Atomfysiken har onekligen förlorat en del av sin kulturella och estetiska prestige från det moderna samhällets genombrott i början av 1900-talet. Det är dessutom få historiskt orienterade forskare i Sverige som i dag bemödar sig om att blottlägga och diskutera hur vår samtida världsbild har formats av landvinningarna inom denna vetenskap. Detta trots att den moderna fysiken har varit oskiljaktig betydande mänskliga, filosofiska och politiska dilemman som präglat vår världsbild. En av århundradets stora tänkare i det avseendet var den tyske fysikern Werner Heisenberg (1901–1976) vars livsbana korsade det gångna seklets mest turbulenta historiska period.
Detta liv skildras i den franske författaren Jérôme Ferraris senaste roman Le principe. Utgångspunkten är en filosofistudent som på 1990-talet intresserar sig för Heisenbergs idéer. Romanen vilar på en solid dokumentär grund och liknar närmast en essä där den unge studenten direkt tilltalar den sedan länge bortgångne fysikern. Han drivs av nyfikenhet att förstå de förutsättningar – både historiska och privata – som formade Heisenbergs tänkande och livsöde. Levnadsberättelsen tecknas på detta som en dialog med det förflutna där den nutida betraktaren försöker göra sig en rimlig föreställning om fysikerns liv.
Heisenberg föddes i tyska Würzburg vid seklets början. Hans pappa var professor i bysantinsk filologi, deltog som officer på västfronten under första världskriget, och såg till att sonen fick gedigen utbildning i naturvetenskap, språk och musik. Redan som 31-åring tilldelades han nobelpriset i fysik. Då hade han lagt en viktig hörnsten till kvantmekaniken med den så kallade osäkerhetsprincipen som visade hur elektronernas position och hastighet inte gick att fastställa på en och samma gång – något som bland annat Albert Einstein hade svårt att acceptera.
Men förutsättningarna för karriären och hela den tyska fysiken förändrades drastiskt när nazisterna kom till makten och den vetenskapliga friheten inskränktes. Trots att naturvetenskapen bejakade den modernitet och framstegstanke som nazisterna även eftersträvade hämmade ideologins starka grepp om samhället snabbt viktiga delar av forskningen. Samma tendenser var påtagliga i Sovjetunionen. Många framstående akademiker valde att fly till andra sidan Atlanten. Heisenberg valde att stanna.
I ett efterhandsperspektiv står det klart att Heisenbergs bidrag till fysiken utgör en träffande spegelbild av denna kaotiska tid då moraliska värderingar befann sig i en oförutsägbar upplösning i kölvattnet av första världskriget. Heisenberg introducerade ju ett drag av osäkerhet i fysikens harmoniska världar och snart visade det sig dessutom att atomerna innehöll svårkontrollerade explosiva krafter som kunde frigöras genom kärnklyvning. För Heisenberg, liksom för hans äldre och lika banbrytande kollegor Max Planck och Arnold Sommerfeld, var det dock viktigt att göra åtskillnad mellan politik och vetenskap. De ville genom sina forskningsinstitut skapa öar av kontinuitet till den gamla kultur- och vetenskapsnationen i en tid då samhället genomgick en destruktiv utveckling. Matematiken och den abstrakta fysiken blev andningshål som nazisterna bara med stora ansträngningar kunde anfäkta med ideologi. Att dessa fysiker hade undervisat om den missaktade Einsteins relativitetsteori föranledde till exempel beskyllningar om ”vita judar” inom tysk forskning. Samtidigt insåg ledande nazister att vetenskapsmännen var värdefulla. Heisenberg lämnades i fred efter direkt ingripande av Himmler. Han kom därmed också att bli delaktig i det tyska försöket att framställa en atombomb, något som lyckligtvis aldrig nådde sitt slutmål.
Skönlitteratur som gestaltar historiska skeenden har av naturliga skäl helt andra möjligheter att undersöka och ompröva moraliska och existentiella problem än den akademiska forskningen. Ferrari, som fick Goncourtpriset för sin förra roman Le sermon sur la chute de Rome (2012), ger ett ömsint, vackert och vardagligt porträtt av fysikern. Men trots grundliga efterforskningar och oomtvistlig litterär styrka i framställningen presenterar romanen inga nya sidor av denne mytomspunne person och heller ingen djupgående behandling av de svåra dilemman som överskuggat livsgärningen. Här finns en rad omdiskuterade frågor som författaren hade kunnat ta sig an: Varför valde Heisenberg att stanna i Tyskland ännu när hans amerikanska kollegor uppmanade honom att lämna under slutet av 1930-talet? Varför vägrade han att gå med i nazistpartiet men arbetade ändå för regimen? Från vilka ideologiska utgångspunkter fördömde han den nazistiska antisemitismen medan han samtidigt försvarade regimens militära framgångar? Bidrog Heisenberg medvetet till att de tyska försöken att framställa en bomb misslyckades?
Ferrari nöjer sig oftast med att kasta ut frågor som lämnas obesvarade. Därför blir porträttet av Heisenberg aldrig särskilt angeläget ur moralisk, politisk eller filosofisk synvinkel. Fiktionens möjligheter utnyttjas helt enkelt inte för att undersöka eller ge nya perspektiv till redan etablerad kunskap i ämnet.
Heisenberg, som aldrig var medlem i nazistpartiet, motsatte sig den antisemitiska politiken som drabbade flera av hans kollegor. Det är dock omdiskuterat om han medvetet tillintetgjorde de tyska planerna på atombomben, som en seglivad uppfattning gjort gällande, och som gav honom en hjältegloria under efterkrigstiden. Heisenberg själv uttryckte sig visserligen mer försiktigt i självbiografin Delen och helheten (1993) men hävdar ändå i ett kortfattat avsnitt kring frågan att de tyska fysikerna under kriget kände till metoden för att tillverka bomben. Däremot felbedömde de den mängd uran som behövdes och därför, som han skriver i dessa läsvärda memoarer, ”befann vi oss i den lyckliga situationen att vi alltid kunde rapportera till vår regering hur långt vi hade hunnit i vårt arbete, samtidigt som vi var säkra på att inget allvarligt försök att bygga en atombomb skulle göras”. Heisenberg träffade också sin gamla läromästare Niels Bohr i det ockuperade Danmark för att diskutera farorna med att en atombomb sattes in i kriget.
Vad som sades under mötet med Bohr råder det delade meningar om. Den danske fysikerns rädsla för en tysk atombomb dämpades i alla fall inte. Bohr begav sig till USA för att bistå de amerikanska experimenten kring den förödande kärnklyvningen – det gällde att hinna före tyskarna. I den polemiska men ändå väldokumenterade biografin Heisenberg and the Nazi Atomic Project (1998) har den brittiske historikern Paul Lawrence Rose gett en mer kritisk bild av nobelpristagaren och den historieskrivning som skapats omkring honom. Orsaken till att Heisenberg och hans medarbetare inte försåg nazistregimen med det ödesdigra vapnet var i första hand inte av politiska skäl utan på grund av avgörande kunskapsluckor om hur man skulle framställa bomben. Dessa tillkortakommanden var mer än bara en ”slarvig mätning av kolets absorberingsförmåga”, som Heisenberg framhåller i memoarerna. Den brittiske historikern argumenterar för en betydligt större lojalitet bland fysikerna till staten utan hänsyn till den politiska inriktningen – en tradition som har djupa rötter bland tyska ämbetsmän.
En skönlitterär skildring hade kunnat gestalta dessa motsättningar utan att positionera sig i själva konflikten som delat forskningen. Men Ferrari rör sig hellre på säker mark. Någon närkamp med de svåra frågorna blir det aldrig. En del av stoffet är direkt hämtat ur Heisenbergs självbiografi, annat bär spår av den kritiska forskning som bedrivits om fysikern, inbäddat i det poetiska språk som han belönades för med sin förra roman. För franska – och för den delen även svenska – läsare räcker förvisso detta översiktliga grepp ganska långt för en i dag mindre känd vetenskapsman. Men när inget problem ställs på sin spets försvinner den nerv som kunde ha gjort boken till något mer än bara ett stycke folkbildande 1900-talshistoria. Ur den aspekten står sig faktiskt självbiografin Delen och helheten bättre trots att den måste ses som en partsinlaga i den konflikt som uppstått kring fysikern. Även självbiografin har ett skönlitterärt framställningsgrepp då Heisenberg fritt rekonstruerar dialoger i förfluten tid.
Efter att tyskarna besegrats i andra världskriget togs Heisenberg tillsammans med nio andra framstående forskare till fånga i Farm Hall utanför Cambridge under ett halvår. Det fanns en rädsla bland britterna att de annars skulle övergå till att tjäna ett annat totalitärt system – det sovjetiska. I denna del av romanen ger Ferrari en mer ingående skildring av den miljö Heisenberg vistas i med dialoger som ger en inblick i stämningar bland de landsförvisade vetenskapsmännen. Men detta beror inte på att Ferrari tar sig större litterär frihet. Den brittiska säkerhetstjänstens offentliggjorda avlyssningar av huset gör det möjligt att rekonstruera dialoger ordagrant som eftervärlden kan ta del av. Ferrari kan därför visa hur nyheten om atombomben över Hiroshima den 6 augusti 1945 i Farm Hall ger upphov till både bestörtning, förvåning och ett visst mått av missunnsamhet mot att amerikanerna lyckats hitta lösningar för att praktiskt omsätta det teoretiska kunnande som i huvudsak utvecklats vid tyska universitet före kriget. Samtalen från Farm Hall bekräftar också väsentliga missuppfattningar bland de tyska fysikerna om bombens beskaffenhet.
De blandade känslor som den amerikanska bomben frammanade hos de tyska fysikerna speglar också atomfysikens dilemma i stort under denna tid. När det vetenskapliga tänkandet trängt igenom kärnklyvningens gåtor framkallades också en intellektuell längtan att rättfärdiga den praktiska tillämpningen. Med den aggressiva tyska krigsföringen och oron för vad en sådan som Heisenberg skulle kunna bistå den nazistiska regimen med rämnade alla tidiga förbehållen mot en bomb. Uppmuntrad till och med av pacifisten Einstein initierade Roosevelt det amerikanska Manhattanprojektet i samarbete med Storbritannien och Kanada. Den framstående fysikern Robert Oppenheimer och brigadgeneralen Leslie Groves ledde projektet som involverade hundratals betydande experter med närmast obegränsade resurser som inte hade stått att finna i Nazityskland. Amerikanarna hittade på detta sätt en lösning på hur den explosiva kedjereaktionen skulle kunna framkallas med en mindre mängd bearbetat uran eller plutonium. Bomben ”Little boy” som fälldes över Hiroshima inkapslade 64 kg uran, medan ”Fat man” som släpptes på staden Nagasaki tre dagar senare i stället hade endast 6,2 kg plutonium för ändamålet. Två städer utplånades och hundratusentals människor dog direkt som följd av explosionen. Ännu flera drabbades av den efterföljande radioaktiva strålningen.
Det är denna förödande utveckling som gör den moderna fysikens snabba utveckling till vad som har kallats en omvänd skapelseberättelse. För utforskandet av kärnklyvningen får paradoxalt nog ett gudomligt sken över sig när möjligheterna vidgas till att också tillintetgöra mänskligheten. De ledande experterna drabbades inte sällan av megalomani som efter kriget övergick i djup pessimism över mänskligheten. Ett stråk av detta existentiella tema finns med i Ferraris roman som en röd tråd. Men framför allt skänker Ferrari ett slags vardaglighet och värme till Heisenbergs person och visar hur nära besläktad den naturvetenskapliga forskningen är poesin i sitt sätt att använda liknelser eller formler som omväxlande är dunkla, strängt klara och anspråksfulla i sitt sätt att beskriva världen. Sådana skildringar behövs i en tid då naturvetenskapens estetiska och politiska sidor sällan blir föremål för litterära betraktelser. Detta trots att denna forskning i så betydande grad varit styrande för det moderna samhällets framväxt.