Jean des Cars – Haussmann. La gloire du second Empire

Antoine Blanchard - Boulevard Haussmann (Bild: Wikipaintings)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Fnac)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Fnac)

Av LENA KÅRELAND

George Eugène Haussmann var den man som vid 1800-talets mitt gav Paris ett nytt ansikte. Bedömningen av hans insatser har varit delad. Var han en som hänsynslöst förstörde det medeltida Paris med dess trånga gränder? Eller var han en som räddade ett smutsigt och förfallet Paris när han lät dra fram breda boulevarder och avenyer genom staden? Det är frågor som alltjämt ställs av historiker, arkitekter och stadsplanerare.

Haussmanns namn är välkänt, mycket på grund av den boulevard i Paris som bär hans namn. Men mannen själv är i hög grad dold bakom sitt verk, det jätteprojekt som han 1852 fick i uppdrag av kejsaren Napoleon III att utföra och som rörde sig om en närmast total omvandling av den franska huvudstaden. Det har skrivits åtskilligt om hur Paris byggdes om under 1800-talet men betydligt mindre om mannen som hade ansvar för stadens förvandling. Cars vill med sin biografi Haussmann. La gloire du second Empire lyfta fram Haussmann ur glömskan och ge en bild av människan Haussmann, hans livsöde och karriär. Därför uppehåller han sig inte lika ingående vid att skildra hur Haussmann praktiskt gick till väga för att förverkliga kejsarens dröm om ett nytt Paris. Ett urval av de många studier som behandlar den processen förtecknas i ett appendix.

Den utgåva av Cars biografi som nu föreligger är en utvidgad version av den bok som utkom redan 1978. Cars har sedan dess kunnat utnyttja en stor mängd arkivmaterial som tidigare inte var tillgängligt, och han har även intervjuat efterlevande släktingar till Haussmann. Genom att följa Haussmanns liv lyckas Cars även fånga det historiska skeendet under större delen av 1800-talet. Haussmann som föddes 1809 levde ända fram till 1891.

Cars visar bland annat hur eftervärlden ofta bedömt Haussmanns insatser orättvist utan kännedom om hans stora administrativa kunskaper. Han hade en lång ämbetsmannakarriär i landsorten bakom sig, när han tog sin an den uppgift som kejsar Napoleon ålade honom. Då, i början av 1850-talet, när han kom till Paris, där han för övrigt var född, fann han en smutsig stad som ofta härjades av epidemier, en stad där det knappast existerade några kommunikationer och där många hus och byggnader var fallfärdiga. Det krävdes en förändring, och Haussmann gick entusiastiskt och energiskt till verket. Han åstadkom ett system av boulevarder och avenyer som band samman järnvägsstationer och monumentala byggnader. Han såg till att det skapades parker och torg, han anlade busslinjer och ett nytt avloppssystem som förbättrade hygienen. Han lät bygga hus som var enhetligt och estetiskt utformade med balkonger försedda med sirliga järnräcken.

Förslag till breddning av Sveavägen enligt Lindhagenplanen

Förslag till breddning av Sveavägen enligt Lindhagenplanen

Haussmann som hade kejsarens fulla förtroende var en oförtröttlig arbetare. Hans förvandling av Paris till en modern huvudstad kom att utgöra mönster för många andra städer i Europa. Den svenske stadsplaneraren Albert Lindhagen hade bland andra influerats av Haussmann när han 1866 lade fram den så kallade Lindhagenplanen, ett gaturegleringsförslag som ville förnya Stockholm. Haussmanns stora framgångar gjorde dock att många var avundsjuka på honom, förtalade honom och kritiserade honom på olika sätt. Det fanns också anledning till viss kritik, bland annat vad gällde Haussmanns hanterande av det finansiella. Det kostade att bygga om Paris. Kejsar Napoleon gav ett lån på 250 miljoner francs 1865 och ett nytt på 260 miljoner francs 1869. Det ansågs att Haussmann själv berikade sig på ett otillbörligt sätt, anklagelser som det enligt Cars knappast finns fog för. I och med kejsardömets fall 1870 fick Haussmann lämna sin prefekttjänst, och de sista decennierna av sitt liv levde han ett mer tillbakadraget liv.

Cars biografi består av sex kapitel vilka redan genom sina rubriker ringar in Haussmanns karriär och personlighet. Det första ”Den ambitiöse” skildrar Haussmanns uppväxt och studier. Hans släkt kom från Alsace och hans far var handlande. Därefter följer ett avsnitt rubricerat ”Intrigören”, där Cars visar att Haussmann var mycket angelägen om att göra en snabb karriär. Han var därför angelägen om att knyta de rätta och för sin framtid viktiga kontakterna.

Napoléon III och Haussmann

Napoléon III och Haussmann

I kapitlet ”Konspiratören” behandlas hur Haussmann lärde känna den blivande kejsaren Napoleon och hur han fortsatte sin karriär i landsbygden som prefekt över olika departement. År 1853 blev han prefekt för departementet Seine, fick titeln baron och även en plats i senaten. Kapitlet ”Favoriten” handlar om hur Haussmann med stöd av Napoleon ledde de offentliga arbetena på att omskapa och försköna huvudstaden. 27 000 av stadens 66 000 byggnader revs.

Men omvandlingen hade sitt pris. I kapitlet ”Den anklagade” tas avigsidorna upp. Paris hade på grund av alla ombyggnader ådragit sig en skuldbörda på 848 miljoner francs. Hyrorna steg kraftigt och de fattiga hade inte möjlighet att bo i innerstaden. En del historiska miljöer hade också utplånats väl okänsligt, bland annat på Citéön. Det var många som såg med oblida ögon på Haussmanns insatser. Bokens avslutande kapitel ”Den glömde” handlar om Haussmanns sista decennier, då han inte längre var lika politiskt aktiv men i stället började skriva poesi. Han skrev också sina memoarer, ett verk i tre band som Cars kunnat hämta åtskillig information från för sin fängslande skildring av ett människoöde och en stads omvandling.

 

Kommentera: