Jean Rhys och Diana Athill

Klick på omslaget för att komma till bokhandeln
Av IVO HOLMQVIST

Kvinnorna i Jean Rhys romaner och noveller liknar varandra till förväxling. Alla lever de en prekär existens i Paris eller London, alla dras de in i katastrofala förhållanden som blir återvändsgränder.

Den enda avvikelsen är den sista boken som hon gav ut efter nästan trettio års tystnad, ”Wide Sargasso Sea” från 1966, en exotisk vidarediktning på Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, förlagd till Jamaica på 1830-talet, om vad som hände mrs Rochester, ”the mad woman in the attic”.

Boken hade varit på gång länge, men författaren lät sig inte lockas bort från sin självvalda isolering i Cornwall. När romanen som blev hennes stora återkomst väl vunnit flera priser konstaterade hon, lika sorgesamt som åsnan I-or, ”it has come too late”, även om hon då bara var drygt sjuttio och skulle leva tretton år till.

Att den alls kom ut var Diana Athills förtjänst, en kvinna med bättre tåga. I femtio års tid var hon en skicklig ackuschörska på André Deutschs förlag för V. S. Naipaul, Philip Roth (tills han gick över till en annan som betalade bättre), John Updike, Simone de Beauvoir, Gitta Sereny, Margaret Atwood, osv.

Hon höll på tio år bortom normal pensionsålder. I hennes förlagsminnen ”Stet” som kom år 2000 ägnas ett kapitel åt den lysande men lynnige Naipaul, ett annat åt just Jean Rhys som blev expert på att få folk att tycka synd om henne.

Så inte med Diana Athill som klarat sig hyfsat i livet trots ideliga smällar, som framgår av hennes öppenhjärtiga memoarer. ”After a Funeral” berör hennes affär med en egyptisk författare som begick självmord, ”Make Believe” om den med en ännu mera störd författare, en fanatisk anhängare till Malcolm X.

Instead of a Letter” handlar framför allt om en katastrofal tidig förlovning med hennes brors privatlärare. Han omkom i kriget när hans bombplan körde in i en grekisk bergvägg och hade då både hunnit slå upp förlovningen, och gjort en annan kvinna gravid (hans son föddes postumt). Det tog många år för Diana Athill att återfå balansen efter det – intet under att hon förstod sig på Jean Rhys olyckliga huvudpersoner (så synd att hon inte förmådde Jean Rhys att skriva om tiden på tjugotalet då hon levt samman med Ford Madox Ford i Paris).

Diana Athill har lärt sig en hel del av författarna hon förlagt:

”There is no point in writing from personal experience unless you try to be as honest as you can. Jean Rhys used to say that in her writing she tried ’to get it as it was’. I write to get to the bottom of things.”

Klicka på omslaget för att köpa boken

Så är det i ”Yesterday Morning: A Very English Childhood” från 2002, om en uppväxt på familjegodset i Norfolk som ses i ett förklarat ljus (hon föddes dock i London i december 1917, mitt under en bombräd från tyska zeppelinare), och i ”Somewhere Towards the End” från 2008 (Granta) där hon avslöjar att hon fortfarande har aptit på livet även om det inte saknats mörka inslag. På vissa sidor berörs hennes sexliv genom åren, på andra det halvsekel hon delat liv och lägenhet med en åtta år yngre dramatiker från Jamaica som nu gått in i den senilitet hon varit förskonad från, annat avslöjar hennes svala attityd till religion, liksom hennes avklarade tankar om sjukdom, åldrande och död.

”What dies is not a life´s value, but the worn-out (or damaged) container of the self, together with the self´s awareness of itself. The difference between being and nonbeing is both so abrupt and so vast that it remains shocking even though it happens to every living thing that is, was or ever will be.”

Hon kritiserar den uppblåste viktigpettern Elias Canetti för hans absurda påstående att döden inte har någon realitet, och hon har en välgörande skeptisk inställning till andra lika tomma tunnor som bullrat mycket. När jag läser dessa vackert formulerade och klokt tänkta reflexioner om livet och dess slut, och om vänskaper i det förgångna och nuet, så har jag kommit att tänka på dels Joan Didions ”The Year of Magical Thinking”, och dels på Tito Collianders eftersinnande och renskalade minnen. – Lättast åtkomliga är Diana Athills memoarer i samlingsvolymen Life Class: The Selected Memoirs of Diana Athill från i höstas.

Ivo Holmqvist

 

– Klicka här för att se Diana Athill tala om sin bok Life Class

– Klicka här för att läsa en intervju med Diana Athill om Somewhere Towards the End i The Guardian

– Se ett samtal mellan Diana Athill och Alice Munro:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).