Många betonar idag Albert Camus betydelse för vår tids samhällsdebatt och hävdar att hans författarskap belyser högst aktuella frågor. Våldet och ondskan, några av författarens mest framträdande teman, är utan tvivel av stor relevans i dagens värld med dess terror och totalitarism. Som Franz-Olivier Giesbert framhåller i tidskriften Le Point 2012 var Camus en ihärdig förespråkare för ett antitotalitärt samhälle, vilket gör att han kan räknas till en av det tjugonde århundradets mest betydande gestalter.
Ett av flera exempel på det nyväckta intresset för Camus är nyutgåvan av hans samlade verk i den prestigefyllda Pléiade-serien. Ett annat är den kontinuerliga utgivningen av nya studier med analyser och presentationer av hans författarskap. Däribland märks ett arbete av historikern Jean Monneret, som gett ut flera arbeten om Algerietkriget, till exempel den omtalade skriften La tragédie dissimulée, Oran, 5 juillet 1962 (2006). I den här aktuella studien, Camus et le terrorisme, riktas fokus på Camus politiska hållning under både andra världskriget, då han var aktiv i motståndsrörelsen, och under Algerietkriget som engagerade honom långt innan kriget bröt ut 1954. Han hörde till dem som tidigt påtalade den tortyr som förekom under Algerietkriget.
Camus var således en engagerad författare som deltog i debatten om sin samtids stora frågor. I början av sin karriär på 1930-talet gjorde han sig mest känd som journalist och skrev många artiklar där han avslöjade franskt hyckleri och fransk rättsröta riktad mot arabiska algerier och berber. Han arbetade också inom teatern och grundade 1936 i Alger tillsammans med några vänsterintellektuella teatergruppen ”Théâtre du travail” som ville göra teater för och med folket. Politiskt stod han till vänster och anslöt sig 1935 till kommunistpartiet varifrån han blev utesluten 1937. Han ansågs vara trotskist, men de anklagelser som riktades mot honom visade sig senare helt grundlösa.
Som politisk debattör styrdes Camus av övertygelsen att ändamålen aldrig kan helga medlen. Den grundläggande principen för all politisk verksamhet var enligt honom att aldrig ge sitt samtycke till ondskan. Han valde aldrig den lättaste vägen och kompromissade aldrig när det gällde att i alla sammanhang ta avstånd från våldet. Denna hans omutlighet bidrog till att han blev en omstridd person, hårt angripen för bland annat sitt ställningstagande i Algerietfrågan. Camus territorium var Algeriet, där han var född och uppväxt under fattiga villkor. Han bars av en vision om ett samarbete mellan länderna runt Medelhavet, något som han menade skulle kunna leda till framväxten av en Medelhavscivilisation, byggd på en förening av europeisk och arabisk kultur. Efter krigsslutet 1945 publicerade Camus sex artiklar i tidskriften Combat, där han krävde en totalrevision av Frankrikes politik i Algeriet. Vad han främst önskade var demokrati i sitt hemland.
I fråga om inställningen till den algeriska befrielserörelsen FLN intog Camus och författarkollegan Jean Paul Sartre skilda positioner. Sartre var den som vid sidan av flera andra ivrigt propagerade för hjälp och stöd till FLN. Camus däremot fördömde rörelsens terrormetoder, vilka endast ledde till förtryck av det folk man sade sig vilja försvara. I slutet av sitt liv valde en resignerad Camus i fråga om Algeriet tystnadens strategi. Ingen hade lyssnat när han propagerat för försoning mellan araber och fransmän. Istället hade han felaktigt blivit anklagad för att stå på kolonisatörernas och förtryckarnas sida och underlåtit att ta ställning för araberna, de koloniserade och förtryckta.
Vad som gjorde att Camus så ofta misstolkades var att han ihärdigt vägrade att ta parti för någondera sidan, varken den algeriska eller den franska. För honom gällde inte antingen eller utan både och. Han trodde på en dialog mellan parterna, vilket i mångas ögon framstod som alltför orealistiskt och utopiskt. Camus försök att se Algerietfrågan i ett vidare humanistiskt perspektiv och inte som ett unikt franskt problem gick inte hem. Resultat blev att han istället angreps av båda falangerna av de stridande.
Utmärkande för Camus som romanförfattare är att han gärna gestaltar filosofiska problem i skönlitterär form. Han var filosofiskt skolad, men i sin egenskap av filosof har han inte fått den plats han förtjänar i den franska filosofins historia. Han har orättvist hamnat i skuggan av Sartre och betraktats som autodidakt inom filosofiområdet. Sartre och Camus träffades i Paris och umgicks en tid. Men en definitiv brytning mellan de båda skedde i samband med att Camus kom ut med sitt filosofiska storverk L’Homme révolté (1951), Människans revolt. Där skildrar han hur nihilismen växer fram i och med den franska revolutionen som innebar Guds död. Camus visar hur upprorsmän under historiens gång avstått från alla moraliska principer och all rättvisa. Revolutionen blir därför inte den förändring av samhället som avsikten var. Istället för att avskaffa förtrycket skapas ett nytt, allt större förtryck. För att exemplifiera sina resonemang tar Camus upp bland andra både Lenin och Hitler.
Sartre och andra med honom upprördes över att Camus dristade sig till att jämställa kommunismen med nazismen. Det var vid denna tid synnerligen utmanande av en vänsterman att ifrågasätta den ryska revolutionen och den kommunistiska ideologin. Sartre såg till att det skrevs en mycket negativ anmälan av L’homme révolté, vilket resulterade i att Camus blev utfrusen i de kulturella innekretsarna i Paris. Han behandlades nedsättande i media, var under en tid nästan satt i ett slags intellektuell karantän och betraktades till och med som en konservativ författare på grund av sin kritik av sovjetregimen. Att Camus politiskt stod till vänster är odiskutabelt, även om han var fientligt inställd till marxismen.
I Camus et le terrorisme ger Monneret en intressant redogörelse för Camus intellektuella utveckling under och efter krigsåren. När han 1943 kom till Paris blev han snart ansvarig för motståndsrörelsens hemligt utgivna tidskrift Combat med en upplaga på 250 000 exemplar. Men på grund av sin strävan att vara trogen både friheten och rättvisan hamnade han snart i svårigheter i den kaotiska tid som rådde efter andra världskriget. I såväl Camus debattartiklar som i hans romaner finner man genomgående ett starkt fördömande av terror och tortyr. Han var också motståndare till dödsstraffet. I romanen La Peste (1947) säger en av karaktärerna, som i mycket är Camus språkrör, att han vill ta avstånd från allt som kan bidra till eller rättfärdiga någons död. La Peste är en allegorisk skildring av kampen mot nationalsocialismen, en kamp som utvidgas och ges ontologiska dimensioner. Romanen blir en skildring av kampen mot totalitarism av vilket slag det vara må och av motståndet mot tyranni i alla former och i alla tider. I en sådan läsning symboliserar pesten ondskan generellt liksom det lidande som oförskyllt drabbar människor.
Camus framstår i Monnerets skildring som en man med moralisk resning och stor integritet. Hans självständiga hållning gjorde att han aldrig drog sig för att företräda inopportuna uppfattningar. Monneret dröjer framför allt vid La Peste och L’homme révolté, två verk som han anser har många lärdomar att ge i dag, då hotet från totalitära rörelser ökar. Camus tog alltid ställning mot förtryck och orättvisor av alla slag och stod troget på de svagas sida. I sann humanistisk anda försökte han avslöja barbariet och våldet var än det visade sig. Det är något vi behöver göra också i dag.