerna och journalisterna i allmänhet för skurkar eller skojare, som nekar att svara på frågor och själv skapar de lagar som undantar honom från vanligt ansvar. Troligen skulle en Reinfeldt eller en Brown inte bli så gamla på sin post.
Så nu laddar vi för lördagens stora (hoppas vi) demonstration på Piazza del Popolo i försvar för press- och yttrandefrihet.
Ni som inte kan vara med skriv gärna på appellen som La Repubblica publicerar med adressen:
Appell för pressfrihet (italienska)
Appell för pressfrihet (engelska)
Det har hittills 370.000 gjort.
Åke Malm
P.S.
Det kanske kan vara intressant för mina läsare som inte följer de italienska nyheterna varje dag, att ringa in bilden av Bruno Vespa. Idag kan man göra det genom att ta del av hans femårsavtal med Rai. Han är nämligen inte anställd där utan en fri företagare som säljer sina tjänster till public service Rai.
Vespa får varje år enligt nu gällande avtal 1.187.000 euro , alltså 12.107. 400 kr per år för 100 program per år. För extrainsatta program får han ett extra påslag på 20.000 euro, 206.000 sek. Avtalet går ut i augusti 2010.