”Hälsa John Berger!”
John Berger 1926-2017

Jan Norming om två böcker av författaren, konstnären och kritikern John Berger, som gick bort bara någon dag in på 2017, 90 år gammal.

_________

För en tid sen tömde jag brevlådan och hittade en liten röd bok inslagen i cellofan, John Bergers The Red Tenda of Bologna, med små omsorgsfulla teckningar av Paul Davis. Det fanns ingen avsändare. Men jag trodde mig veta vem det var. Varje kväll läste jag ett litet stycke, tog en eller två textrader med mig som vimplar in i sömnen.

Boken handlar om författaren och hans farbror, om deras vänskap och gemensamma resor till kontinenten. Farbroderns och pojkens kärlek är exakt och outtalad. Den tar sig uttryck i små gåvor och gengåvor – en brevkniv, en biografi om Dickens, en karta över Island, ett och ett halvt dussin Whitstableostron, en tändsticksask med sand från Egypten, Spinozas Etik i pocket.

The red tenda of Bologna är också ett porträtt av en stad dit farbrodern en gång begav sig. Långt senare är Berger själv där. I kyrkan Santa Maria della Vita ser han Nicolo dell’Arcas stormslitna lilla hop i terrakotta, fyra sörjande Marior med Kristi kropp. Genom texten blåser förlust och hopp, det är en berättelse om något som tagit slut men aldrig tar slut, det gåtfulla och det vardagliga finns inuti vartannat. Berger minns sin döde farbror. Om han ställer sig en stund på en särskilt plats kanske han möter honom. Och plötsligt står han där, kisande genom glasögonen. En sån stad är det, och en sån bok – exakt och outtalad.

En dag låg en ny bok i brevlådan, fritt levererad per cykel. Som jag sa, jag vet vem det är. B bor i Göteborg, inte långt ifrån mig. Hon är också huvudpersonen i Bergers novell A Woman on a Bicycle från samlingen Photocopies. B finns på riktigt och hon cyklar jämt. Man ser henne på långt håll med det vitnade håret och den vida kjolen fladdrande i vinden. Utan cykel känner man nästan inte igen henne.

Då och då söker B upp sin författare i hans lilla alpby i franska Quincy. I Bergers berättelse har hon planterat gullvivor i korgen på styret, efter fem och en halv sida trampar hon sakta bort i skymningen. Nu har hon cyklat förbi mig och lagt ännu en bok i brevlådan, John Bergers Bento’s Sketchbook. Den holländske filosofen Spinoza föddes 1632 som Bento de Espinosa. Fadern var en till Holland invandrad sefardisk jude av portugisisk börd. Spinoza växte upp i Amsterdam, familjens hus låg några gator från Rembrandts. En period bodde han i en by utanför Leyden, sedermera i närheten av Haag och de sista åren inne i själva staden.

Större delen av sitt liv försörjde sig Spinoza på att slipa linser. Samtidigt arbetade han på sin Etik, det verk John Berger fick av sin farbror och som sedan följt honom genom livet, Ethica geometrica demonstrata eller Etik, framställd efter den geometriska metoden. Liksom Euklides geometri är Spinozas filosofi rationell och fotad på ett antal axiom.

Jag förstår möjligen något mer av Euklides än av Spinoza, åtminstone som han framstår i Oliver Byrnes klassiska The Elements of Euclide från 1847 som numera finns i nyutgåva från Taschen. Byrnes underbart färglagda geometriska figurer föregriper modernismen, inte minst det som gjordes av Spinozas sentida landsmän, Piet Mondrian och Gerrit Rietveld. Det är vackert och – rationellt. Ändå bygger den euklidiska geometrin på ett antal gåtfulla grundsatser: punkten har inga delar, linjen är längd utan bredd. Vad betyder det? Vad blir kvar?

Rationalisten Spinoza är inte mindre gåtfull han. Substansen är ett centralt begrepp. Den är i sig själv och förstås endast genom sig själv. Substansen är en och odelbar, identisk med Gud och världsalltet. Av substansen känner människan endast två aspekter, tänkandet och utsträckningen, tänkandet som en rad idéer ordnade i logisk följd, utsträckningen som kroppar i kausala kedjor.

Det sägs att Spinoza tecknade. Men ingenting finns bevarat av hans penna. Någon skänker Berger ett skissblock. Det får bli Bentos. Berger prövar att betrakta världen med Bentos ögon och teckna av den, kanske som filosofen såg den, eller skulle ha sett den. Berger läser om sitt gamla tummade exemplar av Etiken, använder textskärvor som linser, optiska glas, antecknar och tecknar – en blå iris, grannen Lucas cykel från 40-talet, den spanska dansaren Maria Muños, ansikten i exil, ett olivträd i Palestina, en port på glänt in mot mörkret, en nyckel, en fjäder, en motorcyklist, en penna. Det är exakt och outtalat.

Främst är det Spinozas begrepp utsträckning som upptar honom, kropparna och tingen i rummet, kroppar och ting som bär bud, förmedlar sig, sträcker sig efter och rör vid någon annan, något annat, i oändliga serier. Ett sätt att erfara utsträckningen är att teckna, ett annat att köra motorcykel. Coming for a ride, Bento? Berger tar filosofen på en tur. Med Spinoza bakom sig på bönpallen spinner han loss på sin Honda Blackbird CBR 1100, styr med hela sin tyngd, med handlederna och ögonen, lutar kroppen, rätar upp framhjulet och tar sikte förbi nästa hinder. Ögonen är viktigast. Den som fixerar blicken på hindret kör ofelbart på det. Ta sikte vid sidan om och kör förbi! På de vindlande vägarna tecknar ekipaget en böljande linje genom alplandskapet; närmare bestämt – håll i er! – konturen av det utsträckta.

På ett liknande sätt, menar Berger, utgör tänkande och uträckning en och samma substans när man tecknar. Tecknaren måttar, syftar, känner av papprets yta som vore det en vägbeläggning, värderar stiftets mjukhet, varierar trycket, prövar lutningen och reglerar mängden bläck. Motorcyklisten och tecknaren träder i ett slags omedelbar, intuitiv förbindelse med världen.

Varje kontur i naturen är tillfällig och nyckfull. Från ömse håll verkar en kraft. Det som finns på den ena sidan har tungan i munnen på det som finns på den andra, skriver Berger i en typisk formulering. Själv tänker jag att man måste hålla tungan rätt i mun. Utmaningen, fortsätter Berger, är att göra synligt på papperet att substansen är en och odelbar. Det vill säga, tecknarens linje måste låta sig antastas, störas av det som tecknas av. Om inte, reduceras teckningen till blott och bart tecken. Jag kommer att tänka på Roland Barthes begrepp punctum. Ett uttryck eller en detalj i ett fotografi eller en målning träffar och sårar betraktaren, och blir därmed meningsbärande.

Och så minns jag ett möte med Berger. Vi sågs en gång i Hamburg där han arbetade med ljudläggningen av filmen Walk me Home. Han hade själv skrivit manus och spelade den ena huvudrollen. Den andra gjordes av den tyska aktrisen Angela Winkler. Hon är en affärskvinna på resa vars sekreterare har förväxlat namnen på två hotell. Förstaklassresenären hamnar på ett sjabbigt tredjeklasshotell. I matsalen fångar en man hennes intresse. Vem är han, undrar hon. Han kommer från norr, säger någon. Underförstått han har suttit i lägren. Jag frågade Berger hur han bar sig åt för att gestalta denne ensamme, plågade man. You enter through a wound, sa Berger. Man går in i en annan genom ett sår.

Ett par dagar satt jag med honom i studion. Vi åt och drack och pratade på en liten grekisk sylta tvärs över gatan. När han var ung kände han sig som en främling i England. Han for till Paris för att där fanns människor som betytt mycket för honom – Camus, Sartre, Barthes, Giacometti. Träffade du dem, frågade jag. Ingen, svarade Berger. Jag var på en föreläsning med Barthes och tänkte säga något. Men att ha sett honom räckte. Kort efter omkom han i en trafikolycka. Inte Giacometti heller, undrade jag. Jag måste faktiskt tänka efter trots att jag vet att jag inte gjorde det, svarade Berger. För det är en människa jag skrivit om och tycker mig känna väl. Men att ha sett hans ansikte är att ha lärt känna honom.

Det är något liknande med Berger. Jag ser hans ansikte varje dag. På väggen i trappen hänger ett foto. Jag tog det själv på restaurang Heraklion i Hamburg Altona. Berger håller upp en servett. På servetten har han textat en hälsning till min dotter. Hon var sex, kanske sju och visste varför jag skulle till Hamburg. Hälsa John Berger, sa hon.

(Texten har tidigare publicerats i radions OBS.)

________

  • Klicka här för att läsa en tidigare text av Jan Norming om Berger

  • John Berger. Foto Jan Norming


    Jan Norming

    Jan Norming

    Författare och journalist. Medverkar i press och radio.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: