Den obehagskänslan som rubriken ”En urcool kulturtant” på Georg Cederskogs intervju av Patti Smith i DN den 4 juli vållade, vägrade att ge med sig under dagen.
”Tant”? ”Kulturtant”? Rubriken innehåller ett oxymoron, eller i det här fallet, två motsatspar, ett som antyder Patti Smith som ett fenomen – gammal kvinna, det vill säga sextiotre år, och ändå aktiv kompositör och rockartist, och det andra, ”cool” som motsats till kultur som konservativt begrepp.
Som av en slump förekommer kulturtanten även i Jessika Gedins artikel om bildning i GP samma dag. Medan Gedin tycks mena den där kvinnliga medelålders läraren eller bibliotekarien som håller den svenska teatern under armarna, ger Cederskogs användning av kulturtantsbegreppet upphov till andra associationer.
I Svenska akademins ordlista (1979 års upplaga) kombineras ”tant” med suffixerna -aktig, -aktighet och -moral. Den ”tanten” översätts svårligen till andra språk.
Det hindrade dock inte Monty Python från att gestalta henne som medelålders, förnumstig, fördomsfull, fysiskt motbjudande, högljudd, talträngd, i städrock , med papiljotter och ständigt svängande handväskan som tillhygge. Det groteska i den arketypiska figuren framträdde extra tydligt när hon spelades av en man.
Patti Smith representerar den kvinnliga rockikonen som fortsätter att verka. Hon ifrågasätter, skriver och sjunger med en frenesi som varken avtagit i tempo eller kraft. Åldern lyser igenom i ögonen och käkpartiet. Papiljotter har hon aldrig tyckts bruka, inte heller handväska, däremot kläder som signalerar ett estetiskt och konstnärligt fritänkande, en stil hon har gemensamt med fyrtio år yngre kvinnor.
Hon har verkat i en miljö med manliga rockartister som medmusiker och förebilder, plockat russinen ur den kakan och försökt att överleva utan att väja för de erfarenheterna och motståndet som hennes könstillhörighet har bjudit. (Jo, förebilderna är som vanligt manliga. Se Lisbeth Larssons artikel Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män i DN.)
Jag värjer mig mot idén på ”tanten”. Jag har sökt och funnit de några år äldre kvinnliga förebilderna som framhåller kritiken, nyfikenheten, bildningen, ifrågasättandet och intresset för attityder och idéer som ligger ”i tiden”. Dottern och jag tilltalas av samma mode och jag intar kaffet på kaféer där jag tyvärr brukar vara äldst. Jag gymmar och springer och kroppens styrka genererar självförtroende.
Georg Cedergren må ha menat väl men rubrikens övertoner antyder en annan tonalitet. Artikelförfattaren får vänja sig vid att en ny generation kvinnor är i antågande – de äldre – med bibehållen attityd och rockstuk.