(Texten publicerad tidigare, i oktober 2013)
Den amerikanske författaren James Salter har haft en intensiv och omvälvande vår och sommar. I april vid 87 års ålder publicerade Salter sin nya roman ”All That Is” – hans första roman på över trettio år. Romanen har fått stor uppmärksamhet i internationell media och har i de flesta fall mötts med översvallande positiva recensioner. Salter, som varit en mycket uppskattad författare bland andra författare och litterära konnässörer under flera decennier, har fått vänta på det breda genombrottet. Kanske är det dags nu.
”All That Is” utspelar sig framför allt i förlagsvärlden i New York och följer förläggaren Philip Bowmans liv från 40-talet till mitten av 80-talet. Romanen gestaltar ett liv som i det stora hela sammanfaller med Salters eget. Huvudpersonen är född 1925 och är enda barnet i en medelklassfamilj. Han deltar i andra världskriget, blir student vid Harvard, träffar relativt tidigt sin första fru som han sedan skiljer sig ifrån. De efterkommande decennierna kantas av komplicerade kärlekshistorier som lämnar djupa spår hos Bowman. Bowman rör sig i romanen hemtamt i kosmopolitiska miljöer i Europa och i USA och blir bekant med kända författare, konstnärer och förläggare. I romanen gestaltas den förlagsvärld som Salter själv under många år levt i och starkt påverkats av även om boken inte i första hand handlar om honom själv.
Varför dröjde All That Is så länge?
Innan ”All That Is” försökte jag skriva en helt annan roman, ett projekt som jag efterhand lade ner därför att jag inte riktigt kunde engagera mig i huvudpersonen. Jag har också fokuserat mer på novellskrivande. Huvudpersonen i ”All That Is” – Philip Bowman – är i mångt och mycket inspirerad av personer som jag mött inom förlagsvärlden under ett halvsekel, en värld som förtjänar att skrivas om. Jag har själv haft förmånen att träffa kända förläggare som Joe Fox, Robert Gay, Roger Strauss, George Plimpton och Richard Weaver – några av dem nära vänner – som alla för mig representerat en civiliserad och kultiverad värld. Min roman kretsar på ett liknande sätt kring Bowmans och hans förlagsvänners nätverk. Böcker och romaner bär civilisationen på sina ryggar och bokläsande är ett av de bästa sätten att få en större förståelse av tillvarons komplexitet. Läsandet gör oss också mer mänskliga. Och skrivandet har en särställning i människans tillvaro. Det skänker andra konstformer meningsfulla inramningar som gör att vi kan förstå och engagera oss i dem på ett djupare sätt. I denna mening är skrivkonsten den kanske viktigaste grunden för alla andra konstarter. Själva skrivandet är för mig en mycket disciplinerad och tidskrävande verksamhet. Ramen för berättelsen nedtecknar jag på ett stort papper på väggen och historien växer sedan fram utifrån mina anteckningar i flera anteckningsböcker. Orden gnids och poleras tills de känns adekvata. Att ett visst ord och en viss mening till slut hamnar i boken beror också på att de svarar mot flera sinnen, såsom hörseln och synen.
Hur ser du på den tryckta bokens och förlagsvärldens framtid?
Läsarna inser säkert att romanen präglas av en viss nostalgi. Jag skriver om en förlagsvärld som inte längre finns. I dag handlar mer eller mindre allt om pengar. Visserligen var förläggarna och författarna även tidigare kollegor in business. Förlagen hade hyror och löner att betala och författarna måste kunna överleva. Men det fanns också något annat. I vissa fall blev man nära vänner och ens relationer genomsyrades av uppfattningen att man tillsammans värnade om bokens ställning som civilisationens pelare. Oroande är nedläggningen av seriösa bokhandlare runt om i landet. I New York finns snart inga kvar. Viktiga bildningscentra och ”folkuniversitet” försvinner. Den kvalificerade litteraturkritiken har också försvagats. En kakofoni av mer eller mindre lösa tyckanden finns på nätet. Kulturen och informationsflödena förändras visserligen hela tiden och jag vet inte vad som kommer att hända med den tryckta boken i framtiden. För första gången under dess femhundraåriga historia är dess ställning hotad. Jag tror ändå att den til syvende og sidst kommer att överleva.
Omslaget visar en man (Bowman) som rör sig genom vattnet. Det finns en scen i romanen där Bowman kastar sig ut i de höga vågorna för att imponera på sin flickvän Christine som också följer med honom ut i vattnet. De hamnar efter några minuter i en livsfarlig situation och Bowman är inte säker på om de kommer att överleva och nå stranden igen. De överlever dock och för Bowman får händelsen en djup innebörd. För hans flickvän Christine blir det bara en kort dramatisk sekvens i en relation som hon nog aldrig riktigt har tagit på allvar.
Titeln ”All That Is” är medvetet mångtydig. Det kan stå för allt det som hör det mänskliga livet till – att födas, åldras, älska, att mista och att mogna som människa. Men titeln kan också stå för allt det som existerar i världen.
Har din nya roman något särskilt budskap eller något underliggande mönster?
Nej! Det finns inte heller någon brytningspunkt eller någon specifik händelse som kan öppna boken som en nyckel. ”All That Is” skildrar en mer eller mindre tydlig väv av människoöden. Den är öppen som ett liv och varje läsare kan ha sin personliga relation till dess händelser. Starka emotioner och dramatiska händelser är ofta återkommande och för att förstå deras innebörd behöver man inte gräva särskilt djupt. Romanen beskriver en människas livsresa med allt vad det innebär ifråga om ambitioner, risker och åldrande. Inget mänskligt liv – hur privilegierat det än verkar vara – undgår katastrofer som olyckor, sjukdomar, svek och brott. Denna sårbarhet är något som vi alla måste lära oss att leva med. Egentligen kan vi bara sägas vara riktigt säkra för stunden. När vi fått förmånen att uppleva den största lyckan, som att träffa den stora kärleken, infinner sig också den största sårbarheten.
Vilka författare och böcker har betytt mycket för dig genom åren?
Isaac Babel är en av de författare jag beundrar mest. Hans noveller är så intensiva och varje fras bär på ytterst laddade innebörder. Denna intensitet och täthet är mycket svår att överföra till romanens längre format. Det skulle helt enkelt bli för mycket. En roman som jag ständigt återkommer till är Karen Blixens ”Den afrikanska farmen”. Den är fulländad både språkligt och innehållsmässigt och man kan läsa den hur många gånger som helst. Blixen var en extraordinär person som i sitt liv gav uttryck för mod, förlåtelse och försoning trots alla de svårigheter som hon fick genomlida – inte minst genom hennes man Bror Blixen. Jag beundrar också sydstatsförfattare som Tennessee Williams – kanske en av USA:s främsta dramatiker – och Eudora Welty och Flannery O´Connor. De konfliktladdade miljöer som dessa sydstatsförfattare levde i bidrog till att ge deras verk en särskild lyster och dramatik. De flesta författare kan nog sägas vara avundsjuka på andra författare. Inte på personerna, men på verken som man själv gärna hade velat vara upphovsman till. Men att skriva för mig har alltid inneburit en exkludering av andra författares arbeten.
En roman som många författare avundas dig är ”A Sport and a Pastime”. Hur togs den emot när den kom ut och hur har den sedan kommit att få en kult- och klassikerstatus?
När boken kom ut på 60-talet var knappast dess primära tema – den sexuella kärleken – särskilt kontroversiellt. Men det amerikanska förlaget Doubleday var ett konservativt förlag som inte ville marknadsföra boken på något aktivt sätt. I de få annonser som ändå spreds stod det att den här boken handlar inte om baseball! Romanen föll snart i glömska och det skulle dröja flera år innan intresset kring den väcktes, säkert genom hörsägen. Att skriva om den sexuella kärleken är nog en av de svåraste saker som en romanförfattare kan ge sig på, väldigt personligt och ytterst svårt att uttrycka i ord. Samtidigt är sexualiteten en av livets centrala ”axlar”. Många har genom åren velat göra en film av romanen – det senaste året fem förslag. Jag har alltid sagt nej. Risken att det skulle bli en pornografisk film är alltför stor.
Du arbetade många år i Hollywood som manusförfattare och regissör, varför lämnade du den världen?
Efterhand fann jag att det inte var min hemstad. Jag hade ingen framgång vare sig som manusförfattare eller regissör. Den första filmen som jag var inblandad i var en krigsfilm som gjordes utifrån min roman ”The Hunters”, en roman som delvis är självbiografisk genom att den handlar om min tid som stridspilot under 50-talet. Filmen var en katastrof. Inte ens flygplanen i filmen var de rätta! Filmen hade dock det goda med sig att jag kunde försörja mig under flera år som författare. Att skriva skönlitterärt är också något som passar mig mycket bättre än att arbeta med filmmanus. I filmens värld är du hela tiden kringskuren och får kompromissa med det innehåll som du skapat. Men min roman om bergsbestigning ”Längtans branter” (”Solo faces”) utvecklades från ett filmmanus. Robert Redford som var tänkt att spela huvudrollen gillade det inte, så jag utvecklade det istället till en roman. Och snart kommer romanen med sannolikhet att filmas, vilket jag glädjer mig åt.
Blir det någon ny roman efter ”All That Is”?
Herregud, menar du allvar? Det finns dock en person i slutet av ”All That Is” Ann som Philip Bowman träffar på ålderns höst. Han blir förälskad i henne och det verkar som om han till slut har funnit sin livskamrat. Hon är en mycket intressant person vars liv jag gärna skulle vilja återkomma till. I vilken form återstår att se.
– Klicka här för att läsa också Hans-Ingvar Roths understreckare om Salter
– James Salter läser själv ur boken: