Gatstenar (Bild: pxhere)

Om den franske poeten Jacques Dupin

Med utgångspunkt i Discorde, en 2017 utkommen samlingsvolym med dikter och andra texter, presenterar här Erik Bergqvist den franske poeten Jacques Dupin (1927 – 2012), tillsammans med bla. Bonnefoy och Jaccottet en av fransk poesis stora namn

_______

1

Ett av de första numren jag köpte av Le Magazine Littéraire, för att sakta stava mig igenom, hade som tema ny fransk poesi. Idel okända namn och referenser, bara glimtvis förståelse av utpekade tendenser, men också en positivt laddad svindel inför allt som potentiellt återstod att möta. Jag tydde mig likväl till några sidor som lyfte fram, som en sorts fond, quelques figures majeures: fyra ganska åldriga herrar som var och en på sitt vis, av och till under minst fyrtio år, varit särskilt inflytelserika och i alla händelser räknades till de stora. Yves Bonnefoy och Philippe Jaccottet kände jag till och hade läst, de fanns på svenska. André du Bouchet skulle jag lära mig uppskatta långt senare. Men särskilt drogs jag till en viss Jacques Dupin och vad som sades om hans utgångspunkter och anspråk.

Dupin kom från Ardèche – det lät svårt och liksom rivigt, som något obsolet vapen. Artikeln antydde att Dupin tycktes ha utvunnit sina dikters ”mineraliska karaktär” i barndomens landskap. Ardèche ligger i södra Frankrike, en bit norr om Nîmes och Avignon; mellan Loire och Rhône, och där finns både berömda paleolitiska grottmålningar och dramatiska raviner. Ett kärvt men rikt landskap, kunde man säga, med spår av de tidigaste europeiska kulturerna och samtidigt beläget i en halvglömd, inte alldeles tillgänglig ficka.

Dupin grundade 1966 tillsammans med Bonnefoy, du Bouchet och Paul Celan den legendariska tidskriften L’Éphemère – det bidrog till mitt intresse, och ännu mer att han sades vara en sorts arvtagare till René Char. Därmed också sagt att det inte var någon lätt poet att bli intresserad av.

Men det är märkligt med vissa attraktioner (det gäller även till människor): motståndet man konfronteras med tycks klart och tydligt meddela att det här kan du inte komma inpå; du är inte tillräckligt mogen eller klyftig eller desperat (eller kanske alltför desperat): Ge upp, vänd annorstädes.

Ändå kan man inte släppa taget: man har fått syn på något som man vet är av vikt och som finns just här, ingen annanstans. Man får vänta ut – vad man nu väntar ut, tingens ordning, ens egen förmåga. Och ibland öppnar sig järndörren, efter tio år kanske, en avgörande centimeter.

2

Dupin var inte Char, upptäckte jag till att börja med, även om den förbindelsen med rätta ofta påtalas – Dupins tidiga poesi har många likheter med Chars: rik och intrikat vokabulär, ett hårt vridet, med sinnesförnimmelser packat bildspråk (med spårämnen av surrealism, men nästan helt renons på lekfullhet), och framförallt något i tilltalet: obevekligt, på något sätt urtida eller försokratiskt: nära elementen.

Men där fanns också något annat, en personlig kamp som låg längre fram i diktrummet, en mer sönderbruten diktion, och en svärta som var så förtätad att den nästan gjorde ont att se in i.

Dupins pappa var chef för en statlig psykiatrisk klinik i Ardèches lilla departementshuvudstad Privas (Frankrikes minsta, knappt nio tusen invånare): här växte enda barnet Jacques, född 1927, upp, på klinikens område; bokstavligt talat bland svårt sinnesförvirrade, själsligt skadade och ofta språklösa människor. Något bör väl denna ovanliga omständighet ha påverkat den blivande poeten. Den andra stora omständigheten var förstås kriget, inte minst dess slutskede i Paris, dit familjen Dupin flyttat 1944. Man får i intervjuer och kommentarer intrycket av att åren 1944-45 på något sätt formar basen för såväl författaren och kritikern som människan Jacques Dupin: desillusionerad men omutlig.

3

Efter studenten läste Dupin juridik och började samtidigt skriva poesi, men han intresserade sig minst lika mycket för konst. (Det tål att upprepas att franska poeter på ett helt annat sätt än exempelvis svenska odlar förbindelser med målare och skulptörer). Mot slutet av 1940-talet lärde Dupin känna Char och genom dennes kontakter började han publicera texter om konst i olika tidskrifter. Faktum är att Jacques Dupin i Frankrike och ännu mer utanför hemlandet nog är mest bekant i konstkretsar. Från 1952 satt han i redaktionen för Cahiers d’art och från 1956 och flera decennier framåt var han i omgångar huvudredaktör för Galleri Maeghts inflytelserika publikationer (från 1981 Galleri Lelong). Till vänkretsen hörde Giacometti, Miró, Francis Bacon, Chagall, Kandinsky. Vid sidan av ett otal katalogtexter för utställningar skrev Dupin ett dussin konstnärsmonografier, dessutom den mest erkända biografin om Juan Miró. Efter Mirós död 1983 utsågs Dupin av konstnärens familj till exklusiv äkthetsbedömare av Mirós verk.

4

Jacques Dupin debuterade som poet 1950 med Cendrier du voyage. Char stod för ett kort men omisskännligt charskt förord. Det är ingen försagd premiär direkt, annat än till omfånget (blott 16 dikter, de flesta i prosablock): stark, envis men med ett trots riktat mot, anar man, litterära föregångare och allsköns idealister, som i dag kan kännas lite krampaktigt. Men man ser redan här ett slags ”negativ” hållning och en oräddhet att blicka rakt in varats invecklade och grymma låsanordning, som Dupin sedan aldrig skall överge.

Dupin hittar snart ett mer självständigt och långt effektivare idiom, mer eller mindre besläktat i diktsamlingar från och med mitten av 50-talet och fram till de sista böckerna i början av vårt millenium: pregnant, hela tiden strävande mot den avsmalnade men desto hetare lågan, objektivt, vasst. Kärlek och erotik är ständigt närvarande motiv, men därmed också hatet, repellerandet, utplåningen. Det är annars svårt att ringa in specifika ämnen, snarast är dikterna diagram över existentiella villkor och uppfordringar att hantera dessa.

Dupin har sagt, med en formulering som kan föra tanken till Michaux, att han eftersträvat en skrift utan ord, gesten före gestens tecken. Han har också talat om dikten som ett slags födelse, l’état natife du poèmes, en uppkomst utan minne, ett språkligt utlopp som inte känner av det som föregår. Dikten är så att säga det första.

Sådana anspråk som, hur praktiskt otänkbara de än är, ändå bör förstås som poetens navigationspunkter eller ansatser, reducerar förstås diktens spelrum; strängheten blir närapå övermänsklig. Hos Dupin får läsaren intrycket att det rör sig om en oerhört tunn remsa eller ett ytterst kort, ömtåligt och samtidigt tålamodskrävande ögonblick: precis den sekund eller plats där ”blixten får stenen att gro”, som det heter i en dikt.

5

Den strimma av möjligt språk som är Dupins medium är, har jag tyckt mig utläsa, underkastad ett slags spegeldynamik, befinner sig i trycket från motsatser. Eller man kunde tala om i dikterna aktiverade aggregat där en storhet (eller ett fenomen, en idé, en händelse) sväljs eller öppnar mot sin motsats. Dikterna framträder eller ska vi säga antänds plötsligt liksom intill en avgrund, nära det absoluta, av vilket slag det vara månde: den massiva närvaron av värld eller den totala tomheten: ord som krater, svindel, stup är återkommande hos Dupin.

Det är inget monotont svartvitt mönster läsaren ställs inför, snarare serier av komplement – som ändå står i en våldsam kontrast till varandra. I detta tryck förblir bristen eller oförmågan ett centralt motiv. Dikten är jordisk, den snubblar, hostar, slinter och kastar sig mellan metallisk kyla och förgörande låga. Här möter vi en helt annan intensitet än hos till exempel generationspoeten Bonnefoy, vars dikter har ett inte mindre komplext kraftspel men en mer klassisk och om man så vill mer försonande lyster.

Man kan med Dupins tysta urladdningar framför sig komma att tänka på Herakleitos (eller för den delen Nietzsches) föreställning om att allt som finns uppkommer genom sin motsats. Bara elden ligger utanför tingens oavlåtliga förändring och omvandling – kanske är elden (eller tänk dikten) omvandlingen i sig.

6

"Extrahera kroppen
från dess slagg ur den
brända jorden, den
skrivna jorden
Solståndsdråp
häftig utbredning av blommor
otydbara
före och efter"

Dessa strofer är tolkade från Discorde (Red: Jean Frémon, Nicolas Pesquès, Dominique Viart, 239 s. P.O.L), en 2017 utgiven samlingsvolym av litet ovanligt slag. Frånsett debutboken Cendrier du voyage, som här återfinns i sin helhet, består Discorde av material som ligger utanför de hallstämplade samlingarna: dikter i versioner som tryckts i tidskrifter eller exklusiva bibliofilutgåvor, men även aldrig förut publicerad poesi från exempelvis brev.

Discorde är en passande titel (som Dupin själv använde på en liten bok från 2011). Den betyder oenighet, osämja, tvedräkt. Ändå är innehållet, trots att det spänner över sextio år, på något vis samstämt. Vi får åtminstone – vilket är redaktörernas poäng – genom denna mosaik, där rader och till och med strofer kan dyka upp flera gånger, i nya konstellationer, en minst lika sann bild av Dupins författarskap som genom de mer bekanta böckerna. En bild, dock, med större emfas på arbetets mellanskikt, processer och påfarter.

7

Den som möter Dupin, genom en enskild dikt eller med slumpvisa nedslag i författarskapet, noterar snabbt det ihärdiga ordförrådet: fente (spricka, klyfta, rämna), faille (förkastning, svaghet, brist), effritement (förvittring), encoche; incision (skåra, snitt), cessation, (avbrott, störning), arrachement (bortslitande), écaille (fjäll, skal), éclat; débris (skärva, skärvor), convulsion, fracture, blessure … Samt verb i samma betydelsesfär: hugga, skära, fräta, skingra osv. Det betecknar förstås på ett plan en värld där allt är förgängligt och där grunden är en sorts raseri. Människan kan inte träda ur den verkligheten, bara bemöta den.

8

"ett spinkigt skratt, ohyggligt, systerligt
sliter sönder pappersväggen
skrivhäftet fylls och töms
långsammare än dalgången
med får, genomblöta av ovädret
mina steg söker i exkrementet
en uppväckt dröms fränhet"

9

Det är avgörande för dikternas räckvidd, att alla dessa bristningar, avbrott och angrepp inte enbart betecknar sönderfall och förkrosselse utan också öppning, omvandling, helt enkelt livstecken. I Dupins diktvärld är tingen såväl som orden apterade med dubbla lojaliteter: till såväl det alstrande som till det tärande, till linjen och slaget, sanningen och maskerandet. Vallmon ligger på samma frekvens som varbildningen.

Ur denna dupinska dualism (snarare än dialektik), Une forge d’étranges douceurs, en smedja av underliga mildheter, en utblick vari ”gallret korrigerar siktdjupet”, strömmar inte sällan paradoxernas syrerika luft: ”Dina läppar mot mina, din död är en lätt sak, en sak främmande för döden.”,

L’événement dévance les présages”, lyder en annan typisk rad: händelsen föregår förutsägelsen. Att dikta – eller helt enkelt att leva – är att vara le captif de ce coeur absent: (detta) det frånvarande hjärtats fånge.

10

Några kronologiskt kopplade iakttagelser. 1960-talets diktböcker ter sig påfallande jämna i kvalitet, formellt tveklösa, oerhört täta och samtidigt syrerika. Kanske också något mer tillgängliga – men det kan vara för att jag läst en del av denna poesi också på engelska och därför begripit mer. Med 1970-talet, ungefär, försvinner nästan all kommatering (förutom i prosadikter), och Dupin utnyttjar på ett mer elaborerat vis tomrummet och kanske ännu mer ordens egen massa och inbördes dynamik för att skapa inbromsning, lapsusar, accelerering.

De senare böckerna har en ibland rakare, mindre dunkel diktion, stundom med mer personliga och till och med självbiografiska element, men där finns också hermetiska och typografiskt vassa små kluster, snarast en sorts snabba giftspindlar av ord, eller fragmes, som Dupin vid något tillfälle kallade dikterna. En kritiker, Jean-Christophe Bailly, har talat om une logique d’éclats, en splittrets logik. Samtidigt finns överallt scener som, även om de talar om upplösning, själva står fram i relativt lugn, gärna med metapoetisk stomme:

"i misärens sydliga
vind
snavar jag på en gatsten
tar isär ett värdelöst ord
ord av konstlad, omöjlig
nullitet
från vilken jag väntar mig allt"

Här och var förekommer passager där poeten verkar ha förhandlat fram en sorts respit från såväl frågan om diktens omöjlighet/predikament som världens katatoni och sönderfall. Och låter minnet (eller fantasin) i djupaste enkelhet ta till orda:

"Filette hette min ko
jag var tolv år
jag mjölkade henne i Thiérache,
Groise, nära Cateau
under äppelträden genom tjockt gräs
en enorm idisslerska
tecknad svart och vit
som en klänning av Matisse"

11

Dupins sista år förmörkades av sjukdom: från 2010 var han drabbad av tilltagande förlamning, och efter en ryggoperation 2011 kunde han inte längre använda benen. Discorde avslutas med femton texter, de flesta elegiskt memoariska, skrivna på uppdrag av psykoanalytikern och vännen Francis Cohen, enligt en överenskommen princip. Det blev det sista Dupin skrev. Han dog den 27 oktober 2012.

______________

  • Klicka här för att läsa Robert Azar om Bonnefoys Le Digamma

  • Klicka här för att läsa Robert Azar om Bonnefoys Poésie et photographie

  • Dupin själv om sin poesi:
  • Dupin läser dikten Gravir

  • Erik Bergqvist

    Poet, kritiker och översättare. Sångare och låtskrivare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    2 kommentarer

    1. Tommy Andersson says:

      Tack för en fantastiskt intressant introduktion – med osviklig känsla för det poetiska – av ett författarskap som tycks vara ett som man borde lära känna så fort som möjligt, för att kunna bära det med sig största möjliga del av livet.

      Det är en alltigenom givande text, men jag fastnade särskilt för Dupins kontakter med företrädare för andra konstarter, särskilt skulptörer, och det frenetiska i hans egna dikter. Alla de begrepp som har en koppling till hugg, brott och skärvor kan ju läsas som ett mejslande med språket och tillvaron, men är det dessutom så att Dupin själv också försökt sig på att arbeta som skulptör eller bildkonstnär? De täta kontakterna mellan vissa franska författare och andra konstutövare är ju spännande både på det sättet att konstnärer på olika områden möter varandra, men också därför att fler konstnärliga områden ibland möts i en och samma person, som t.ex. Strinberg för att nämna ett givet svenskt exempel.

    2. Erik B says:

      Tack för din kommentar, gjorde mig mycket glad. En oväntad men alldeles relevant undran – dock känner jag inte till om Dupin själv sysslade med ex skulptur.

    Kommentera: