Det mesopotamiska eposet om Gilgamesh, kung av Uruk och både gud och människa, om hans inledande grymhet, hans lidanden och om hur han genom Utnapishtim – en urtida Noa – kunde betvinga och försonas med livet och döden, är 4 000 år gammalt och därmed kanske världens äldsta litterära verk. Det har nyligen getts en ny, knäfallande vacker dansk översättning skriver här John Swedenmark, som på Glyptoteket i Köpenhamn också sett en mycket stark uppsättning av eposet av det danska kompaniet Teater Pro Forma.
Enorma antiksamlingar, som på Glyptoteket i Köpenhamn, ger mig svindel. Så mycket storhet och död på så trång yta. Makten och förgängligheten – inklusive att porträtten, kultföremålen och momenten har grävts upp ur jorden och sålts till senare tiders stormän, för deras (eller våra) egons skull. Det går att stanna upp inför enskilda verk och möta en personlighet via stenen. Men helhetsintrycket är att uppleva historien inifrån en centrifug.
Aldrig har dock den känslan blivit lika stark som när det babyloniska Gilgamesh-eposet härförleden framfördes i en vandringsföreställning, just på Glyptoteket. Antiksamlingarna var spelplatsen, och vi som gick runt med skådespelarna återkom gång på gång till samma sal, medan berättelsen fördjupades, med effektfulla klädbyten, och storslagen rekvisita.
Dessutom hade de ordinarie föremålen tillfälligtvis kompletterats med enkla animistiska skulpturer: outgrundliga gestalter av kärl, trasmattor och strån som verkade hämtade från någon animistisk rit i en okänd vrå av världen. Vissa förblev bara konstiga (och det gjorde ingenting), andra drogs med i handlingen – inte minst de korta trästockar som föreställde Humbabas cederskogar.
Handlingen i det mångtusenåriga eposet är att den oövervinnelige och maktfullkomlige kungen Gilgamesh, två tredjedelar gud och en tredjedel människa, får en vän, en jämlike, en bror, någon han kan älska, när vildmannen Enkidu civiliseras och anländer till staden Uruk. Tillsammans utför de märkliga och meningslösa stordåd, som segern över Humbaba, innan Enkidu dör i en sjukdom som några av gudarna har skickat.
Sorgen skickar ut Gilgamesh på oändliga strövtåg i vildmarken och ända till gudarnas värld. Först när han får höra berättelsen om den stora flodvågen som nästan utplånade mänskligheten (en förlaga till Gamla testamentets Noa) kommer han till existentiell ro och kan återvända till kungamakten.
Det finns också en berömd episod som skildrar Gilgamesh besök i dödsriket, men den har utelämnats i den nya översättning till danska som ligger till grund för föreställningen, och som alldeles nyss har utkommit i bokform, med lysande recensioner.
Översättaren är nämligen en av Nordens främsta poeter, Morten Søndergaard, i samarbete med sonen Sophus Helle, som kan akkadiska och sumeriska, och som har skrivit både ett charmigt efterord till översättningen och en hel bok på engelska om Gilgamesh. Tillsammans har far och son kunnat frilägga den fantastiska berättelsen och klä den i ett levande språk som går direkt till hjärtat.
Ett exempel bara för att övertyga om att språket i Mortens översättning är knäfallande vackert:
Kravl op på Uruks mur og se dig omkring.
Undersøg dens fundament, gransk dens stensætning.
Forvis dig om, at den faktisk er opført af ovnbrændt murværk,
se efter, om ikke dens grundsten blev lagt af de Syv Vise.
Flera av Søndergaards böcker finns på svenska i fin översättning av Jonas Rasmussen, och i förfjol gav Gyldendal ut hans samlade dikter, åtminstone de som publicerats i bokform. Han arbetar nämligen i många medier. Det mest anslående verket är nog den hyreshusgavel i Valby som låter invånarnas berättelser om vad ”Jeg drømmer om” lysa upp natten.
Skapare av själva föreställningen är Kirsten Dehlholm, som sedan 1980-talet har arbetat med att förnya teaterkonsten genom att söka upp andra lokaler än de vanliga auditorierna, däribland Glyptoteket. I boken om sitt kompani, Teater Pro Forma, inleder hon med programförklaringen ”Forestillingen begynner med rummet, stedet.” Och i den andan har många platser och ickeplatser fått besök.
Men Dehlholm står också för en ”ordets teater” och samarbetar med de främsta språkkonstnärerna. Resultatet blir en mycket stark upplevelse där platsen, ljuset, den magiska rekvisitan och det vackra språket samverkar på djupet, där de olika elementen är i ständig förändring och ifrågasätter varandra, där tempot och intensiteten kan växla musikaliskt mellan utlevelse och reflekterande stillhet.
Gilgamesh spelas av Niels Anders Thorn, som ibland också fungerar som berättare och till och med högläsare – när han inte helt enkelt låter sin sorgmodiga, lätt sadistiska blick svepa över åskådarna. Det är liksom ingen tvekan om att han är kung, och att vi som följer honom är undersåtar, och samtidigt fångar i evenemanget. Samtidigt har han en tragisk resning som går långt utöver själva teatersituationen. Det som griper med berättelsen om Gilgamesh är ju alltid den existentiella obegripligheten i att vara människa, också om man har obegränsad makt på jorden och god kontakt med gudarna. Det gäller i synnerhet för den här mer poetiska än filologiska översättningen.
Skådespelaren i vår tid och kungen i sin är båda två gränsvarelser, och båda i varje stund starkt präglade av å ena sidan pliktens krav, å andra sidan känslolivets nyckfullhet. Och det uppstår många härliga och farliga ögonblick där skådespelaren och kungen möts i en och samma kropp, för att liksom tyst interagera med varann.
Men han har därutöver också sin motpart. Dehlholm gav rollen som Enkidu till rapparen Manus Bell, som bär upp den med aggressivitet och värdighet. Hållningen är en gangsters, ansiktsminen växlar endast minimalt och röjer mycket rädsla; men språket är lekfullt och smeksamt. Man förstår att de faller för varandra: först i en bländande väl koreograferad stridsscen, därefter i en vandring genom världens äventyr, en koordinerad tvåsamhet som aldrig är förutsägbar och som hela tiden också inrymmer vars och ens stora ensamhet.
Det är nämligen aldrig säkert vem som är starkast: hovmannen eller vildmannen. Det är tillsammans de är oövervinnliga. Tills döden drabbar. Enkidu i en dräkt av lera släpas på en presenning genom alla salarna medan hans vän mångordigt förkunnar sin sorg.
Ytterligare en namngiven roll finns. Gilgamesh mor, gudinnan Ninsumun, gestaltas som ett fast performance i ett av rummen, framfört av Sara Emilie Anker-Møller. Hon tecknar outgrundliga ord på en skrivtavla, med en huvudbonad av böcker, och måste uppsökas var gång hon ska konsulteras, i ett hörnrum där inte hela publiken får plats. Men eftersom det är fri placering kan var och en lyssna till allt som sägs från starka högtalare som når varje hörn av Antiken.
Den underbara musiken, koncentrerat framförd av ensemblen Figura (dragspel, dobrogitarr, fujaraflöjt, klarinett och slagverk) följer också med hela tiden, var man än befinner sig. Ömsom berättande, ömsom atonalt ackompanjerande. Det skulle gå att blunda och samtidigt få en stark upplevelse. Eller lyssna och samtidigt begrunda till exempel svärmen av filosofhuvuden, eller tavlorna med hieroglyfinskrifter. Eller varför inte någon av de pedagogiska kopior som Glyptoteket har försett med bjärta målningar i förmodade originalfärger.
Faktum är att det var en lisa att under de knappa två timmar föreställningen pågick kunna vila sig ibland, frivilligt dra bort från maktens, dödens och berättelsens trollkrets, för att sen träda in igen. Men slutscenen, om minnet av den stora översvämningen, var så stark att alla måste stå blick stilla. Medan musiken långsamt tog över och en oändlig sorgemelodi klingade ut i några trumslag. Som när hjärtat stannar.
- En video om tillkomsten av ”drömgaveln” och om de drömmar som finns där