Det slår mig: nån kanske tycker att jag skriver för litet om litteratur? Idag ska det handla både om litteratur och om liv.
Jag åt lunch med en ny bekant, hon är judisk, hon kom till Sverige som tonåring, hon har klarat sig alldeles utmärkt i sitt nya hemland och jag frågade henne hur hon uppfattar sin identitet. ”Jag är kosmopolit,” sa hon. ”Att jag lyckats här gör att jag tänker mig att jag väl i princip skulle kunna lyckas var som helst.”
Jag blev mäkta imponerad men samtidigt tagen av hur olika vi är: för mig har det alltid förefallit självklart att man stannar där det går bra för en, hon däremot såg framgång som en sporre att söka sig vidare.
När jag kom hem började jag läsa novellsamlingen Främmande jord av Jhumpa Lahiri, en yngre författare av bengaliskt ursprung men uppvuxen i USA. Eller rättare sagt, jag tänkte läsa men jag fastnade för mottot: ”Lika litet som potatisen kan människan växa och frodas om hon under alltför många generationer i rad sätts och sätts om i samma utarmade jord. Mina barn har andra födelseorter än jag och om jag får råda över deras framtid kommer de att sticka ner sina rötter i främmande jord.”
Orden är den amerikanske artonhundratalsförfattaren Nathaniel Hawthornes och de drabbade mig. Jag har ju alltid velat rota mig, jag har alltid talat om att jag har son och barnbarn för långt borta. Även om det knappast var någon i Hawthornes familj som flyttade tillnärmelsevis så långt bort som min son – eller som Lahiris indiska invandrare – tvingade han – också han – mig till ett perspektivbyte.
Dagen därpå var jag på högskolan i Bodö och hörde ett föredrag av den svensk-norska bildkonstnären Kajsa Också hon hade ett citat jag fastnade för, nämligen ”Det gäller att hålla jublets kategorier vid liv.” Hon sa att det var Göran Tunström som sagt det men att han låtit förstå att han i sin tur citerade någon annan, vem hade hon glömt.
Jag tänkte på att det lät som Göran Tunström. Men faktum är att det också lät som Kajsa Zetterquist. Jag skulle önska att det också lät som mig men det befarar jag att det inte gör.
Och till slut: I går stötte jag ihop med Peter Englund på kafé Cappuccino i Uppsala. Eller rättare sagt: vi stötte ihop två gånger, en gång vid kafédisken, andra gången i toalettdörren. Från toaletten kom han ut med ett spädbarn som han bytt blöjor på. Jag tänkte på att Gustaf III knappast hade kunnat föreställa sig en ständig sekreterare som byter blöjor på ett spädbarn.
Jag tänkte på att vi här verkligen hade ett historiskt framsteg, något som åtminstone kunde bidra till att hålla jublets kategorier vid liv.