Bruno Schulz gäller vid sidan av Witold Gombrowicz och S. I. Witkiewicz som den store modernistiske förnyaren av den polska litteraturen under mellankrigstiden. Idag tillhör alla tre 1900-talsprosans klassiker.
Schulz, också bildkonstnär, är den med det smalaste verket; en stor roman med arbetsnamnet ”Messias” gick sannolikt för alltid förlorad under andra världskriget. Förutsättningarna för Schulz’ konst är mycket hårt bundna till provinsen, så att säga belägna utanför tiden och det larmande, kosmopolitiska rummet. Sällan lämnar han Drohobycz – en dag i Stockholm hör till hans sällsynta utlandsvistelser – som dock inte är mer provins än att kunna stå som symboliskt centrum för den moderna europeiska historien: med kort mellanrum tvingas denne teckningslärare att först måla Stalinporträtt för att sedan med sin konst dekorera en SS-mördares barnkammare. Schulz mördas här 1942.
Jerzy Ficowskis biografi gäller i Polen sedan länge som en klassiker och erbjuder utöver levnadsteckning också en finstämd, ofta skarpsinnig introduktion till det litterära verket, Schulz’ egen mytiska värld ägnad främst barndomen, denna människans ”geniala epok”.
© Richard Swartz