Av RICHARD SWARTZ
Få statsmän har i modern tid blivit så olikartat bedömda som den tjeckiske politikern Eduard Benes, en gång statsgrundaren Tomas Masaryks mycket effektiva högra hand, men också den som – enligt hans kritiker – alltför håglöst och lättsinnigt lämnade över makten till kommunisterna vid den så kallade Pragkuppen i februari 1948. Den tjeckiske författaren och diplomaten Jiri Grusa, död i förtid för drygt ett år sedan, har nu i Benes als Österreicher, en posthumt utgiven längre essä, uppslagsrikt men också mycket egensinnigt ägnat Benes en ytterst kritisk granskning.
Grusas grundläggande tes är att Benes är ansvarig för två stora kapitulationer i Tjeckoslovakiens historia: inför Hitler 1938 och Stalin 1948. Benes beskrivs som medioker, en ängslig tvivlare som drar allt i långbänk, men framför allt som en trångsynt nationalist som med sin fientliga inställning till Wien, Österrike och den habsburgska mångnationella traditionen blir ett lätt byte för Hitlers och sedan Stalins totalitära stater. Det är denna nationalism som enligt Grusa gör Benes till en så villig arkitekt och exekutör när tre miljoner sudettyskar blir etniskt rensade omedelbart efter andra världskrigets slut.
Som mest polemisk blir Grusa när han konsekvent framställer Benes’ karriär som en parallell till Adolf Hitlers; båda ser han som typiska för det sämsta och mest förödande den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin också kunde frambringa. Här skulle kanske en mer distanserad läsare tycka att polemiken går alltför långt, dessutom att Benes’ många år vid Masaryks sida och som hans framgångsrike utrikesminister inte blir uppskattade efter förtjänst. Hur som helst har boken väckt stort intresse i Tjeckiska Republiken då den via Benes rör vid den defaitism som är nationens stora trauma.