J.D. Salinger – litteraturens Greta Garbo

Salinger
Salinger
Av IVO HOLMQVIST
(tidigare publicerad den 4 juni 2009)

”Det är min möjligen subversiva mening att författarens känsla av anonymitet och obemärkthet är den näst värdefullaste egendom han har till låns under sina verksamma år” påstod den skygge J. D. Salinger, och han levde enligt den. 1951 kom hans ”Catcher in the Rye”, och två år senare köpte han ett anspråkslöst hus nära Cornish i New Hampshire, omgivet av nittio tunnland mark, där han förskansade sig sedan dess.

Den förste januari i fjol fyllde han nittio, och hans kontakter med omvärlden var som alltid ytterligt sparsamma. Och nu har han alltså avlidit, nittioettår och en månad gammal.

Fotografierna på honom är nästan lika sällsynta som de på Thomas Pynchon. Det senaste togs för tjugo år sedan när någon smög sig på honom i ett snabbköp och knäpptes just när han upptäckte fotografen – det syns att han är rasande. Han hade inte heller tur med de böcker som skrivits om honom, möjligen med undantag av dottern Margaret Salingers ”The Dream Catcher” (2000).

Joyce Maynard som flyttade samman med honom en kort tid – hon var 18, han 53 – har återvänt till den episoden med monoman envishet, särskilt i den bleka självbiografin ”At Home in the World” (1998). Och när Ian Hamilton skulle skriva en biografi blev det inte som han tänkt sig. Hans ”In Search of J. D. Salinger” från 1988 (på svenska året därpå: ”På spaning efter J. D. Salinger”) blev av nödtvång en kuriös levnadsteckning, fylld av slingerbultar men med få fakta.

Innehållet är snabbt summerat: Salinger är alltså född 1919, fadern blev rik på att importera ost (liksom Louisianas skapare Knud W. Jensens far) men relationen till honom var konfliktfylld (som hos Kafka och Hjalmar Bergman och otaliga andra författare). Han växte upp i välbärgade kvarter på Manhattan. Skolgången och collegeåren var inte lyckade, som står klart om man envisas med att läsa Holden Caulfields historia som en förtäckt självbiografi, vilket Hamilton gör.

Klicka på omslaget - köp boken här
Klicka på omslaget - köp boken här

Salinger stod för underhållningsdetaljen på MS Kungsholm något år mot slutet av 30-talet, deltog i D-dagens invasion i Normandie och i slaget om Ardennerna, och hade en romans med Oona O´Neill som sedan gifte sig med Chaplin. Han var gift för tredje gången och hade två barn. Han gillade Karen Blixens (eller rättare Isak Dinesens) ”Out of Africa” till den grad att typsnittet från det bokomslaget användes till hans egna böcker. Och samman med Hemingway befriade han Hotel Ritz´ vinkällare från tyskarna, i Paris 1944.

Från femtiotalets första år sysslade han alltmer intensivt med zenbuddhism och indisk mystik, bland annat för Vivekananda som betydde mycket för Christopher Isherwood i andra änden av USA.  De tidiga novellerna i The Saturday Evening Post, Harper´s Bazaar och Colliers från trettiotalet ville han inte kännas vid, men de allra flesta i den sofistikerade New Yorker har samlats i hans tre senaste (och sista?) böcker.

Det senaste han publicerade var novellen ”Hapworth 1916, 1924”, i The New Yorker den 16 juni 1965. Hamilton som ihärdigt diskuterade Salingers motvilja mot de tidiga novellerna avslöjade en del om de många konflikterna med amerikanska och engelska förläggare. Efter hand blir biografin knarrigare, Hamilton behandlade sitt föremål allt njuggare, påtagligt glad varje gång han kunde konstatera buffligt osympatiska drag hos honom. Det har sin privatpsykologiska förklaring, som man ser i slutkapitlet. Han lyckades spåra upp många brev från Salinger i olika offentliga samlingar men fick inte citera dem. Att biografin blev besynnerligt liv- och färglös var alltså inte enbart Hamiltons fel.

Klicka på omslaget - köp den här
Klicka på omslaget - köp den här

Genom sina advokater lyckades Salinger sätta käppar i hjulet. Hamiltons förlag Random House vann första ronden men förlorade i Högsta Domstolen. Efter den fällande domen mot Ian Hamilton och hans valhänta försök att kratsa så många kastanjer som möjligt ur elden är det en delikat affär att skriva biografier om levande personer.

Det är förlagens juridiska experter snarare än lektörerna som nagelfar manuskripten, det är sensmoralen i den sorglustiga historien om Salinger och hans levnadstecknare Ian Hamilton (att Richard Perceval Graves bok om Richard Hughes blev så syrefattig beror på samma sak, förlaget André Deutschs överdrivna rädsla att trampa på ömma tår, och tvingas betala för det).

Och i fjol seglade en ny fajt upp mellan ett förlag och Salingers advokater, sedan en oförvägen ung man med göteborgskt förflutet fått för sig att beskriva The Artist as an Old Man genom att berätta den fortsatta historien om Holden Caulfield som skröplig åldring.

Han är inte ensam om sådant, klåfingriga skribenter har tagit vid där Margaret Mitchell slutade sin ”Gone with the Wind”, och andra har känt sig tvungna att hålla liv i Jane Austens hjältinnor (”Gregorius”, Bengt Ohlssons vidarediktning av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”, hör till de mera lyckade exemplen på denna genre).

Lars Ahlin som oväntat slutade ge ut böcker, kanske för att han tröttnade på Olof Lagercrantz´ tråkningar, återkom efter ett dussin år med en strid ström romaner som under den tysta tiden lagrats i hans skrivbordslådor. Det har länge ryktats att J. D. Salinger hade flera kassaskåp fulla av outgivna manuskript. Kanske får vi nu äntligen reda på om det finns någon substans i det ryktet…

Ivo Holmqvist

 

Läs också Ivo Holmqvists P.S. om Salinger – klicka här

Läs också Ivo Holmqvists P.P.S. om de danska och svenska översättningarna av The Catcher in the Rye – klicka här

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).