Varför är så många besvikna på Obama? När USA:s 44:e president installerades den 20 januari 2009 var det nog många som drog en lättnadens suck, inte minst i Europa. Inte bara för att han nu skulle dra tillbaka USA:s trupper från Afghanistan och Irak men också för att han kunde tänkas bedriva en mer tydlig välfärdspolitik, inklusive allmän sjukvård och minskade ekonomiska klasskillnader. I sin valrörelse anknöt Obama – i linje med sitt tidigare arbete med samhällsorganisation i Chicago – till folkliga rörelser. Obama spred ett budskap om att verklig förändring börjar nedifrån, inte ovanifrån. Utan engagerade medborgare som håller sina politiker ansvariga för deras handlingar står sig demokratin slätt. ”Yes we can” löd hans uppmaning till sina potentiella väljare.
Det är väl ingen hemlighet att Obamas presidentskap hittills har blivit något av en tummetott, åtminstone utifrån de förhoppningar om politisk förändring många hyste. Här någonstans börjar den amerikanske politiske filosofen Jeffrey Stouts förklaring av sin egen och andras besvikelse i boken Blessed are the Organized: Grassroots Democracy in America. Obama visade sig vara en amerikansk president som många andra, mer förtjust i att lyssna till professionella rådgivare än att myndiggöra gräsrötterna. En verklig gräsrotsrörelse kan tvinga fram förändring, som när en guvernör från Arizona bad en grupp medborgare som uppvaktade honom angående fördomsfulla lagar om invandrare att de skulle pressa honom att lägga veto. Så blev också fallet, eftersom tillräckligt många medborgare var organiserade för att bedriva en kampanj. Men Obama har ingen som pressar honom, hans egen kampanjorganisation Organizing for America fungerar mest som ett slags alibi för att låtsas lyssna på gräsrötterna, menar Stout. Obamas uppmaning om att förändring är möjlig har en vaghet som gör den till intet förpliktigande. Därmed uppnår presidenten en pragmatisk hållning som är förenlig med många olika slags politik. Med andra ord måste inte förändring betyda något särskilt.
Vad skulle det innebära att gräsrotsorganisationer faktiskt kunde ställa politiker till svars, frågar sig Stout i Blessed are the Organized. Boken handlar inte främst om Stouts besvikelse över Obamas presidentskap utan om hur verklig demokrati springer ur medborgarnas politiska engagemang. Stout har själv sin bakgrund i medborgarrättsrörelsen i USA och hans undersökning är i minst lika hög grad etnografisk som filosofisk. Med andra ord har Stout rest runt i USA och besökt olika organisationer och ledare för att försöka göra sig en bild av hur demokrati fungerar i praktiken. Till detta lägger han sina politisk-filosofiska reflektioner – filosofiskt är han besläktad med amerikansk pragmatism, särskilt Richard Rorty och Robert Brandom – men anslaget i boken håller sig alltid nära det konkreta. Det är tydligt att Stout har ett ärende.
Så vad är då gräsrotsdemokrati, enligt Stout? I hans redogörelse möter vi en salig blandning av fackföreningar, föräldraföreningar, kyrkor, synagogor, moskéer och miljöaktivister. Men det handlar inte så mycket om dessa var för sig utan som sammanlänkade, till exempel i Industrial Areas Foundation, ett slags konfederation av samhällsorganisationer grundad 1940 av aktivisten och författaren Saul Alinsky. Själva grundidén för Alinsky var att demokrati inte främst är en idé utan ett sätt att leva. Frihet och jämlikhet för alla kan inte abstraheras från vanliga människors liv utan att bli till ett ideologiskt töcken. För att detta skall bli verklighet krävs inte bara opinionsrörelser som bara intresserar sig för en enda fråga under en viss tid utan organisationer med politisk bredd som existerar över en längre tid. Sådana gräsrotsorganisationer kännetecknas av att människor upplever sig delaktiga och har inflytande, både för att identifiera vari konkreta politiska problem består och för möjligheten till politisk handling som får konsekvenser. Det är här som ett myndiggörande blir möjligt som sätter människor i stånd att bli medborgare och inte bara privatpersoner.
New Orleans efter orkanen Katrina blir ett av Stouts exempel. När orkanen svepte staden till smulor såg några utvecklare chansen att nu kunna börja från noll och bygga en helt annan stad. Fattiga människor hade avhysts genom en naturkatastrof och nu fanns det alltså möjlighet att bygga något nytt. Genom en koalition mellan olika organisationer, Jeremiah, kunde planerna stoppas, åtminstone till viss del. Bland annat lyckades man förhandla fram att de överlevandes mobiletelefoner inte skulle stängas av trots att de inte hade möjlighet att betala räkningen. Därigenom försvann inte all möjlighet till kommunikation med familj och vänner. Stouts exempel New Orleans visar främst på hur gräsrotsorganisationer faktiskt kan motverka att en parlamentarisk demokrati utvecklas till en plutokrati, där det är pengarna snarare än politiken som styr. Med andra ord är mötesfrihet och yttrandefrihet lika viktiga för en vital demokrati som rösträtten. Gräsrotsorganisationerna är avgörande för att kunna motverka att medborgare domineras av statens byråkrati liksom marknadens profittänkande. De allt större ekonomiska skillnaderna mellan rika och fattiga förskjuter den reella makten allt mer åt det ekonomiska etablissemangets håll medan frånvaron av gräsrotsorganisationer gör att varje effektiv motvikt försvinner.
Stouts bok är skriven som en varningsklocka för att det civila samhällets vitalitet håller på att gå förlorad i USA och de negativa konsekvenserna för demokratins framtid det medför. När jag läser boken ur ett svenskt perspektiv blir jag inte lugnare. Vi har länge hyst misstankar om gräsrotsorganisationernas tillförlitlighet, från vänster såväl som från höger, och, åtminstone sedan Tingsten, föredragit samhällelig stabilitet framför folkligt engagemang. Det civila samhällets betydelse har ofta osynliggjorts. Om nu läget är illa i USA, hur ser det ut i Sverige?
Stout menar att återbördandet av en stark medborgarskapstanke och en delad föreställning om det gemensamma goda är angeläget, inte minst i ljuset av samtida hot såsom ekonomiska orättvisor, globalisering, terrorism och klimatförändringar. Dessa hot är alltför påtagliga för att kunna läggas över på politiker som skall lösa dem åt oss – inte så att politiker med nödvändighet är illvilliga, men utan att de ställs till ansvar faller de alltför lätt i händerna på den ekonomiska eliten. För att kunna på allvar göra något åt dem krävs en genuin folklig mobilisering, inte bara ett sken av en sådan, vilket var vad vi fick med Obama. Som en kollega till Stout lakoniskt yttrade apropå Stouts uppenbara besvikelse över Obama: Vad hade han väntat sig? Som väl är, emellertid, är det främsta ärendet med Blessed are the Organized inte att sörja, utan att, mycket konkret, diskutera hur gräsrotsdemokrati trots allt är möjlig. Det enda botemedlet mot förtvivlan är hopp, men hopp vore inte hopp om man inte såg problemen i vitögat likaväl som vägen ut ur dem.