Jennifer Sturm – Anna Kavan´s New Zealand

kavan_bild

Anna Kavan

Av IVO HOLMQVIST
The country itself is immensely more important than its inhabitants” skrev Anna Kavan när hon sammanfattade sina intryck från Nya Zeeland, i Cyril Connollys londontidskrift Horizon 1943. De baserades på hennes tjugotvå månader i Torbay, den gången en lantlig utkant av Aucklands North Shore, nu en betydligt mera fashionabel förort.

När artikeln kom i tryck glömde läsarna down under hennes lyriska beskrivning av landskapet och förargades i stället över hennes beska påståenden om en insulär befolkning: ”they seem to me to lack in vitality, warmth, enthusiasm (…) they seem depleted somehow, frustrated perhaps, and dissatisfied.” Och hon frågade sig, retoriskt: ”Why the lack of energy, lack of cordiality, why the defensive attitude?” Självklart vållade en sådan enögdhet irritation (under de sammanlagt tretton år vi bott här, i olika omgångar, har vi ständigt stött på motsatsen: ett vitalt, varmt och entusiastiskt folk, alltid lika hjärtligt och öppet).

Kanske skrevs artikeln under en dyster period i hennes liv, sådana fanns det många, i en pendling mellan maniska och depressiva skov. Hon var en obotlig narkoman. När hon dog 1968 i Kensington var det visserligen av hjärtslag, inte av en överdos, men hon hade tillräckligt mycket heroin undanstoppat i sina lådor för att ta kål på hela gatan, enligt polisen.

Trots alla svartalfer, i hennes fall en kinesisk hund som är en återkommande ångestmarkering i hennes prosa, trots alla tilltrasslade relationer och trots allt kringflackande var hon i vissa av sina stycken en storartad författare, eller kanske just på grund av allt detta. Hon var född 1901 i Cannes som Helen Woods, gifte sig Ferguson och skrev under det namnet en rad trivsamma romaner, förlagda till Sydengland. I en av dem finns en figur som heter Kavan, ett efternamn hon tog sig under en av sina många vändpunkter (det betonas på andra stavelsen).

Som Anna Kavan skrev hon ett par böcker som blivit minor classics och som kanske förtjänar att bli mer än så. Förläggaren Peter Owen i London kände henne under hennes senare tid och har sett till att mycket finns i nytryck. ”Sleep has his house” är en surrealistisk drömhistoria – omslaget av belgaren Paul Delvaux på en pocketupplaga är kongenialt.

Den hallucinatoriska historien ”Is” (1967) är den enda av hennes böcker som finns på svenska, översatt av Sven-Christer Swahn. Den börjar realistiskt nog: en man kör slut på bensinen, fastnar i snö och is, och så kommer en väderkatastrof av mytiska och mystiska proportioner – inte alldeles olikt Marlene Haushofers säregna ”Väggen” där huvudpersonen stöter mot en osynlig men påtaglig vägg i ett alplandskap, som gjord av glas, och som inte låter sig forceras. Sammanlagt nitton böcker finns av Anna Kavan, kanske förvånande många för en heroinist.

97818697913391Därtill väntar manuskript, arkiverade i McFarlin Library vid the University of Tulsa, Oklahoma, på sin utgivning. Ett av dem är en samling noveller mot en indonesisk bakgrund. Tack vare Auckland-forskaren Jennifer Sturm (vars svåger professor Terry Sturm, nyss avliden, var en auktoritet på nyazeeländsk litteratur) kan man nu läsa vad Anna Kavan skrev i Torbay 1941-1942. ”Anna Kavan´s New Zealand” (Vintage, Random House New Zealand 2009) är en omsorgsfullt redigerad bok, med långa för- och efterord, och utförliga noter och kommentarer. Någon gång kan man kanske tycka att den politiskt korrekta observansen är opåkallad och anakronistisk, men det mesta är mycket bra och klargörande. Större delen av boken utgörs av ”Five Months Further or What I remember about New Zealand”, prosastycken från Nordön och från returresan i en konvoj som kryssade mellan minor och ubåtar. De påminner om Hemingays postuma minnen i ”A Moveable Feast”, med samma friska observans och ogarderade öppenhet för omgivningen.

I styckena om de lantliga grannarna i Torbay finns inget spår av den lätt snobbiga överlägsenheten i Horizon-artikeln som retade ättlingarna till forna kolonister. Kanske skrevs den då Anna Kavan hade abstinensbesvär, men den är festlig, och den överväldigande nyazeeländska naturen skildras så lockande som den förtjänar.

Med facit i hand – de sidor som nu för första gången ges ut – behöver man inte lägga särskilt stor vikt vid hennes fobier, även om man möter sura (eller den gången realistiska?) rader som de här:

It was typical of a certain aspect of New Zealand: the beautiful wild country and the sordid little dropping of humanity littered about. The way people use a country can sometimes make one both sad and ashamed like the sight of a splendid native in shoddy western clothes.

Jennifer Sturm hade kunnat jämföra med ett nyazeeländskt främlingshat av helt annan kaliber, den småsinta och illvilliga beskrivningen av tyskar som finns i Katherine Mansfields obalanserade “In a German Pension”, xenofobisk på ett helt annat vis än de milda fläktarna hos Anna Kavan.

Ivo Holmqvist

Kommentera: