Nittonhundrafemtiotalet var ett gott årtionde för skönlitteraturen i Europa. Det tog sin tid innan krigets kramp hade släppt. Det var som om man måste ta ett långt, djupt andetag efter de långa krigsåren innan man åter kunde andas fritt. Men i början på 50-talet började lekfullhet och formexperiment göra sig synliga igen inom alla konstarter. Det genomgångna kriget i alla dess gestalter fanns där hela tiden som en sorts mörk botten, ett kollektivt mardrömsminne och en nödvändig förutsättning för dagens frivoliteter.
I London startade Stefan Themerson och hans hustru Franciszka bokförlaget Gaberbocchus Press. Det var 1948. Förlaget låg på Formosa Street 42 a i Maida Vale. Det hade ett lagerutrymme som snart kom att bli The Gaberbocchus Common Room, en livaktig diskussionsklubb om politik och estetik, som varade tills förlaget behövde utrymmet och paret Themerson tyckte det tog för mycket tid i anspråk. Där diskuterades pacifism, den nya franska romanen, atomfysik, det absurdas teater och mycket annat. Skådespelarna Dudley Moore och Sean Connery fanns bland uppläsarna, filosofen Bertrand Russell bland besökarna.
Paret Themerson kom från Polen, där de tillhört det livaktiga mellankrigs-avant-gardet inom konst, film och litteratur. Stefan, författare och filmare, Franciszka, tecknare, målare och filmare. De hade träffats 1929 i Warszawa där Franciszka studerade på konstakademin. Stefan hade kommit till huvudstaden för att studera arkitektur och fysik. De två började snart samarbeta med en rad konstnärliga projekt och 1931 gifte de sig. Stefan experimenterade med fotografi i Man Rays anda och kom på nya tekniker och idéer. De gjorde några filmer tillsammans av vilka alla utom en gick förlorade under kriget. De redigerade en filmtidskrift och samarbetade med bild och text i en rad barnböcker som tyvärr också gått förlorade.
De lämnade Polen före kriget, 1937, inte som flyktingar utan därför att de båda ville till Paris, fortfarande alla konsters huvudstad. Där blev de upphunna av den expanderande konflikten. När kriget bröt ut och Polen ockuperades anslöt sig båda till den polska exilarmén och Franciszka hamnade i England som kartograf, medan Stefan blev kvar i Frankrike som vanlig fotsoldat. Under de år de levde skilda åt gjorde Franciszka en serie teckningar som hon kallade ”Unposted Letters”. 1942 återförenades de i London. Stefan bytte omedelbart språk och skrev under denna tid färdigt sin kanske mest kända och lästa bok ”Professor Mmaa’s Lecture” som han börjat på i Frankrike – ett föredrag av en lärd bokslukande termit om släktet ”homo” och deras egendomliga seder och politiska system. Themersons kom att stanna i London under återstoden av sina liv, det vill säga fram till 1988 då båda dog, Franciszka den 29 juni och Stefan den 6 september.
Stefan Themerson fick aldrig något stort genombrott som författare på engelska i England. Märkligt nog blev han ett större namn i Nederländerna och så småningom också i hemlandet Polen. På svenska finns hans korta roman ”Vov, vov eller Vem dödade Richard Wagner” utgiven på 80-talet av översättaren Görgen Antonsson på dennes dåvarande förlag Amalgam. Bokens främsta tes är vikten av att noga skilja mellan demokrati och majoritetens diktatur, ett tyvärr ständigt aktuellt ämne. Därutöver finns diverse utdrag i tidskrifter och antologier.
Themersons böcker har en alldeles egen ton. Språk, semantik och moral är hans stora ämnen och de kläs i en lättsam, ironisk prosa skolad i de franska patafysikernas krets, gärna med ett bedrägligt föreläsande tonfall. Den enda sammanslutning Stefan Themerson någonsin tillhörde var Collège de ’Pataphysique i Paris.
Med utgångspunkt från Franciszkas opostade brev och Stefans dagböcker från Frankrike har Franciszkas systerdotter och tillika under många år förvaltare av Themerson-arkivet i London (det är nu flyttat till Krakow), konstnärinnan Jasia Reichardt, satt samman en mycket vacker bok ”Unposted Letters” – utgiven på Gaberbocchus/De Harmonie. Det sistnämnda förlaget (holländskt) tog över paret Themersons utgivning i början av 1980-talet.
Med en lätt och kortfattad sammanbindande text för oss Jasia Reichardt genom Stefans dagboksanteckningar och Franciszkas såväl postade som opostade brev, från det att den polska ”armén” i Frankrike plötsligt skingrades och upphörde att existera när Tyskland förklarat Frankrike krig. Generalerna deserterade mangrant, flydde till andra länder och lämnade fotfolket kvar att klara sig bäst de kunde. Stefan började en lång vandring mot Paris, där han ansåg att borde klara sig bäst och där han hade flera vänner.
Tillfälliga jobb, hunger, fattigdom, människor han möter är dagboksämnena under denna långa vandring. Samtidigt försöker Franciszka i London med brev till vänner och släktingar, telegram till myndigheter osv. få reda på om Stefan lever och var han i så fall befinner sig. När de äntligen får kontakt (om än sporadisk) försäkrar de varandra att de har det bra och undviker att nämna ensamhet, hunger eller andra umbäranden. Men där finns en ständig oro för släkt och vänner i Polen, där gettot i Warszawa just har stängts av mot yttervärlden och nazisternas utrotning av judar har inletts.
Ett tema som också återkommer är deras ömsesidiga starka längtan efter att åter börja samarbeta konstnärligt. I Stefans dagboksanteckningar finns idéer till filmer och historier, tecknade skisser av rum och utsikter. Han börjar också försiktigtvis skriva kortare berättelser på franska.
Han lämnade Paris igen efter ett par månader och reste med tåg eller vandrade söderut mot den ”fria” zonen, där han blev kvar på ett polskt röda kors-härbärge i sydöstra Frankrike, i Voiron i närheten av Grenoble. ”Långtråkigt” är ett återkommande ord i dagböckerna, som delvis är väldigt koncisa, fem sex ord på en dag är inte ovanligt. Dessemellan längre porträttskisser, redogörelser för samtal eller reflektioner kring böcker.
Då är breven från Franciszka, både de hon postade och de hon av olika skäl inte ville eller kunde posta, så mycket mer utförliga och livliga. ”Varför är vi så generade för att visa vår ömhet?” frågar hon i ett brev hon inte postar, därför att hon vet att många kommer att läsa det på vägen.
Posten från och till England fick skickas via vänner i Portugal. Ett brev kunde ta månader att nå adressaten, om det nu alls kom fram. Hon ser hur gränser stängts och järnridåer börjat sänkas över Europa: ”Ska vi nånsin kunna bli världsmedborgare?” frågar hon sig själv och Stefan. En sista suck om denna kollapsade utopi. Hon skulle därefter inte ens kunna återvända till sitt forna hemland. Båda hade det materiellt ganska bra, men den påtvingade isoleringen var kännbar och tärande. Stefan försökte komma ut ur Frankrike och till England eller Amerika via Portugal, men hamnade i en byråkratisk labyrint och i en Catch 22-situation. Inget visum om inte biljett, för att köpa biljett: visum.
Men vartenda dagbokshäfte, varenda brevlapp tycks ha sparats och boken är en fantastisk dokumentation av två både vanliga och ovanliga exilöden i krigets Europa, den ene tvingad till passivitet, den andra fast i ett ovant, rutinmässigt arbete, båda isolerade i var sitt främmande land, utan möjligheter att umgås eller träffa vänner eller likasinnade. Boken är rik på scannade faksimil av dagbokssidor och telegram, notiser och teckningar av detta både ord- och bildbegåvade, kreativa par.
Bådas familjer i Polen dog under kriget. Endast Franciszkas systerdotter Jasia överlevde, hon som satt samman boken. Det har blivit en stor och tjock bok med mycket text och många bilder. Man kan tycka att den kunde redigerats ner, men i så fall skulle man ständigt undra vad som utelämnats och det känns betydligt mer tillfredsställande att så mycket är med. Och det har blivit en vacker bok, en bok om krig och kärlek och helt i linje med vad Stefan Themerson en gång deklarerade om Gaberbocchus Press: Vi är mer intresserade av att framställa ”best lookers” än ”best sellers”.
Någon har sagt att paret Themersons största konstverk var deras förlag, men det är en vacker och kanske välment förenkling. Många författare, särskilt franska, introducerades visserligen på engelska och många udda böcker publicerades, t ex Bertrand Russells A Good Citicen’s Alphabet eller Jean-Hugues Sainmonts Camille Renault. Men både Stefans och Franciszkas verk står stadigt var för sig och har en stark och oomtvistlig originalitet. Stefans storhet ligger i anslaget, tilltalet och i ämnesvalet, den lätta ton han använder i behandlingen av filosofiska och moraliska ämnen. Men hans verk hemsöks av ojämnhetens djävul och det riktigt stora genombrottet uteblev.
Franciszkas elegant spretiga, nonsensartade teckningar letade sig så småningom in också i ansedda internationella tidskrifter. Hennes karriär fick en oväntad vändning när Marionettteaterns Mikael Meschke hade sett hennes och Gaberbocchi version av Alfred Jarrys ”Kung Ubu” som en sorts tecknad serie, och bad henne göra dockor, kostymer och scenografi till hans uppsättning av pjäsen på 60-talet, den som blev en världssuccé. Det ledde till nya uppdrag för henne som scenograf och till ett internationellt pris. Teckningarna ”Unposted letters” – som ockå återges i boken – har ställts ut bland annat på Imperial War Museum i London.
De böcker där de samarbetat lyfter ett stycke till. Spelet mellan text och bild är genialt. Teckningarna är ibland illustrationer, som i barnboken/självbiografin ”Peddy Bottom”, ibland repliker eller komplement, men alltid självständiga verk och med en tydlig relation till texten.
2013 proklamerades i Polen (och London) som Themerson-år. Tidigare outgivna verk kom ut på engelska och de flesta av Stefans böcker är nu översatta till polska och har mötts av ett fint publikt gensvar. På senhösten var det Themerson-festival och en gata uppkallades efter Stefan Themerson i hans födelsestad Plock. Han skulle ha uppskattat sträckningen, säger Jasia Reichardt – den löper från hans barndomshem till det lokala fängelset.