Finlandssvensken Henrik Tikkanen (1924 – 1984) är i dag för många svenska läsare känd enbart som Märta Tikkanens mansgrisige make, skurken i hustruns feministiska indignationsklassiker, Århundradets kärlekssaga (1978). Det är få som erinrar sig att han på sin tid betraktades som en av Finlands främsta konstnärer och författare, hyllad inte minst i Sverige för sina elegant sofistikerade tidningsteckningar (publicerade i bland annat DN) och sin aforistiska ordkonst men framför allt för sina självbiografiska böcker som på 70-talet åstadkom rabalder i hemlandet. Litteraturprofessorn Johan Wredes bok Tikkanens blick. En essä om Henrik Tikkanens författarskap, livsöde och personlighet kan läsas som en äreräddning av svågern och vännen Henrik Tikkanen men den är framför allt en fascinerande bok om ett märkligt författarskap som hamnade i centrum av sin samtids ideologiska konflikter.
Det kan inte ha varit lätt för den kloke och försiktige Johan Wrede att skriva den med tanke på hur kontroversiell Tikkanen var i sin livstid, inte bara i feministkretsar utan också inom hela den finlandssvenska minoriteten, som han utmanade genom sina kvinnoaffärer, sitt supande och sina hädelser mot de flesta ideal som landsmännen höll heliga. Ursprungligen hade Wrede kommit överens med svägerskan Märta och med konstkritikern Erik Kruskopf om att var och en av dem skulle ge ut en minnesskrift 2004 till tjugoårsminnet av Tikkanens död. Kruskopf skulle skriva om teckningarna, Wrede om författarskapet och änkan Märta om det stormiga men ändå kärleksfulla och för båda makarna ur konstnärlig synpunkt produktiva äktenskapet. Hon och Kruskopf blev snabbt färdiga med sina uppgifter, men Johan Wrede blev alltså försenad med åtskilliga år, enligt egen uppgift på grund av ett annat forskningsuppdrag men säkerligen också på grund av uppgiftens storlek och delikata natur.
När boken nu äntligen föreligger kan man se att den har vunnit på sin långa tillkomsttid. Johan Wrede kallar visserligen sin bok för “essä” men i själva verket bygger den på en grundlig genomgång av Tikkanens livsöde och omfattande författarskap, som består av såväl dagsjournalistik och brev som mer ambitiös litterär produktion i form av aforismer, romaner, självbiografiska skrifter och dramatik för scenen men även för radio och tv – texter som till stor del ännu är opublicerade. Wrede fungerade redan under svågerns livstid som dennes litteräre rådgivare, och han skildrar honom övertygande som en briljant skribent och karismatisk men djupt problematisk människa, uppväxt i ett olyckligt överklasshem präglat av alkoholism och allmän ansvarslöshet. På några ställen tar han avstånd, dock varsamt och utan polemik, från den bild som hustrun Märta tecknat av sin make.
De yttre dragen av Tikkanens liv är redan väl kända genom dennes egna skrifter. Redan som tonåring kastades den unge Henrik ut i kriget på östfronten och blev svårt traumatiserad, deserterade genom att skjuta sig själv i armen, återvände efter krigsslutet till ett neurotiskt bohemliv i Helsingfors och Stockholm men lyckades efterhand försörja sig som frilansjournalist och tidningstecknare, först i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, senare i finska Helsingin Sanomat. Sedan han skilt sig från sin första hustru flyttade han ihop med Märta som han efterhand gifte sig med och som kom att få ett avgörande inflytande på hans liv, först som älskarinna och journalistisk kollega, sedan som stabiliserande faktor i hans bohemiska tillvaro, slutligen som litterär konkurrent och feministisk motståndare. Särskilt i början handlade hans texter och bilder ofta om kriget, som han skildrade med en pacifistisk och antimilitaristisk glöd som gick tvärt emot efterkrigstidens finländska nationalism. Inte desto mindre uppnådde han så småningom stor popularitet med sina kvicka kåserier, resereportage och absurdistiska kombinationer av text och bild. Hans mest egenartade och framgångsrika genre som journalist blev de så kallade “henrikarna”: korta aforistiska texter illustrerade med karikatyriska porträtt, efterhand publicerade också i rikssvenska och norska tidningar.
Det stora litterära genombrottet kom dock först på 70-talet när Tikkanen passerat femtio och gav ut den självbiografiska och furiöst självutlämnande “adresstrilogin”, vars titlar syftar på de adresser där han bott under olika perioder av sitt liv: Brändövägen 8, Brändö (1975), Bävervägen 11, Hertonäs (1976) och Mariegatan 26, Kronohagen (1977). Böckerna fick lysande recensioner både i Sverige och Finland men gjorde skandal genom sina brutala skildringar av svirande och promiskuitet inom den finlandssvenska överklassen, skildringar som av hans landsmän ansågs vara grovt skandalösa och ägnade att öka den finska majoritetens fördomar mot den finlandssvenska minoriteten. Tikkanen gjorde inte upprördheten mindre genom att i sin tur offentligt anklaga sina finlandssvenska kritiker för bigotteri och småborgerlig moralism.
Värre för honom blev dock på sikt den feministiska kritik som riktades mot honom sedan hustrun Märta fått sitt eget litterära genombrott med Århundradets kärlekssaga, där hon i bittert anklagande dikter skildrade sitt äktenskap som ett helvetiskt samliv med en hänsynslös alkoholist och kvinnoförtryckare. Hon blev därigenom, som Henrik uttryckte saken, feministisk “fanbärare”, medan han själv framstod som den “fan” hon bar på. Som framgår både av Johan Wredes och Märta Tikkanens egen framställning hade Henrik, märkligt nog, uppmuntrat henne att skriva denna bok och själv föreslagit dess ironiska titel. Också efter dess utgivning försvarade han den och medgav att hans egen kvinnosyn var föråldrad och manschauvinistisk.
Det finns överhuvudtaget många exempel på att Henrik stöttade hustruns författarskap och även dess feministiska ambitioner, särskilt under den tid då han själv hyllades som författare, medan hustrun inte alls uppskattades och ibland avfärdades som en litterärt obegåvad indignationsskribent (detta skedde särskilt sedan hon 1976 utgivit den hårt kritiserade feministromanen Män kan inte våldtas). Men efterhand som Märta Tikkanen blev en ikon för den växande kvinnorörelsen, medan Henrik blev allt mindre hyllad, blev det svårare för honom att upprätthålla sin generösa hållning mot hustruns skrivande. Ändå gjorde han det, som Johan Wrede visar, så gott han kunde. Samtidigt drabbades han av dödlig leukemi och blev allt sjukare i början av 80-talet, så att det blev i det närmaste omöjligt för honom att vidmakthålla sin position i offentligheten, medan Märtas position bara växte och blev allt mer dominerande.
Han fortsatte att ge ut böcker ännu strax före sin död 1984, men böckerna var numera inte så anspråksfulla som förr. Själv var han då reducerad till ett förödmjukat vårdpaket under hustruns, barnens och läkarnas omsorger. Hans sista lilla bok, Renault, mon amour – en autobiografi, är en hyllning till hans mest trofasta älskarinna, ett älskat franskt bilmärke. I och för sig är den boken en bagatell, men som alltid betagande kvickt skriven med en underton av smärta och illustrerad med underbart eleganta teckningar. Här karaktäriserar han bland annat sitt eget liv som “en grå sten” och lyckan i sitt liv som “den skimrande randen som en snigel lämnar efter sig när den tar sig över stenen.”
Henrik Tikkanen blev aldrig som Märta en ideologisk fanbärare med ansvar för en betydande politisk rörelse i samtiden. Därtill var han alltför individualistisk och bohemisk, alltför ovillig att inordna sig. Han kunde inte “stå i bredd” med andra, såsom hustrun hade önskat att han skulle göra. Men Johan Wredes bok visar att han som konstnär var överlägsen de flesta andra författare i sin finlandssvenska samtid.
En av hans aforismer lyder: “Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på.” Den satsen kan gälla som en ironisk kommentar till det egna författarskapet, men den visar samtidigt hans stilkänsla och suveräna formuleringsförmåga.
Se en intervju med Märta Tikkanen om hennes bok Två här: