Jean Rhys och Diana Athill

Klick på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Kvinnorna i Jean Rhys romaner och noveller liknar varandra till förväxling. Alla lever de en prekär existens i Paris eller London, alla dras de in i katastrofala förhållanden som blir återvändsgränder.

Den enda avvikelsen är den sista boken som hon gav ut efter nästan trettio års tystnad, ”Wide Sargasso Sea” från 1966, en exotisk vidarediktning på Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, förlagd till Jamaica på 1830-talet, om vad som hände mrs Rochester, ”the mad woman in the attic”.

Boken hade varit på gång länge, men författaren lät sig inte lockas bort från sin självvalda isolering i Cornwall. När romanen som blev hennes stora återkomst väl vunnit flera priser konstaterade hon, lika sorgesamt som åsnan I-or, ”it has come too late”, även om hon då bara var drygt sjuttio och skulle leva tretton år till.

Att den alls kom ut var Diana Athills förtjänst, en kvinna med bättre tåga. I femtio års tid var hon en skicklig ackuschörska på André Deutschs förlag för V. S. Naipaul, Philip Roth (tills han gick över till en annan som betalade bättre), John Updike, Simone de Beauvoir, Gitta Sereny, Margaret Atwood, osv.

Hon höll på tio år bortom normal pensionsålder. I hennes förlagsminnen ”Stet” som kom år 2000 ägnas ett kapitel åt den lysande men lynnige Naipaul, ett annat åt just Jean Rhys som blev expert på att få folk att tycka synd om henne.

Så inte med Diana Athill som klarat sig hyfsat i livet trots ideliga smällar, som framgår av hennes öppenhjärtiga memoarer. ”After a Funeral” berör hennes affär med en egyptisk författare som begick självmord, ”Make Believe” om den med en ännu mera störd författare, en fanatisk anhängare till Malcolm X.

Instead of a Letter” handlar framför allt om en katastrofal tidig förlovning med hennes brors privatlärare. Han omkom i kriget när hans bombplan körde in i en grekisk bergvägg och hade då både hunnit slå upp förlovningen, och gjort en annan kvinna gravid (hans son föddes postumt). Det tog många år för Diana Athill att återfå balansen efter det – intet under att hon förstod sig på Jean Rhys olyckliga huvudpersoner (så synd att hon inte förmådde Jean Rhys att skriva om tiden på tjugotalet då hon levt samman med Ford Madox Ford i Paris).

Diana Athill har lärt sig en hel del av författarna hon förlagt:

”There is no point in writing from personal experience unless you try to be as honest as you can. Jean Rhys used to say that in her writing she tried ’to get it as it was’. I write to get to the bottom of things.”

Klicka på omslaget för att köpa boken

Så är det i ”Yesterday Morning: A Very English Childhood” från 2002, om en uppväxt på familjegodset i Norfolk som ses i ett förklarat ljus (hon föddes dock i London i december 1917, mitt under en bombräd från tyska zeppelinare), och i ”Somewhere Towards the End” från 2008 (Granta) där hon avslöjar att hon fortfarande har aptit på livet även om det inte saknats mörka inslag. På vissa sidor berörs hennes sexliv genom åren, på andra det halvsekel hon delat liv och lägenhet med en åtta år yngre dramatiker från Jamaica som nu gått in i den senilitet hon varit förskonad från, annat avslöjar hennes svala attityd till religion, liksom hennes avklarade tankar om sjukdom, åldrande och död.

”What dies is not a life´s value, but the worn-out (or damaged) container of the self, together with the self´s awareness of itself. The difference between being and nonbeing is both so abrupt and so vast that it remains shocking even though it happens to every living thing that is, was or ever will be.”

Hon kritiserar den uppblåste viktigpettern Elias Canetti för hans absurda påstående att döden inte har någon realitet, och hon har en välgörande skeptisk inställning till andra lika tomma tunnor som bullrat mycket. När jag läser dessa vackert formulerade och klokt tänkta reflexioner om livet och dess slut, och om vänskaper i det förgångna och nuet, så har jag kommit att tänka på dels Joan Didions ”The Year of Magical Thinking”, och dels på Tito Collianders eftersinnande och renskalade minnen. – Lättast åtkomliga är Diana Athills memoarer i samlingsvolymen Life Class: The Selected Memoirs of Diana Athill från i höstas.

Ivo Holmqvist

____________

– Klicka här för att se Diana Athill tala om sin bok Life Class

– Klicka här för att läsa en intervju med Diana Athill om Somewhere Towards the End i The Guardian

– Se ett samtal mellan Diana Athill och Alice Munro:

4 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Roligt att du påminner om Jean Rhys, som min hustru Nancy och jag presenterade för svenska läsare 1993 i vår karibiska antologi ”Ögon av sten och vatten” (En Bok för Alla)!

    Men varför du kallar nobelpristagaren Elias Canetti för en uppblåst viktigpetter är mig en gåta. Hans memoarer (Die gerettete Zunge- Die Fackel im Ohr- Das Augenspiel) hör till det bästa jag någonsin läst. Och hans enda roman Die Verblendung är visserligen ojämn, men ändå fascinerande. Vad syftar du egentligen på? Essän, Masse und Macht, är inte precis det bästa som skrivits i det ämnet men ändå läsvärd. Det lär ha kommit ut en ny bok med några av hans efterlämnade papper, den ska jag läsa så fort jag får tag iden (trots min skepsis mot litterär likplundring).

  2. Ivo Holmqvist says:

    Jag skulle ha markerat tydligare att ”uppblåst viktigpetter” är indirekt tal, dvs att det är vad Diana Athill tycker att Canetti var. Särskilt svårt har hon att förlåta honom hans sätt att behandla kvinnorna i sin omgivning. både hustrur och älskarinnor (Veza Canettis roman Gula gatan är värd att läsa). Visst är hans självbiografiska trilogi högintressant, många snäpp bättre än Stefan Zweigs Världen av i går, och i minst samma klass som Klaus Manns Vändpunkten. Och Förbländningen är en märklig roman, med den fnösketorre Kien och hans förfärliga hushållerska, en ännu värre megära än motsvarande vampyrer i Strindbergs kammarspel. Slutsidornas bål när Kiens väldiga bibliotek går upp i rök varslar om en än värre ragnarök… Men det är lått att hålla med Diana Athill när hon dömer ut en del av Canettis aforismer som lovligt pretentiösa – samma sak kan man tycka om några av Dag Hammarskölds Vägmärken – och hans tanke att döden inte finns är absurd, på gränsen till det stolliga. Fast den dödssjuke Ludvig XIV skulle ha välkomnat den, liksom hans försiktige livläkare: ”Vi skola nästan alla dö, ers majestät…”

  3. peter landelius says:

    Jag håller med dig (och tydligen Athill) om aforismerna, en svår och otacksam konst. Och visst tycks han ha varit drullig mot kvinnor, det märks förrresten i Das Augenspiel. Förresten märker jag att jag gav romanen fel titel — den heter ju Die Blendung, jag förblindades (sic) av att Eva Liljegren i sin översättning kallat den Förbländningen, ett ord som inte heller finns på svenska vad jag vet.

  4. Ivo Holmqvist says:

    PS: för en nästan försumbar summa – femton euro – kan man skaffa sig två MP3 CD-skivor från den förträffliga tyska internetbokhandeln Zweitausendeins, med samtliga Elias Canettis inläsningar från 1953 till 1991, inalles trettiotre timmar! Om man går till zweitausendeins.de och skriver in Elias Canetti får man förutom en mängd klipp ur entusiastiska recensioner också en mycket hörvärd minuts smakprov (”Hörprobe”) på hans ”furor poeticus”.

Kommentera: