Av OLA SIGURDSON
”Introibo ad altare Dei” – ”Jag får gå in till Guds altare”. Så lyder den första repliken som yttras i James Joyces Ulysses. Det är Buck Mulligan som är i färd med sin morgonrakning och ”intonerar” – som det står i texten – första raden i den Tridentinska mässan. Citatet är också ett citat från Psaltaren 43:4, men att det rör sig om ett liturgiskt citat förstår vi just genom verbet ”intonera”. Mycket riktigt företar sig sedan Mulligan en regelrätt ritual genom att allvarsamt välsigna ”i tur och ordning tornet, den närmaste omgivningen och de nymornade bergen” för att sedan ge korstecknet åt den yrvakne Stephen Dedalus.
Ytterligare signaler på första sidan annonserar att vi rör oss i ett liturgiskt sammanhang: på Mulligans rakskål ligger en spegel och en rakkniv i kors; han har ett ”ljust tonsurlöst” hår – som om själva frånvaron av ett hårlöst parti av hjässan skulle behöva föranleda en kommentar; han håller med ett ”prästerligt tonfall” en liten predikan och även glimret från hans tandguld föranleder en association som uttrycks med ett enda ord, ”Chrysostomos”, vilket är grekiska för ”guldmun” men som också leder tankarna till den grekiske kyrkofadern Johannes Chrysostomos (347-407) som var berömd för sin vältaliga predikokonst. Vi har ännu inte lämnat första sidan av den nya svenska översättningen, och Mulligan är redan i full färd med att parodiera den kyrkliga liturgin – men Joyce är också i full färd med att introducera sin roman Ulysses genom att på detta sätt åberopa musan, och vill alltså anlägga den rätta tonen för vad som sedan skall komma.
Thomistically Drunk
Att Joyces Ulysses innehåller fragment av den katolska mässan liksom patristisk och skolastisk teologi är väl knappast förvånande, dels med tanke på Joyces egen bildningsbakgrund men dels också med tanke på att han vill skildra en dag i Dublin, den 16 juni 1904, eller med andra ord en stad och en tid där de flesta innevånares liv avtecknade sig mot en tolkningshorisont definierad just av den katolska liturgin.
Det är allmänt känt att Joyce var fundamentalt influerad av den medeltida filosofen och teologen Thomas av Aquino (c. 1225-1274), särskilt vad beträffar dennes estetik. Alltifrån den postumt publicerade tidiga romanen Stephen Hero till Finnegans Wake finns det ett ständigt återbruk av thomistiskt tankegods, så till den grad att Joyces värld i Wake kan beskrivas av honom själv som ”thomistically drunk”.
Att Joyce fundamentalt har influerats av Thomas behöver emellertid inte betyda att dessa influenser förklaras av formella studier i Thomas egna verk. Snarare handlar det nog om ett slags osmos av thomistiska tankar genom Joyces tillhörighet till en katolsk kultur där Thomas idéer influerat katekeser, predikningar, synen på ekonomi, politik, kultur och så vidare, men också genom hans bildningsgång.
I sin barndom gick han på olika skolor drivna av Jesuitorden, och även hans utbildning vid University College Dublin mellan 1898 och 1903 lär ha försett honom – åtminstone indirekt – med en viss kunskap om Thomas filosofi och teologi. UCD är ett katolskt universitet som grundades av John Henry Newman 1854. Att Joyce befann sig vid alla dessa katolska skolor och universitet betyder alltså inte att han systematiskt exponerades för Thomas egna texter här, snarare var det så att han ägnade sig åt dessa vid biblioteket Sainte-Geneviève i Paris vid hans tidiga vistelse där.
Förutom det blotta konstaterandet att en författare med Joyces bakgrund självklart är präglad av sin uppväxtmiljö, finns det en ytterligare anledning att hänvisa till hans utbildningsgång, nämligen att Joyce själv, åtminstone till att börja med, förstod sitt eget estetiska program i thomistiska termer; han talade om detta i sina tidiga verk som ”tillämpad Aquino”. Till saken hör att Thomas av Aquino själv knappast presenterade någon estetik i modern mening. Visserligen reflekterade han över såväl ars eller konst som pulchritudo eller skönhet, men förknippade inte dessa med varandra i någon större utsträckning.
Vad Joyce företar sig är alltså snarast en egen kreativ syntes av några olika drag i Thomas filosofi, vilket implicerar att han själv arbetade med att utlägga denna för sina egna syften. Även om det estetiska programmet framläggs i Joyces tidiga roman för att inte återvända som sådant i de två mest prominenta verken av hans penna, Ulysses och Finnegans Wake, finns det ändå tillräckligt mycket indicier på att intresset för Thomas höll sig så att det är relevant att tala om en viss kontinuitet.
Att Joyce var influerad av Thomas av Aquino och använde sig av den katolska liturgin i sina romaner behöver emellertid inte betyda att han därmed också omfamnade denna. Som jag redan varit inne på rör det sig i Ulysses första kapitel om en parodisk återgivning av den katolska liturgin; i själva verket handlar det om läkarstudenten Buck Mulligan, genomgående skildrad som hånfullt avståndstagande från den katolska kyrkan, som är i färd med att raka sig, en av de mest vardagliga av alla vardagliga sysslor.
Nu är knappast Mulligan ett alter ego för Joyce i Ulysses. Om det finns något sådant är kandidaterna snarare Stephen Dedalus, Leopold Bloom eller båda två – och kanske även Molly Bloom? Stephen Dedalus avståndstagande från katolska kyrkan och tron i såväl Ett porträtt som Ulysses har för det mesta tolkats som ett uttryck för Joyces eget avståndstagande och frånvaro av tro.
Terry Eagleton skriver i en diskussion av Joyce att ”det har funnits många sätt att vara religiös på Irland, och ateism är ett av de mest distingerade.” Det betyder inte att det inte finns några avvikande meningar; diskussionen av Joyces egen tro eller frånvaro av tro har stundtals varit intensiv. William T. Noon argumenterar i avhandlingen Joyce and Aquinas från 1957 för ett försiktigt närmande från Joyces sida, där han, utan att egentligen själv ta ställning, i Ulysses bekräftar religionens betydelse för människor både på en individuell och på en social nivå.
Umberto Eco, å sin sida, menar att ”Joyce överger tron men inte religiös besatthet. Närvaron av ett renlärigt förflutet återkommer ständigt i hans verk i form av en personlig mytologi och med en hädisk vrede som avslöjar dess affektiva beständighet”. Visserligen använder sig Eco av en kontrast mellan Joyce och Thomas för att föra fram sin egen tes om det öppna verket, men inte desto mindre har han en viktig poäng i sitt påstående att ”om du tar bort Guds transcendens från medeltidens symboliska värld så har du Joyces värld”. Vad som är mest intressant för oss, antar jag, är inte vad Joyce som person trodde eller inte trodde, utan vad som kommer fram i hans romaner, särskilt i Ulysses.
En gudomlig komedi
Så vad finner vi då i Ulysses, utöver dess introduktion i form av en parodisk liturgi? Som varje läsare vet är det ett myller av olika religiösa föreställningar som återfinns bland dess sidor, och det finns här ingen möjlighet att stanna inför var och en av dessa.
Jag menar att det finns åtminstone fyra sådana återkommande teman: epifani, liturgi, treenighet och komedi. Av dessa vill jag säga några ord om komedin. Med andra ord tror jag att en nyckel till att förstå Ulysses är att den är rolig. Och när jag skriver rolig så menar jag rolig på riktigt och inte akademiskt rolig, dvs. innehåller en mängd insiderskämt som ”vi som vet” kan tycka vara roligt att vi förstår.
Roligt på riktigt alltså. Noggranna läsare som Terry Eagleton och Declan Kiberd har påpekat att Ulysses skiljer sig från många andra verk inom den litterära modernismen på så sätt att romanen faktiskt är ett slags hyllande av vardagen. Enligt Eagleton är Joyce något så ovanligt som en ”avantgardekonstnär som också är en genuin demokrat”, och Kiberd beklagar att en bok vars syfte det var att hylla den vanliga människan så sällan läses av henne eller honom utan blivit ett föremål för forskning bedriven av specialister.
Men Ulysses skrevs inte för de akademiska seminarierna, utan för den vanlige läsaren, men dess rykte som ”svår litteratur” har gjort den till en akademisk angelägenhet. Titeln på Kiberds bok, Ulysses and Us: The Art of Everyday Living, avslöjar att Kiberd vill återupprätta Ulysses som en bok som faktiskt har något att säga vem som helst om just att leva i vardagen. Joyce, menar Kiberd, är i själva verket inte en romanförfattare utan en historieberättare.
Med en teologisk term som också emigrerat till litteraturvetenskapen kan vi därför tala om en transfiguration eller ”förklaring” av den 16 juni 1904 som på så sätt blir helgad för den vanliga människan, liksom dagarna i den katolska kalendern är helgade åt olika helgon.
Men hur var det nu med humorn i Ulysses? För att kunna komma åt denna måste vi först slå fast att det finns flera olika slags humor. Till att börja med kan vi konstatera att Ulysses bryter med de klassiskt-antika stilreglerna, såsom Erich Auerbach har beskrivit dem i sitt verk Mimesis. Dessa stilregler utgick från en stilåtskillnadsprincip där en hög stil skildrade upphöjda tankar och händelser, ofta i en tragisk stil, medan en låg stil behandlade det vardagliga och vanliga, gärna på ett komiskt sätt. Enligt Auerbach bryter Nya testamentet med denna stilåtskillnadsprincip, särskilt i evangelierna, vilkas tema skildrades på ett sätt som var för vardagligt och direkt skildrat för tragedin, för allvarligt för komedin, för oviktigt för historieskrivningen.
Detta innebar givetvis inte att den antika stilåtskillnadsprincipen var overksam efter Nya testamentet, men poängen här är att Ulysses är ett av de verk som på allvar fullföljer detta brott inom litteraturen just genom att skildra vardagen både på ett komiskt men samtidigt upphöjt sätt. Kännetecknande för det slags komedi som Joyce ägnar sig åt i Ulysses är en viss distans till det som skildras; på nära håll kan vissa mänskliga göromål te sig tragiska, men på längre distans blir de i stället komiska. Det betyder inte att Joyces komedi är utan sympati för de händelser han skildrar, tvärtom. Om man kan karaktärisera Ulysses som ett verk fullt av svart humor, är det ändå ett verk där det inte är svårt att finna sympati för dess protagonister.
Ett annat sätt att säga ungefär samma sak är att hävda att Ulysses är ett parodiskt, inte ett ironiskt verk, vilket bland annat innebär att de händelser och aktörer som skildras inte skildras utifrån ett cyniskt perspektiv. Den distans som Joyce intar genom Ulysses är en distans som visserligen förmår skildra inkongruensen mellan vad som är och vad som borde vara, och som därigenom kan uppnå en social kritik, men distanseringen blir inte ett ändamål i sig själv. Parodin blir alltså ett slags social kritik, men den utesluter inte en attityd av sympati även för det som parodieras.
Föremålen för parodier i Ulysses är många: förutom personskildringarna även företeelser som den katolska kyrkan, dagstidningarnas prosa, reklamvärlden, populärkulturen, publivet, kärleken, döden och så vidare. Men min slutsats blir snarast att detta inte skildrar Ulysses eller Joyces aversion mot någon av dessa företeelser. Att driva med något betyder alltså inte att helt och hållet ta avstånd ifrån det. Tvärtom handlar det om att förändra sättet vi förhåller oss till saker och ting, att förändra våra emotionella band och attityder.
I relation till Odysséen betyder detta att Ulysses parodierar dess högtidliga ton, samtidigt som Stephen, Leopold och Mollys liv tilldelas en mer än blott mundan betydelse just genom sin relation till Odysséen – påverkan sker med nödvändighet åt båda håll.
Till parodin hör förmodligen också Joyces förkärlek för ordlekar, något som skulle blomma ut i än större utsträckning i Finnegans Wake. Men även i Ulysses finner vi denna språkliga lekfullhet, till exempel i uppräkningen av helgon i kapitel tolv, där vi, insprängt bland faktiskt existerande helgon, också blir bekanta med ”S:t Anonymus och S:t Eponymus och S:t Homonymus och S:t Paronymus och S:t Synonymus”. För den ouppmärksamme läsaren, som kanske hoppar över några rader i övertygelsen om att det ändå bara följer en meningslös uppräkning av helgon, är det lätt att missa dessa.
Karaktäristiskt för ordleken är att den inte rör sig enbart på ett semantiskt plan, alltså etablerar en likhet mellan idéer, utan skapar en tvetydighet genom att en rent språklig likhet tas för en semantisk likhet. S:t Anonymus låter ganska likt ett helgon från den latinska kalendern med dess karaktäristiska, maskulina ändelse –us. Här uttrycks alltså inte det komiska med hjälp av språket, utan skapas av språket. Vi kan visserligen tänka oss att en extremt språkmedveten författare som Joyce avser att dekonstruera den binära oppositionen mellan språkets funktion att uttrycka/skapa, men jag tror samtidigt att vi måste akta oss för att göra Joyce alltför seriös och därmed glömma bort den rena glädjen i ordleken för dess egen skull. I den passage hos Joyce jag refererar till här fungerar ordleken snarast som ett verktyg för att förhöja komiken i själva uppräkningen. Där själva uppräkningen förleder oss till att tro att det finns ett inre sammanhang mellan alla de ting och personer som räknas upp accentueras det dråpliga och kanske även det oformliga i uppräkningen ytterligare genom den rent språkliga ordleken.
Det komiska hos Ulysses finns alltså på flera olika plan, från de dramatiskt-parodierande över de olika former av stil Joyce använder sig av till rena ordlekar. Det som gör Ulysses till just ett modernt komiskt verk är att dess humor är konstitutiv för själva verket och inte enbart är ett stildrag hos en del av verket. I den mån som Ulysses faktiskt försöker omfatta allting i den mänskliga tillvaron, högt som lågt, så innebär detta på sätt och vis en vision av det mänskliga i samma mån som dess klassiska förebilder, Homeros Odysséen och Dantes Den gudomliga komedin.
Kiberd skriver till sist att ”Joyce’s projekt var att återförena det heliga med det vardagliga” och detta förlänar därmed också Ulysses epitetet en ”gudomlig komedi”. Alldeles frånsett Joyces egen tro eller frånvaro av tro är Ulysses ett verk som, tvärtemot anklagelsen för ”metafysisk nihilism” som riktades mot Ulysses av ingen mindre än Ernst Robert Curtius, försöker åstadkomma just transfigurationen av det vardagliga.
Så har jag läst Joyces Ulysses, och det är i relation till denna läsning som Joyces teologiska teman blir viktiga, inte som självständiga bidrag till en teologisk kunskap utan som insatta i Joyces övergripande estetiska vision.
 
– Ulysses av Joyce har nyligen kommit ut i svensk nyöversättning av Erik Andersson
 
Litteratur
Auerbach, Erich; Mimesis: Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen. Översättning: Ulrika Wallenström. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1998.
Curtius, Ernst Robert; James Joyce und sein Ulysses. Zürich: Neuen Schweizer Rundschau, 1929.
Eagleton, Terry; The English Novel: An Introduction. Malden, Mass./Oxford: Blackwells, 2005.
Eco, Umberto; The Middle Ages of James Joyce: The Aesthetics of Chaosmos. Översättning: Ellen Esrock. London: Hutchinson Radius, 1989.
Joyce, James; Finnegans Wake. London/Boston: Faber and Faber, 1989.
Joyce, James; Ulysses. Översättning av Erik Andersson. Stockholm: Albert Bonniers förlag 2012.
Kiberd, Declan; Ulysses and Us: The Art of Everyday Living. London: Faber and Faber, 2009.
Noon, William T.; Joyce and Aquinas. New Haven/London: Yale University Press/Oxford University Press, 1957.