Av RUTH LÖTMARKER
Vilken lycka att skriva om en person som var så intelligent, kreativ, förtrogen med sin samtids alla vetenskaper, fri som människa och ständigt förälskad. Så inleder den franske skribenten Jacques Attali sin biografi om Denis Diderot som föddes för trehundra år sedan i den lilla staden Langres. Den ger en historisk, politisk och litterär skildring av franskt och europeiskt 1700-tal från och med Ludvig XIV:s död 1715 fram till franska revolutionen, vilken Diderot inte fick uppleva, då han dog 1784, men som hans verksamhet inte minst genom ledningen av arbetet på den stora Encyklopedin bidrog till.
Diderot kunde ha blivit knivsmed om han gått i sin faders fotspår men denne hade bestämt att sonen skulle bli en kyrkans man och helst verka i Langres domprostförsamling. Han fick därför utbildning, i stadens jesuitskola, vid läroverk i Paris och slutligen vid Sorbonneuniversitetet. Under tiden kände han sin religiösa tro svikta och mot faderns vilja beslöt han att stanna i Paris och klara sin egen försörjning.
Han drog sig fram på ströjobb som informator och som översättare. Han hade insett nyttan av att lära sig engelska. Till slut var han beredd att ge upp och söka inträde till prästseminariet men blev blixtkär i tvätterskan Anne Toinette och friade. Äktenskapet blev olyckligt för båda parter.
Tanken på ett vetenskapligt uppslagsverk för en bildad publik väcktes i England men kom att förverkligas i Frankrike, trots att den politiska situationen inte var gynnsam för ett verk som ville ge information och upplysning. Attali beskriver den absoluta monarkin som ett skräckvälde. Polisen hade sina spioner, en artikel, något som yttrats på ett kafé och som kunde anses religiöst eller moraliskt stötande kunde leda till fängelse, galärerna eller till döden. Den parisiske boktryckaren och förläggaren Le Breton hade dock insett vikten av ett sådant projekt. Det var i detta sammanhang som Diderots namn blev aktuellt. Hans uppgift blev att värva artikelförfattare, att dirigera arbetet och granska alla bidrag. Ämnet matematik anförtroddes åt den redan välkände matematikern d’Alembert.
Bland artikelförfattarna förekom idel kända namn, många medverkade anonymt. Antalet uppslagsord i det färdiga verket var långt över 60.000. Den första volymen av encyklopedin kom från trycket 1751. Projektet väckte stort intresse hos subskribenterna men misstro hos makthavarna. Det fortsatta arbetet kantades av incidenter. På grund av uttalad ateism fick Diderot pröva på några månaders fängelsevistelse. Artikeln ”Genève” i det sjunde bandet, vilken tillskrev staden ”demokratins alla fördelar och inga av dess nackdelar”, resulterade i att de publicerade volymerna fördes upp på index. Arbetet fick därefter fortsätta i största hemlighet ock kunde avslutas först 1766 efter år av arbete som inneburit stora personliga och ekonomiska risker. Officiellt lät förläggaren meddela att tryckningen skett i Schweiz.. Censuren lät sig inte luras men kunde inte heller ingripa.
Trots sin arbetsbörda skrev Diderot romaner som han visste inte skulle publiceras under hans livstid men som har fascinerat senare tiders läsare. Han hade även träffat sitt livs stora kärlek, Sophie Volland, och excellerade i en för honom ny genre. Han skrev litteraturhistoriens vackraste kärleksbrev, vilka sparades och blev publicerade.
Encyklopedin var färdig men Diderot hade svårt att slå sig till ro. Plötsligt var han beredd att göra en lång resa, till Sankt-Petersburg. Han hade en stående inbjudan från Katarina II, som intresserade sig för allt franskt. Han hyste en vag förhoppning om att hon skulle finansiera ett omtryck av encyklopedin. Han anlände till Katarinas hov i oktober 1773, där han levde sig in i rollen som det kejserliga majestätets rådgivare. Hennes frågor under deras enskilda samtal rörde allt från en monarkis institutioner till utformandet av ett utbildningssystem för unga flickor. Kejsarinnan var dock i första hand pragmatiker. Hon hade inte för avsikt att låta de nya idéerna få spridning i hennes land. Diderots innersta förhoppning kom på skam.
Den 10 maj 1774 dör Ludvig XV och hans sonson efterträder honom som Ludvig XVI. En av Diderots sista texter blev ”Discours d’un philosophe à un roi”, där han varnar för folkets vrede och uppmanar regenten att lyssna på filosoferna. Fortfarande förutsåg ingen den revolution som skulle komma och vars excesser Diderot inte skulle ha tolererat.
– En intervju med Attali från France Culture: