Don Quijote och Sancho (Wikimedia Commons)

Berättelser ur ”verkligheten”
Om Jean Echenoz och Javier Cercas

Jean Echenoz är sedan länge en av Frankrikes mest uppskattade författare. Trots upprepade försök av det heroiska förlaget Lind & Co har hans böcker inte fått fotfäste i Sverige. Det är något i det franska som stöter på motstånd hos vårt folk, som känner sig mer hemmastatt i anglosaxisk miljö. ”Det finns ingen i Sverige som begriper vad jag skriver”, sade mig Régis Debray med gallisk självkänsla en gång för många år sedan när jag erbjöd mig att översätta någon av hans böcker. Av Echenoz har jag däremot haft glädjen att översätta flera böcker.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Dit kommer jag inte att kunna räkna hans senaste, ”Envoyée spéciale”, och den hör väl inte till de bästa, men hans trogna läsare behöver inte bli besvikna. Det lätta handlaget, den raljanta tonen, det obesvärade fantiserandet utan besvärande trovärdighetskrav, berättarjagets ogenerade uppdykande i olika sammanhang – allt finns där i denna skröna om den franska underrättelsetjänstens försök att penetrera Nordkorea. Att det mesta av berättelsen utspelas i Frankrike gör den inte sämre. Och beskrivningen av Pyongyang med omnejd stämmer faktiskt ganska bra med vad jag läst hos t ex Claude Lanzmann, som varit där och berättat om det i sina fascinerande memoarer.

Underrättelsetjänsten skaffar enligt Echenoz sina bästa agenter bland amatörer som begriper så litet som möjligt om vad de sysslar med. Ett och annat exempel på detta har jag nog mött i verkligheten, men realism är som sagt inte hemligheten med Echenoz berättarkonst. Vid en jämförelse framstår den mångomskrivne Houellebecq som en riktig träbock.

Echenoz har länge varit en ovanligt slitstark företrädare för en postmodernism vars stora litterära företrädare – en Natalie Sarraute, en Claude Simon, en Alain Robbe-Grillet – ganska snart blev svårlästa i den mån de inte redan var det. På senare år har han dock låtit sig frestas av verkligheten. Några år före äventyret i Pyongyang har han presenterat en rad böcker som handlar om faktiskt existerande personer, för säkerhets skull hämtade ur det förflutna: ”Ravel” (2007), ”Courir” (2008) och ”14” (20012). Att Ravel handlar om kompositören behöver väl inte sägas; ”Courir” är en spänstig betraktelse över långdistansmästaren Emil Zatopek och ”14” ingår i raden av litterära kommentarer till hundraårsminnet av första världskriget.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Därmed ansluter Echenoz sent omsider till en ny gren av modernismen som redan fått många företrädare och allt fler kommentatorer. Gränsen mellan fakta och fiktion börjar upplösas. Det är gunås inte första gången, och kombinationen har redan burit många frukter. Spanjoren Javier Cercas, vars epokgörande berättelse om det dramatiska statskuppsförsöket i Madrid 1982 ”Anatomía de un instante”, ännu inte funnit någon svensk förläggare, påpekar att den moderna romanen alltsedan ”Don Quijote” är en ständigt förnyad hybrid mellan många litterära genrer. Det är just detta som gör den livskraftig.

I essäsamlingen ”El punto ciego” (2015), som innehåller hans Weidenfeld Lectures vid Oxford University, erkänner Cercas äntligen att ”Anatomía de un instante” är en roman, vilket han länge inte ville medge för att inte förminska dess trovärdighet som historieskrivning. I mina ögon är den boken inte ”bara” roman och historia, den är också essä och poesi – ett litterärt allkonstverk.

I sina Oxfordföreläsningar påminner Cercas om en rad samtida gränsöverskridare, från Kafka och Kundera till Lampedusa och Calvino till Kafka. Kanske borde han också ha påmint om Jules Michelet, som mer än hundra år tidigare skänkte den franska historieskrivningen en mänsklig värme och litterär kvalitet som den saknat? Det var Michelet som inspirerade Edmund Wilsons tankar om litteraturens förhållande till historien (”To the Finland Station”, 1940) , och de är lika läsvärda idag som för femtio år sedan.

Och Ariane Mnouchkines ”1789”- som jag såg 1970 på Théâtre du Soleil i Vincennes – var uppenbarligen mycket mer inspirerad av Michelets levande berättelse än av det franska kommunistpartiets torftiga tolkning av revolutionen.

____________

Dela artikeln:

Peter Landelius

Peter Landelius

Författare, översättare, f.d. ambassadör. Hans senaste bok är Europa y el águila—Hacia una nueva relación con Estados Unidos hos Thomson Reuters Civitas, Madrid 2010.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

1 kommentar

  1. Tommy Andersson says:

    Tack för lästipset, Peter. Det var en glädjande överraskning att det finns de som är ännu bättre än Houellebecq.
    Det låter som om det definitivt är dags att börja läsa Jean Echenoz. Under tiden håller vi tummarna för att något
    svenskt förlag ger sig i kast med Javier Cercas!

Kommentera: