Jacques Delors ställde inte upp i det franska presidentvalet 1995, trots att opinionsmätningarna framställde honom som en tämligen säker efterträdare till François Mitterrand. Men Delors ville inte ge sig in i en valkampanj mot Jacques Chirac och Edouard Balladur. Han såg sin höga popularitet som uttryck för ett ”utlandstillägg” efter tio år utanför fransk inrikespolitik, som ordförande i EU-kommissionen i Bryssel.
Till baktankarna hörde också att han inte ville stå i vägen för sin dotter, Martine Aubray, som gjorde karriär i det franska socialistpartiet. Han ville inte heller omges av det protokollära dekorum som följer med ämbetet som president i franska femte republiken. En position som mäktig folkvald monark som skräddarsyddes åt general Charles de Gaulle (1958).
Jacques Delors distanserade hållning gör honom till en ovanlig personlighet och journalisten Cécile Amar tränger bakom fasaden i en samtalsbok med titeln L’Homme qui ne voulait pas être roi (”Mannen som inte ville vara kung”). Den har tillkommit på initiativ av Martine Aubray, som också sett till att Cécile Amar fått fri tillgång till Delors arkiv. Med det som grund har hon fört en lång rad samtal med Jacques Delors som idag är över 90 år och som drabbad av artros sällan lämnar lägenheten i Quartier Latin i Paris. Uppenbarligen känner han sig isolerad, övergiven och ofta bitter över att bli nonchalerad av sina gamla franska partivänner, inklusive den dåvarande presidenten François Hollande, som gärna presenterade sig som en gammal elev till Delors. Han är likaså besviken över hur arvet efter hans historiska insatser i EU förskingras. Under de tio åren som ordförande i EU-kommissionen spelade Delors en avgörande roll bakom de stora framgångarna som förverkligandet av den gemensamma inre marknaden och tillkomsten av den gemensamma valutan.
Framgångar som också innehöll smärtsamma bakslag och tillkortakommanden. Delors är den förste att erkänna att hans verk var ofullbordat när han lämnade Bryssel 1995. Men som ”kämpande pessimist” skapade han då en mycket kvalificerad organisation för opinionsbildning (Notre Europe). Till skillnad från många andra före detta eurokrater försökte han aldrig slå mynt av sina erfarenheter och kontakter. Delors spyr sitt förakt över alla dem som söker sig till diverse konsultuppdrag i banker och storföretag. Utan namns nämnande framställer han efterträdaren José Manuel Barroso som ett osedvanligt omdömeslöst exempel på sådan girighet, med övergången till Goldman Sachs. En finansinstitution med betydande ansvar för den grekiska krisen.
Samtalet med Jacques Delors ger en kort beskrivning av hans franska karriärväg, men tyngdpunkten handlar om Europa. Till det mest utmärkande hör att han i grunden är en autodidakt som arbetat sig upp på egen hand utan att ha passerat de franska elitskolorna. Han har istället gått vägen från banktjänsteman, statstjänsteman och fackföreningsman in i politiken. Ideologiskt står han för ett slags nordiskt inspirerad socialdemokratiskt ideal som i Frankrike är mycket ovanligt.
I Frankrike framstår han som en pragmatisk mittenpolitiker, som började sin politiska karriär hos Jacques Chaban-Delmas, en gaullist från Bordeaux som ville införa en nordisk samförståndspolitik i Frankrike. Samtidigt är han en praktiserande, troende katolik av det slag som idag företräds av påve Franciskus. President Mitterrand sade ibland om Delors att han spred kring sig en doft av sakristia. Som fackföreningsman har han rötterna i den katolskt inspirerade franska landsorganisationen CFDT.
Sammantaget har dessa olika samband lett till att Delors ständigt betonat behovet av social dialog och social sammanhållning. Ett tema som i tider av växande klyftor fått förnyad aktualitet.
Framgångarna i EU förklarar Delors med att han utgick ifrån tre stödjepunkter: ett bra team, ett mobiliserande projekt och en genomtänkt metod. Till det kommer att han hade ett starkt understöd från några tongivande politiker, som Helmut Kohl, François Mitterrand och Felipe Gonzalez. Bakom dem fanns ett nätverk av nära medarbetare som verkade i den gemensamma färdriktningen.
Avgörande i Delors arbetsmetod var inte bara att i detalj behärska de dagsaktuella frågorna utan dessutom att tänka långsiktigt framåt. I EU-kommissionen inrättade han en egen liten enhet för framtidsstudier, som framför allt skulle ge honom inspel om vad som väntade runt hörnet. Med denna långsiktiga framförhållning förberedde Delors och hans medarbetare förslag som han hade på hyllan i väntan på rätt tillfälle att presentera dem. Han låg ofta ett år före alla andra och exempelvis de delar i Maastricht-fördraget som handlar om EMU hade han tänkt igenom långt i förväg. Icke desto mindre mötte han ibland starkt motstånd och EMU, så som den till slut utformades, betraktar han som en mycket stor besvikelse. Det gjorde han klart redan i Maastricht.
Med sitt krav på långsiktighet ser Jacques Delors sig själv som en gammaldags politiker, som kritiserar hur konsumtionssamhällets ”fast food” även invaderat samhällsdiskussionen. Även politikens produkter produceras snabbt, konsumeras snabbt och glöms bort lika fort.
I detta sammanhang skymtar även en kritik av Frankrikes nye president Emmanuel Macron som Delors förknippar med en tidens tendens att enbart mäta framgång i pengar. En attityd som gjort Delors besviken, trots att Macron och Delors ytligt sett borde ha flera starka sammanfallande åsikter.