Av STINA OTTERBERG
De allra flesta tidningsredaktioner i Norden har historiskt sett präglats av en strikt könshierarki som börjat luckras upp för bara några decennier sedan. Gång efter annan visar presshistorien hur männen har tagit hand om ledarsidan och kultursidans debattfält medan kvinnorna har ansvarat för matlagning, konsumentjournalistik och mode. Som regel har kvinnornas material placerats långt bak i tidningen. Det har varit som en omvänd spegel till ledar- och kultursidorna som nästan alltid placerats först. Och stilarna på de olika sidorna har varit olika. Ett myndigt språk på ledarsidan och ett intimare och mer personligt tilltal på de livsstilsrelaterade sidorna.
Men betyder det att kvinnor och män generellt skulle skriva på olika sätt? Nej, det gör det förstås inte, konstaterar press- och kritikforskaren John Chr. Jørgensen i ”Da kvinderne blev journalister”, en nyutkommen översikt om dansk presshistoria ur kvinnoperspektiv. Stilen har snarare med de olika sidornas genrelagar att göra. Vill man problematisera detta med kön och skrivsätt är det heller inte svårt att hitta manliga skribenter som också anlägger en intim och nära ton i sina texter. Herman Bang är ett av Jørgensens exempel. På vårt språk finns Olof Lagercrantz. Där finns också kvinnliga skribenter som tar plats utanför de så kallade ”familjesidorna”: i svensk presshistoria kan man erinra om Barbro Alvings legendariska reportage från Berlinolympiaden 1936 eller Hagar Olssons vässade och orädda kritik mot litteraturprofessorn och smakdomaren Fredrik Böök på tjugotalet. I dag är könsuppdelningen i ämnen och genrer inte längre särskilt tydlig. Man behöver inte leta länge för att hitta manliga journalister som skriver om mode och mat, eller kvinnor som skriver på ledarsidan.
1912 fanns det 35 kvinnor i Danmark som var journalister. I dag är siffran 1 950, eller 39 procent av medlemmarna i det danska journalistförbundet. ”Historien om kvindernes indtog i journalistikken er en ligestillingssucces”, skriver John Chr. Jørgensen. En jämställdhetssuccé. Ja, i alla fall om man ser till antalet, men Jørgensen problematiserar också framgångssagan. Ser man till lönen är männens arbete fortfarande värt mer än kvinnornas, och det är också männen som innehar de flesta chefsposterna. Som på andra yrkesområden halkar pressens kvinnor ut ur karriären när de bildar familj och börjar jobba deltid. Här har de ett stycke kvar att gå tills jämställdheten är uppnådd, menar Jørgensen, ”men spørgsmålet er blot, om de selv vil”. Men här vill jag gärna flytta fokus till männens ansvar i sammanhanget. Det borde vara de som går det där sista stycket. För problemet är väl inte att kvinnor vill ägna tid åt sin familj, utan att männen väljer att inte göra det?
Hur mycket som ändå har hänt står klart när man läser Jørgensens genomgång. Inte minst när han kommer till exemplen på hur illa kvinnliga journalister har bemötts och hur de systematiskt motarbetats på redaktionerna. Min tidigare så idealiserade bild av dagstidningen Information med rötterna i dansk motståndsrörelse blir aldrig vad den har varit efter att ha läst om den grova sexuella mobbning som kvinnliga journalister blev utsatta för av de manliga kollegerna på den frisinnade tidningen. Och det var så sent som på sjuttiotalet. Men länge var det underförstått att journalisten var en man, precis som läkaren och prästen. 1947 kom första bandet i ett större verk om den danska dagspressen, och titeln var ”De førende Mænd”. Med uppfriskande ironi av danskt kännetecken konstaterar Jørgensen att ”hvis nogen herefter gik og ventede på et bind to med undertiteln ’De førende Kvinder’, kom de til at vente forgæves”.
”Da kvinderne blev journalister” är både en historisk översikt och en teoretiskt resonerande framställning. Här finns också tre kapitel som vart och ett porträtterar tre framstående danska journalister: Sofie Horten, Mimi Carstensen och Loulou Lassen. Historiskt tar författaren avstamp i den tidigmoderna tid då offentligheten började växa fram. Under 1600- och 1700-talen fanns det flera exempel på styrande kvinnor i pressen – men då hade de snarare ärvt yrket än självmant sökt sig till det. Från mitten av 1800-talet kan man se hur antalet kvinnliga skribenter i pressen stadigt växer – i Danmark såväl som i övriga Norden. En väsentlig förklaring till att kvinnor drogs till publicistiken var att journalistyrket till skillnad från de akademiska professionerna saknade krav på formella examina. Tidningarna erbjöd helt enkelt en möjlighet till egen försörjning för dåtidens pennskaft. När journalisthögskolorna så småningom inrättades på sextiotalet fick det en stor betydelse för kvinnor som då kunde konkurrera med betyg om anställningarna.
Till skillnad från i Sverige, Norge och Finland finns det i Danmark ännu inget större verk om kvinnor i presshistorien. ”Da kvinderne blev journalister” omfattar 130 sidor och kan därför bäst beskrivas som en förstudie som inventerar ett forskningsfält och ringar in några problemställningar. Den kommer vara till stor nytta för kommande studier. John Chr. Jørgensen är sedan många år känd för danska kultursidesläsare som kritiker i Politiken och Ekstra Bladet. Precis som hans andra böcker och texter präglas också denna av den journalistiska stilens kanske finaste kvalitet – att på ett begränsat utrymme få mycket sagt.