”Jag förstår”

Foto: Kjell Weckström

Foto: Kjell Weckström

I all hast om det som varit det stora samtalsämnet: Nog är vi tacksamma för att svininfluensan inte bara inte längre verkar så livshotande utan numera också bytt namn till Den nya influensan? Narcissistisk som jag är hann jag redan tänka på att svininfluensa är ett namn som inte skulle klä ens nekrolog.

Men alltså: För ett litet tag sen skrev jag om romanen Netherland som berörde mig mer som en roman om ett mor och barn-förhållande än som en roman om sviterna av 9/11. En annan roman på samma tema är ju Don de Lillos Falling Man som jag personligen aldrig blev på djupet berörd av även om jag blev imponerad av hantverket.

Men det var genom en recension av Falling Man som jag stötte på Kevin Michael Cosgrove, och honom blev jag däremot ordentligt berörd av. Söker man på hans namn på Google hittar man minnesord: det framgår att han var en snäll familjefar som kunde låta sina barn äta efterrätten först, att han gärna hjälpte sina grannar med snöskottningen och ofta bar tunga paket åt gamla damer. Vidare får man veta att han var född 1955, att han var en av direktörerna vid det amerikanska företaget Aon och att han morgonen den 11 september 2001 befann sig på sitt tjänsterum på hundrafemte våningen i World Trade Center varifrån han ringde ett samtal till det allmänna nödnumret.

Det här samtalet hittar man också på nätet, det är ungefär fem minuter långt och det är – ja, hur det är vill jag nu försöka beskriva. På ett plan är det märkvärdigt vardagligt: det är som om Cosgrove beställt en taxi som låter vänta på sig. Han upprepar sitt telefonnummer några gånger, han stavar sitt namn, han låter otålig, otrevlig, helt enkelt. Kvinnorösten i växeln är lugn, som servicepersonal lärt sig att vara lugn med besvärliga kunder: ”Jag förstår,”säger den, den försäkrar honom att man är på väg till honom, den säger att man har hur mycket eldsläckningsapparatur som helst i tornen. Så småningom blir Cosgroves desperation tydligare. Man hör att han har svårt att andas, han talar om röken, han säger att han inget kan se. Kvinnorösten börjar indirekt medge att läget inte är under kontroll – ”Vi kan inte göra mer än vad vi nu gör.” säger hon – men hon förmanar honom att vara lugn, att andas lugnt för att spara på syret. Cosgrove far ut mot henne och säger: ”Det är lätt för er att säga som sitter där i en luftkonditionerad byggnad.” Han säger att de är fler däruppe: ”Vi är unga män. Vi är inte redo att dö.” Kvinnorösten upprepar sitt ”Jag förstår.” Så rasar tornet och man hör Cosgroves sista ord: ””Oh, God!”.

På nätet har bandet av allt att döma redan fått karaktären av ren underhållning: på YouTube bedömdes det med stjärnor – fem stycken – och på sajten BulletinBoard Forum presenterades det inramat av lättklädda unga damer. De lättklädda unga damerna är på sitt vis signifikativa: när man lyssnar ligger det nära till hands att känna samma sorts voyeuristiska skam som om man tittar på pornografi.

Men: Det är framför allt två av de här replikerna jag inte kan glömma. Den ena är kvinnoröstens upprepade ”Jag förstår”. Det är ju nämligen uppenbart att hon inte förstår, att hon omöjligt kan förstå, att ingen som inte är – var – där kan förstå. Det är just detta som den andra replik jag inte kan glömma handlar om,nämligen Cosgroves: ”Det är lätt för er att säga som sitter där i en luftkonditionerad byggnad”. När man själv sitter där och hör de två rösterna – om inte i ett luftkonditionerat rum så dock i ett rum där man kan andas fritt – slår det en att Cosgroves bestående betydelse inte blir snöskottningen, paketbärandet eller ens att han var så hygglig mot sina barn utan vad han lär oss om gränserna för empati.

Förresten: det amerikanska nödnummer som Cosgrove – och otaliga andra ringde – var 911. 9/11, den elfte september.

Kommentera: