Mitt på dagen i tisdags, nio minuter i ett, förstördes på nytt stora delar av centrala Christchurch av ett skalv, enligt geologerna ett i den långa raden efter jordbävningen i september. Den gången rämnade jorden turligt nog när de flesta sov och kontoren stod tomma. En enda människa kom till skada när en skorsten föll över honom, han återhämtade sig. Så inte nu. Många har omkommit, fast man lyckats rädda folk ur sammanstörtade hus, och man fortsätter fortfarande efter ett drygt dygn att dra fram fler ur rasmassorna. En del av de instängda har mobiltelefoner och kan texta omvärlden.
Sådana fanns inte 1940, när tyskt flyg bombade Bath och hus störtade samman. Författaren Richard Hughes som var på plats beskrev vad som hände, i anteckningar som finns bland hans efterlämnade papper på The Lilly Library i Bloomington, Indiana. De har aldrig publicerats men borde nog tryckas. Bland annat återberättar han den här upplevelsen, i ett brev hem till hustrun:
”Thursday (i.e. four days after the raid) a warden saw a cat run into a crevice in the debris. He put in his hand to try and pull it out. A small hand caught hold of his.”
Man får hoppas att barnet räddades. Om hon eller han fortfarande är i livet är det som sjuttiofemåring.
Räddad på lika märkvärdigt vis blev den städerska som Margareta Sjögren och Jan Olof Olsson mötte på hotell Rougemont nära järnvägsstationen i Exeter, några år efter kriget, som de berättar om på de första sidorna av ”Drottningens England”. Hon städade på den lokala flygflottiljen på nätterna. I januari 1941 fick tyskarna in en fullträff och huset brakade samman över henne. Hon hade glömt skriva upp sig på listan, och ingen visste var hon var.
”Dagen efter kom röjningsmanskapet med en grävskopa, mest för att leta efter kassaskåp… Och så hände det som jag blev berömd för över hela Exeter i en hel vecka. Han som körde grävskopan stannade den mitt uppe i luften när han tagit ett djupt tag i bråten, för han såg ett ben hänga ut…”
Man kan förstås skildra katastrofer utan att själv ha varit i närheten av dem. Dessa rader är skrivna strax efter nyheten om en jordbävning i Messina på 1780-talet (också där ett återkommande fenomen: man hade haft en kraftig redan 390 f Kr, och skulle få många fler – efter den som inträffade 1908 fanns inte mycket kvar av staden):
”Darrande jordens inälvor braka;
dess grundvalar skaka,
hon vrålar, spyr eld – nu öppnar hon sig —
Gud! Nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!”
Den känslosamme göteborgaren Bengt Lidner hade rest mer än de flesta i sin samtid och varit både i Greifswald, Göttingen, Paris och Kapstaden. Men på Sicilien hade han inte satt sin fot, lika lite som Voltaire befunnit sig i Lissabon allhelgonadagen 1755 när jordbävningen dödade trettiotusen stadsbor och tsunamin dubbelt så många. Likafullt lät han sin oskuldsfulle Candide skildra det hela som vore det självupplevt (jag hittar inte boken varken i original eller på svenska just nu så det får bli på engelska):
”The sea boiled up in the harbour and smashed the vessels lying at anchor. Whirlwinds of flame and ashes covered the streets and squares, houses collapsed, roofs were thrown onto foundations and the foundations crumbled.”
Thornton Wilder var inte på plats när en bro i Peru störtade samman och folk dog 1714 men lät den händelsen ligga till grund för sin skickliga kortroman ”The Bridge of San Luis Rey”, liksom ”Candide” en utläggning av teodicé-problemet. Och Don De Lillo var kanske inte i närheten av World Trade Center den elfte september 2001, men ”Falling Man” är likafullt en läsvärd bok. Artur Lundkvist och hans hustru Maria Wine var däremot i marockanska Agadir den 29 februari 1960. Han skrev om det med självupplevd intensitet i den diktsamling som kom på hösten året därpå, med samma titel som den jordbävningsdrabbade staden:
”Agadir,
Förberedelse, påminnelse
om det som kanske väntar oss: den större förintelsen,
världen i ruiner, jorden ödelagd, endast dödens rök
som drar bort genom rymderna,
aldrig mer,
för alltid
Agadir.”
Så småningom kommer böckerna med sammanfattningar och rekonstruktioner av vad som hände i huvudstaden för Canterbury-provinsen på Nya Zeelands Sydö klockan 12.51 den 22 februari 2011, skrivna av ögonvittnen, eller av dem som inte alls var på plats. Men just nu har man inte tid med annat än att överleva i Christchurch.