Jean-Claude Michéa (skärmavbild Youtube)

Jean-Claude Michéa
Fransk filosof

Den franske filosofen Jean-Claude Michéa, född 1950, har under senare år utvecklat ett rikt författarskap. Han har publicerat böcker både om skolan och om fotbollen. Han har själv i många år varit filosofilärare vid gymnasiet i Montpellier – en central position i det franska skolväsendet – och han är en fotbollsälskare som finner sportens hejdlösa ekonomiska utveckling motbjudande.

Framför allt är han en häftig kritiker av såväl kapitalismen som den politiska vänster som enligt honom lämnat det vanliga folket åt dess öde och mest ägnar sig åt diverse problem som gäller individer, deras rättigheter och deras beteende.

Det är denna dubbla kritik som han framför i de båda böcker som det här ska bli tal om: La double pensée: Retour sur la question libérale (Flammarion 2008) och den helt nyutkomna Notre ennemi le capital: Notes sur la fin des jours tranquilles (Flammarion, 2017). Det är den senare som innebär den största satsningen. Michéa har här samlat sina centrala tankar och fogat samma dem i en konstfull men också tämligen udda helhet.

Vår filosof har ett antal vägvisare som återkommer i hans författarskap. George Orwell har en framskjuten plats med sin kritik av socialism och kommunism och i synnerhet med sin tilltro till de vanliga, enkla människorna och deras förmåga till inbördes solidaritet och allmän hygglighet.

Det är också Orwell som inspirerat Michéa till titeln på den första boken. Uttrycket ”la double pensée” är den franska översättningen av Orwells ”doublethink” från romanen 1984. Michéa säger att det inte finns någon motsättning mellan å ena sidan kraven på fullständig ekonomisk frihet och globalisering och å andra sidan kampen mot olika arter av diskriminering. Ändå uppfattas det ena som typiskt ”höger” och det andra som typiskt ”vänster”. Men den vänster som gör frågan om identitet till den avgörande spelar bara den rådande maktordningen i händerna, hävdar Michéa. Denna kritik påminner om den som i Sverige och många andra länder riktas mot en radikal identitetpolitik. Så länge de faktiska maktförhållandena består, blir – så säger belackarna och Michéa instämmer med emfas – ingenting i grunden förändrat.

Men den franska vänsterns syndahistoria sträcker sig enligt Michéa mycket långt tillbaka i tiden. Han säger att vänstern var lika blodtörstig som högern när det gällde att krossa Pariskommunen 1871. Framför allt betonar han att vänstern, inklusive socialisten Jean Jaurès, lierade sig med liberalerna under Dreyfusaffären några årtionden senare. Därmed fick man en socialism ”från ovan” i motsats till en socialism ”från nedan”, något som befästes när socialister ingick i en fransk koalitionsregering strax efter sekelskiftet 1900. Michéas ideal är här den oförvägna Rosa Luxemburg, den polsk-tyska socialisten, som var en hängiven motståndare till alla typer av kompromisser av det slaget, samtidigt som hon häftigt angrep Lenins politik som innebar att det fria tänkandet bekämpades.

I Notre ennemi le capital hävdar han att Rosa Luxemburg till och med förutsagt den kapitalismens kris som nu visar sig i att finanskapitalet är det helt dominerande, fastän det bara skenbart är produktivt. (När jag läser detta hör jag samtidigt i radion att svenska banker idag genom hutlösa räntor skinnar nystartade företag under den känsliga ingångsfasen. Det är en illustration så god som någon.) Kanske borde han ha tillagt att Luxemburg säger detta 1913, i en liknande period av skenande finanskapitalistisk utveckling som bröts av de båda världskrigen.

Ett tredje namn som Michéa nämner med glädje och respekt i flera av sina texter är Guy Debord, situationismens skapare och författare till Skådespelssamhället (1967) som hade en viktig roll under majrevolten 1968 i Paris och som kom i svensk översättning så sent som häromåret. Debord utgår delvis från Marx kritik av varufetischismen i Kapitalet men drar den ett stycke längre: marknad och kultur har i vår tid ingått i en oupplöslig förening, hävdar han. Luxemburg, Debord och Orwell utgör med sina inbördes högst olika infallsvinklar olika aspekter av Michéas kritik av såväl nutidens kapitalism som av dess i hans mening uddlösa vänster.

Michéa är i Sverige så gott som okänd och förtjänar förvisso även här en lite större uppmärksamhet. Med sin blandning av marxism och anarkism kan han säkert väcka intresse inte minst bland yngre människor. Tyvärr gynnas inte hans tillgänglighet av det skrivsätt som han envisas med. La double paensée består av några artiklar som han skrivit och en intervju som han gett; men artiklarna smulas sönder av en rad långa noter som inte sällan utvecklas till små artiklar i sig. Notre ennemi le capital är ännu besvärligare till sin uppbyggnad. Den ter sig snarast som en samling kinesiska askar eller ryska gummor där den ena artikeln är innesluten i en andra som i sin tur smygs in i en tredje. Till och med noterna är försedda med noter, vilket blir i mesta laget.

Kort sagt, man måste ha ett visst mått av extra energi för att ge sig in i hans skrifter. Men väl där kan man få ett gott stoff för sina tankar.

___________

  • Ett samtal med Jean-Claude Michéa om La double pensée


  • Et längre samtal från France Culture

  • Sven-Eric Liedman

    Sven-Eric Liedman

    Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs Universitet, välkänd skribent och författare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. peter landelius says:

      Michéa har jag bara mött på spanska och franska kultursidor. Inte så konstigt; han lär inte acceptera muntliga intervjuer, bara skriftliga frågor som får långa och slingriga svar. Visst är det lätt att instämma i kritiken av den samtida vänsterns extrema identitetspolitik, som är en spegelbild av högerns och numera betydligt svårare att instrumentalisera. Men Michéa associerar jag inte till några samtida franska filosofer, snarare till Spaniens Falange och Frankrikes kristna trettiotalsvänster som inspirerades av Maritain. Kanske beror det på att jag just nu läser Javier Cercas senaste roman, El monarca de las sombras, där han letar efter sin morbror Manuel Mena som stupade vid tjugo års ålder för Falangen och för Franco.

    Kommentera: