Världen ska inte betraktas, man ska lyssna till dess musik.
Det är den tes som författaren, ekonomen och musikälskaren Jacques Attali framför i sin helt reviderade nyutgåva från 2001 av boken ”Bruits” (Ljud/Oljud; 284 s., Fayard). Det är en bred skildring av musikens betydelse århundradena igenom. Musik och samhälle förändras båda men det är musiken som går före och visar i vilken riktning förändringen går.
I tidernas begynnelse levde alla i fruktan för våld och rivalitet. Musiken framträdde som en motkraft. Den födde drömmar om harmoni och ordning.
Furstar och kyrkan insåg vikten att ta denna kraft under sitt beskydd, att styra och utnyttja den. Musikern blevfurstens och kyrkans tjänare. När han lämnade denna roll för att erbjuda sina tjänster till en betalande publik, var borgerskapets tid inne.
Runt förra sekelskiftet visade dissonans och atonalitet att musikens roll inte längre var att behaga. Samtidigt hotades borgerskapets dominans av förstamajtåg och arbetarstrejker.
Enligt Attali drev en ökande efterfrågan på musik fram uppfinningar som grammofonen och grammofonskivan. Musiken frikopplades från sina tidigare sociala sammanhang, något som drivits till sin spets genom senare uppfinningar. Musiksektorn hade förebådat serietillverkningens tid den ökade frihet denna berett individen.
Operans, jazzens och rappens historia liksom kvinnans ställning inom musikvärlden är exempel på sidoteman som dessutom behandlas i denna rika bok.
 – Boken finns också översatt till engelska |
– Klicka här för att läsa också Ruth Lötmarkers understreckare om Attali från 21 mars 2010