Jacob Skyggebjerg – Vor tids helt

Jacob Skyggebjerg (Gladiator och © Sofie Amalie Klougart)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS JOHANSSON

Ung man ur underklassen flyttar till storstaden, möter dess lockelser och avigsidor, för att så bli författare. Eller kanske: ung man strular planlöst runt tills han möter Kärleken? Vilken av beskrivningarna man än väljer så framstår den i Danmark hyllade debutromanen Vor tids helt av Jacob Skyggebjerg inte som särskilt originell. Men det är nu inte hela bilden. Om det är svårt att svara på vad Vor tids helt egentligen handlar om, så beror det inte på att den är abstrakt och händelselös, utan snarare på att den är besynnerligt ofokuserad. Det är något enkelt, för att inte säga naivt, över dess form: händelser, människor, minnen och miljöskildringar radas upp lite som i en skoluppsats: ”Först hände det, sedan kom jag dit, sedan sa hon det, därefter tänkte jag så…” Vad är det som saknas? Ordning, en episk form, komposition. Någon form av litterär nödvändighet.

Om detta låter som ett negativt omdöme, så är det samtidigt något kongenialt över detta mekaniska staplande av händelser. Bokens nästan pikareska struktur är lika kontingent som hjältens trasiga liv. Eller annorlunda uttryckt: en strängare form, en roman där form och innehåll utgjorde en estetisk helhet, skulle ge en mindre trovärdig bild av detta liv, detta subjekt. Romanens styrka är, så sett, att den havererar, att den inte håller ihop som roman.

En del av detta haveri är de oväntade brott eller luckor i handlingen som inträder då och då. Jaget befinner sig i en eller annan situation, när vi, helt oannonserat, förflyttas till en annan plats, en annan tidpunkt. Varför? För att det, på pikareskromanens vis, inte fanns mer att utvinna ur den första? Ibland, kanske. Men också som en konsekvens av innehållet. Som här, när jaget och Carina är ute på en bar i Köpenhamn: ”Så går jeg ovenpå og ryger, hvis hun vil snakke med Dingo og Bang, så lad hende det, så kan jeg gå ned og hente hende bagefter. Så kommer Alex, og jeg vågner på fortovet foran min gadedør og kan ikke komme ind, mine nøgler er væk.” Jaget är alltså där, på baren med Alex – så, efter ett kommatecken, vaknar han på trottoaren… Denna lucka är en del av det rus som skildras: berättaren däckar. Det är så rus fungerar: tid försvinner. Man förflyttas. Saker hänger inte ihop.

Ruset är en viktig del av Vor tids helt. Jag har sällan läst en bok som har gett en lika trovärdig bild av drogrus och fylla. Ett rus skulle kunna beskrivas som en subjektiv erfarenhet av subjektets upplösning: subjektet förlorar kontrollen, men kan fortfarande erfara den förlusten – i den bemärkelsen har det fortfarande ett slags kontroll – tills det däckar, slocknar och blir ett objekt. Jag tror att det är där rusets – liksom sexualitetens – lockelse ligger: i erfarenheten av att bli objekt, i möjligheten att som subjekt erfara sin egen objekthet. Sexualiteten spelar ingen större roll i Vor tids helt, men drogmissbruket finns där hela tiden. Missbruket, eller bruket? Både och, kanske. I det avseendet är boken möjligen osvensk: om det i Sverige finns en benägenhet att identifiera allt drogbruk som drogmissbruk, så finns det också en oförmåga att förstå både vad droger är och vad deras lockelse består i. Skyggebjergs bok gör den saken osedvanligt tydlig, utan att moralisera. Det är mycket skickligt.

Men Vor tids helt är som sagt också en kärleksroman. När objektet för kärleken, Carina, dyker upp är det först som vän, innan huvudpersonen successivt blir kär i henne och inleder något slags relation. Kärlekshistorien är inte originell – tusentals romaner har berättat samma historia tidigare (av någon anledning associerar jag till Bretons Nadja) – men den är trovärdig, frisk, rent av fin. Inte minst för att det inte slutar lyckligt. Ironiskt nog är det på Facebook, det mest reifierade mediet av alla, drömmarna skingras och sanningen kommer fram.

Då tar boken slut. Ett sätt att förstå detta slut är att kärlek och berättande betingar varandra: när kärleken är över finns det inget mer att säga. Det ligger något väldigt trovärdigt i detta; inte minst blir Carina mycket verklig. Ja, faktum är att hon etsar sig fast starkare än berättarjaget. Kanske är det rent av hon som är ”Vor tids helt”, hon och inte den lite ömkliga huvudpersonen.

___________

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    large
    Alla som har Ingmar Bergmans Tystnaden i gott bildminne kommer ihåg vilken bok den lille pojken som samman med sin mor och moster tar tåget ner genom Europa har med sig som reselektyr: Lermontovs Vår tids hjälte, i den väl tilltagna upplaga som var tryckt i Sovjetunionen, med ett omslag som är lätt att känna igen.

    Att det nog var en ironiskt menad gest från Bergmans sida har cineaster säkert konstaterat många gånger om.

    Att Jacob Skyggebjerg anspelar på Lermontovs klassiska roman behöver man inte vara recensent för att se, men Mikkel Bruun Zangenberg som är det nämnde det nästan genast i sin anmeldelse av Vor tids helt, i Politiken den 12 december 2013:

    ”Titlen henviser udtrykkeligt til Lermontovs ironiske raffinerede klassiker fra 1839, hvor antihelten Petjorin er en selvmodsigende, kynisk og følsom skiderik, ikke mindst over for kvinder.”

    Av sammanfattningen ovan verkar det som om också Skyggebjergs hjälte är en værre skiderik, dvs. en utstuderad skitstövel – synonymen i nudansk ordbog är lite neutralare: en usel fyr

Kommentera: