Det är en märklig sak att den norska maoismen, eller ml-rörelsen, fick ett så starkt genomslag i kulturlivet. Den svenska, som i viss mån var förebild och föregångare, lyckades bättre inom det akademiska livet än bland fria yrkesutövare. Men medan den svenska varianten snabbt sjönk undan från senare delen av 70-talet, bet sig den norska fast i offentligheten och har vid ett par tillfällen även kunnat få stortingsrepresentation. Förlag och dagstidning som skapades under aktivismens år (Oktober, Klassekampen) finns kvar till namnet, om också inte till det ursprungliga gagnet.
Inom skönlitteraturen var genomslaget särskilt frappant. Ett betydande antal av de mest ansedda författarna anslöt sig till AKP (Arbeidernes Kommunistiske Parti), och de blev inte sämre för det: Espen Haavardsholm, Tor Obrestad, Dag Solstad, Jon Michelet, Kjell Askildsen. Och nej, de blev inte partidiktare, i den meningen att de förde ut en partilinje, men de gjorde litteratur av den aktivitet som partiet bedrev eller ville utlösa.
Fortfarande har de inte förlorat sin ställning. När jag nyligen läste Dag Solstads 17. roman (2008), stod det klart att detta är en diktare som ständigt kunnat förnya sig. Med Roman 1987, belönad med Nordiska rådets litteraturpris, och den föregående berättelsen om Gymnasielärare Pedersen tematiserade han några av extremvänsterns dilemman och gjorde dem till konst, i det senare fallet även till film.
Askildsen är mera sparsmakad men har möjligen nått längre, kanske inte i originalitet men i stringens. Finns det en mera driven novellist i nordisk samtidslitteratur? Svenska Akademien gav honom för ett par år sedan sitt Stora nordiska pris, och med all rätt.
Detta författarskap går i knapphetens tecken. Hans experiment i romangenren, exempelvis den egensinniga Hverdag (1976), är lyhörda för det språk som talas av en åsidosatt arbetarklass i Arbeiderpartiets Norge, och man förstår att han har suttit många timmar på den före detta ölhallen Olympia i stadsdelen Grønland i Oslo och lyssnat till de utblottade och marginaliserade, dem som ingen frågar efter. Naturligtvis skulle de aldrig komma att göra någon revolution, men de kunde i alla fall inge de respektabla dåligt samvete.
Det har gjorts några, men långt ifrån tillräckliga, försök att närma sig detta samtidsfenomen som den nordeuropeiska maoismen, huvudsakligen begränsad till Norge och Sverige, var och i någon mån är. Den store ml-boka. Norsk maoisme sett nedenfra (Kaffe forlag, 2009), av de bägge medförfattarna Jon Rognlien och Nikolai Brandal, vill belysa rörelsen från aktivistnivån.
Också där är det intellektuella som dominerar. Läraren är en typgestalt. Han eller hon går ut i den verkliga verkligheten, i strid för en stor idé. Testuggeriet liknar seminariegrälen. Det fanns en lockelse att avstå från de privilegier som välfärdssamhället hade lagt i knäna. Ml-rörelsen var motsatsen till en klassresa, ståndscirkulation. Den ville att man skulle ha smuts på händerna. Självproletarisering blev för många en oövervinnelig lockelse – och i flera fall en tragisk slutstation, dubbelt tragisk eftersom proletariatet var på stark tillbakagång och hela samhället höll på att akademiseras. Frågan om beväpning (eller om man faktiskt var benägen till ”terrorism”) blir hängande i luften, och även om några belägg aldrig har bringats i dagen, är den ändå rätt naturlig att ställa i ett land där likvideringar och privatjustis var utbredda fenomen i uppgörelsen med ockupationsmaktens handgångna efter andra världskriget.
Norsk ml-rörelse, liksom svensk, trodde på fullt allvar i slutet av 70-talet att en sovjetisk invasion av landet var ett realistiskt scenario, en nära förestående händelse, och då kan beväpning och kartläggning av potentiella samarbetsmän ha varit rationella politiska steg. På samma sätt hade ju delar av det norska borgerskapet förväntat sig att Rådsryssland 1917 skulle expandera över Nordnorge och jagat kommunister. I båda fallen rörde det sig om inbillningar: 1980 stod Sovjetunionen, av ml-arna uppfattad som en aggressivt imperialistisk stat, inför sitt snara sammanbrott och 1917 förberedde sig Lenin & Co för inbördeskriget.
Detta är en reflektion i kanten av de många upplysningar som ges i den journalistiskt rappa framställningen och de många djupintervjuerna. Den store ml-boka representerar ett gott stycke nutidshistoria. Man får hoppas att något liknande förverkligas i Sverige.
– Se ett samtal med författaren här (del 1 av 4):
– Se en trailer för filmen om gymnasielärare Pedersen här: