Jag föll genast för Javier Marías senaste roman, ”Los enamoramientos” (Förälskelserna). Efter den mastiga trilogin från London – ”Tu rostro mañana”, 2002-2007, som fortfarande är på väg till svenska läsare — har han presenterat en mer lätthanterlig berättelse, låt vara att också den handlar om kärlek och död och om våra svårigheter att uppfatta verkligheten.
Litteraturvetarna har förstås ägnat alldeles för mycket tid åt att leta i författarnas privatliv. Om verket inte står på egna ben finns det inget i omgivningen som kan hjälpa. Därmed inte sagt att det skulle sakna en omvärld, och det inte bara för att alla kompositörer har rätt att knycka minst fyra takter av någon annan. I den här boken hittar jag egentligen alldeles för många privata ingångar.
Handlingen utspelar sig bara några kvarter från den lägenhet där vi bodde vid Paseo de la Castellana, flera av personerna är lätt igenkännliga — dock inte så mycket författarens alter ego, förlagsredaktören Maria Dolz, som mannen hon blir förälskad i och som nog inte bara till det yttre är påfallande lik författaren själv.
Jag känner igen den satiriskt återgivna förlagsmiljön, för att inte tala om bokens tre explicita litterära referenser: Shakespeares ”Macbeth”, Balzacs ”Le Colonel Chabert” och Dumas ”De tre musketörerna”. Alla tre diskuteras-–tidpunkten för Lady Macbeths död, överstens misslyckade uppståndelse från de döda och konsekvenserna av Athos’ tragiska ungdomskärlek — och alla har de betydelse för detta drama i dagens Madrid.
Det kan inte hjälpas. Marías roar sig ofta med sådana här referenser, och jag följer gärna med efter förmåga i hans allusioner och associationer. Dessutom är intrigen spännande. Huvudpersonerna förälskar sig kors och tvärs genom en intrig där ett gåtfullt knivmord står i berättelsens centrum. Den som har svårt att följa med i den vindlande texten får hjälp av det slags spänning som ligger i att undra hur det hela egentligen gick till och hur det ska gå i fortsättningen.
Men Javier Marías kräver alltid en aktiv läsare. Liksom i flera av sina föregående böcker utsätter han sina personer och deras handlingar för en ändlös rannsakan. Berättelsen drivs av deras samtal och de tankar som samtalen lockar fram hos dem och hos läsaren. Vad vet vi om det vi tror oss se? Vad vet vi om dem som står oss nära? Varför säger han detta när jag vet något helt annat?
Den älskades död betyder olika saker för alla de medverkande. Förälskelser betingas av oförutsedda omständigheter, de är aldrig villkorslösa, alltid hotade, ofta illusoriska. Tiden är den obevekliga faktor som styr våra öden och vår verklighetsuppfattning.
Om allt detta skriver Javier Marías på en spanska som få om ens någon av hans samtida kan mäta sig med. Hans prosa har spänst, djup, pregnans och rytm.
Om El peligro de enamorarse talar här Javier Marías apropå sin bok: